Kunskapens makt

Uttrycket ”Kunskapens makt är störst” eller överhuvudtaget användandet av begreppet ”kunskapens makt” är någonting vedertaget i vårt vardagsspråk. När det införlivas i en diskussion så sveper det fram som en nationalsång genom rummet. ”Kunskapens makt” – stort och ståtligt står det där, som en staty. I uttryckets släptåg följer också en mängd tillhörande grundantaganden: ”Vi förkastar vidskepligheten”, är ett av dem. Men den kanske mest självklart underförstådda innebörden är att vi med kunskapens makt ska vinna över ”det destruktiva” – våldet, förtrycket och nu på senare år även miljöförstörelsen. Men på vilket sätt är kunskap makt? Och vad avser vi med ordet kunskap? Framförallt; kan den rädda eller ens hjälpa oss?

Till att börja med så kan vi ju konstatera att själva idén om att kunskap = makt är ganska ny. Romarna förlitade sig inte i första hand på hypoteser när de invaderade andra stammar och höll sin tids tillväxt rullande. Det var auktoritet, rikedomar och dådkraft som främst förknippades med makten. Så bromsades t. ex. ofta den teknologiska och filosofiska utvecklingen upp i ett område som fallit i Roms våld, för att, i bästa fall, ta fart igen efter imperiets sammanbrott många hundra år senare. Inte heller i medeltidens Europa betydde ordet ”kunskap” detsamma som det gör idag. Att vara kunnig, i ordets nutida bemärkelse kunde snarare vara förknippat med livsfara än med makt. Tänk på alla kättare som brunnit på grund av sina ogudaktiga kunskaper.

Förenklat kan man kanske säga att det bland medeltidens lärde fanns två samexisterande uppfattningar om vad som var kunskap. Det för oss så familjära linjära, logiska tänkandet, och det cirkulära, associativa. Ofta var dessa två så hårt sammanflätade med varandra att de överhuvudtaget inte gick att skilja åt. Men från 1300-talet (renässansen) och framåt börjar man kunna urskilja en tydlig förändring i attityd gentemot kunskapen – till favör för logiken och det linjära.

Denna rörelse har på intet sätt nått vägs ände idag: dels missionerar det linjära tänkandet fortfarande och exporterar sina grundprinciper till ständigt nya ”oupplysta” och ”primitiva” områden ute i världen. Och här på hemmaplan skördar den ständigt nya segrar då den hela tiden tränger djupare och djupare in i vår kultur och vårt språk, och gör sig själv mer och mer till ”det enda tänkbara”. Bondförnuftet är idag lika sällan förekommande som bönder. Det har fått vika för en sorts kirurgiskt tänkande, där enbart sådant som kunnat skäras ut med skalpell anses vara kunskap.

Nåväl, det som gradvis växer fram i och med män som Bacon och Descartes (1500-1600-tal) är vetenskapen som en självständig verksamhet – och inom denna framträder i sin tur de specialiserade disciplinerna. Kunskapen styckas och kunskaparna blir experter på filé, bog eller bacon.

Kunskapen har blivit detsamma som logiken och det linjära. Med Marilyn Frenchs ord (ur boken Bortom makten – om kvinnor män och moral, från 1985):

"Det linjära logiska var en förutsättning för den moderna vetenskapen och den moderna industrin, som i sin tur byggde upp sin teknologiska värld."

Ja, det är i sanning en ny värld som denna ”nya” definition av kunskap skapat. Det cirkulära förpassas till poesin och scenen, medan det linjära får sätta dagordningen för våra samhällen. Frenchs fortsättning är minst lika viktig:

"Det är emellertid viktigt att komma ihåg att en sats kan vara logisk utan att ha någon som helst förbindelse med verkligheten, och att det visserligen går fortare att tänka linjärt än cirkulärt, men det finns ingen garanti för att målet man uppnår därigenom blir mer önskvärt."

Ja, här har vi alltså problemet. Med denna nya världsåskådning följer att kunskapens roll, som ett instrument för ökad förståelse, har förskjutits till att snarare bli ett medel för ökad kontroll. Detta medel har kanske mer än något annat använts till ökad kontroll över naturen – till ökade resursuttag. Den gamla separationstanken mellan människa och natur som återfinns i alla de tre abrahamitiska religionerna får i Descartes dualism sin ”logiska förklaring”. Löftet från första Mosebok om att människan ska höja sig över allt annat levande verkade nu äntligen kunna infrias. Kunskap = makt!

Så när vi idag talar om att ”öka kunskapen” för att kunna ”möta miljöhotet” så kan det vara bra att ha klart för sig att vår syn på vad som är kunskap, och vårt inlärda sätt att använda denna, faktiskt är en stor del av problemet. Enligt vetenskapen kan man avlägsna alla träd från ett område och fortfarande kalla det för en skog. Det är ju nämligen inte fullt ut bevisat att ekosystemet skogen tagit skada av hanteringen. Enligt det gamla bondförnuftet däremot är det ganska självklart att skogen nu är borta.

Ett missbruk är ett beteende, vilket som helst, som får negativa efterverkningar – som ger en baksmälla. Sex är vanligtvis det mest naturliga i världen, men för en del personer används det för att dämpa ångest, men skapar på samma gång ännu mer ångest. Alkoholisten dricker inte som vi andra, för att det är gott och lite småkul, utan för att dämpa ångesten över sin alkoholism. Det är ett välkänt faktum att missbruk och kontroll är två sidor av samma mynt. En ångestfylld person som drivs av skuld och hela tiden exploderar i missbruk behöver kontroll för att kunna fungera.

Man skulle kunna säga att vi, som kultur betraktat, just nu står på höjden av vår missbrukarbana. Vi befinner oss på den stora festen där borden dignar av droger. Snart sagt allt som vi pekar på – skogar, mineraler, jordar, alla de andra levande varelserna vi delar planeten med – kan vi få att sugas in i vår fruktansvärda brandhärd för destruktion. När vi någon gång försöker föreställa oss en framtid blir resultatet allt som oftast det som syns i sci-fi-världens böcker och filmer. Här är samhället nästan helt genomrationellt. Kontrollen är total – som i Du sköna nya värld av Aldous Huxley. I de flesta fall är också naturen förödd – som i Terminator, The Matrix eller Wall-E. Vi vet att partyt som vi just nu befinner oss i inte kan hålla på för evigt, så på det hela taget är det ganska rimligt att de författare som försöker beskriva framtiden automatiskt hamnar i en beskrivning av en gigantisk baksmälla.

”Allting flyter” sa redan Herakleitos, en av de första kända filosoferna – en förvetenskaplig kunskapare. Att försöka stänga in en rörlig och ständigt föränderlig värld i betong och stillafrusna begreppsramar är lönlöst. Kontroll kan aldrig upprätthållas mer än under mycket korta tidsrymder, sedan kommer notan, och den blir oftast högre ju längre kontrollen upprätthölls. För att klara av de stora problem (ekologin, energin och ekonomin) som vi nu står inför kommer vi behöva en hel ny uppsättning verktyg. En omvärdering av kunskapen som sådan framstår åtminstone för mig som helt oumbärlig.

Johannes Söderqvist

---------------------------------------------------------
Artikeln publicerades i den utmärkta Tidningen kulturen den 26 sept. -12.