Skogen - den ursprungliga permakulturen

(Artikeln först publicerad i den utmärkta tidskriften OM-omställning.)

Permakultur är, skulle man kunna säga, läran om det självuppehållande systemet, om hur man kan ta del i och gynnas av ett kretslopp istället för att leda bort dess ström så att den slutar flöda och dör. Metoden kan tillämpas på såväl jordbruk som på fotbollslaget som behöver ett hållbart system för att få alla spelarna att komma överens. Det handlar om att tänka i kretslopp istället för i raka rader. Det är inte svårt när man väl börjat få in schvungen, men till en början är det ovant för de allra flesta som fötts in i vår linjära återvändsgrändskultur – det var det i alla fall för mig. Den allra vanligaste tillämpningen av de permakulturella principerna är dock inte inom sportens utan trädgårdsodlingens domäner. Om man överhuvudtaget har hört talas om permakultur så är det nog också oftast i detta sammanhang. Men vill man verkligen förstå vad den här filosofin handlar om gör man helt rätt i att lära sig somligt om det ursprungliga ekosystemet Skog, som ju fanns här långt innan alla odlingsbäddar och fruktlundar.

Om man i likhet med så många omställare är intresserad av permakultur så är det otroligt gynnsamt att även ha fått förmånen att jobba med skog. Kunskaper om skogen gör en faktiskt också till en bättre trädgårdsodlare. När jag för några år sedan åt ett studieförbund höll i en kurs om trädgårdsodling och självhushåll inledde vi med att tillbringa de första tre gångerna i skog och marker. Hela Sverige nedanför fjällgränsen har nämligen en gång varit skog. För att ge en talande bild skulle man kunna säga att om marken själv fick välja hur dess liv skulle te sig så vore den genomflätad av svampmycel och rötter. Den skulle vara beklädd med träd, buskar, mossor, död ved, ljung, gräs, örter … Ingen jord i Skandinavien ”vill” vara åker, trädgårdsland eller gräsmatta.

Betänker man detta så hamnar alla gröna märkningar i affärerna och allt snack om ekologiskt jordbruk i en helt ny dager. Allt brukande är ett ingrepp - en störning. Det finns inget ”ekologiskt” jordbruk – åtminstone inte om man med ordet ekologi avser att naturens alla kopplingar och återkopplingar förblir obrutna. Odling är onaturligt.

Permakulturen som metod har sitt ursprung i att försöka efterlikna det naturliga systemet på ett sätt som även gynnar människan. Men för att kunna skapa ett system som gynnar livet måste vi ha kunskap om det ursprungliga systemets – skogens - funktioner.

Jag har fått glädjen att sköta om ett skogsskifte på ungefär 25 hektar. Det är inte min skog, men ägaren har gett mig tillåtelse att bruka och sköta den. Här tar jag ved åt mig och ägaren, samt vid behov en del virke för avsalu. Hela detta skifte utgör ett exempel på störd ekologi, eftersom all skog varit brukad. Stora delar av ägorna är dessutom rena granplantager och är alltså egentligen i första hand mest att likna vid en sorts jordbrukslandskap snarare än skog. (Med nära 99 procents säkerhet så är det också så dina marker ser ut käre läsare.)

Mitt arbete med området har, förutom de små skoporna ved och timmer jag tar ut, kommit att bestå i att 1.) låta vara, och 2.) att återställa.

De relativt små ytor som uppvisar en någorlunda naturlighet (med träd i olika tillväxtfaser, stående och liggande död ved, någorlunda variation av arter etc.) har vi helt enkelt låtit vara ifred. Planen är också att dessa områden ska få fortsätta vara fredade från all form av bruk även i framtiden. Men när det gäller restaureringsytorna finns det däremot en hel del att säga. Dessa områden utgörs av två typer; antingen plantager, eller rena hyggen med återväxt av varierande ålder. För att förenkla det hela litet skulle man kunna säga att arbetet med plantagerna består i att bryta upp monotonin genom mycket försiktiga gallringsåtgärder, medan arbetet med hyggen består i att - ursäkta - inte göra ett skit. Det normala efter att man kalhuggit är ju tyvärr att man planterar och sedan röjer och gallrar tills man fått en monoton virkesåker, perfekt för ett nytt hygge. Inom permakulturen tänker man annorlunda. Ur naturens synvinkel är det bästa att låta hygget vara ifred. Du kommer att få se och ta del av något ganska unikt, som inte många människor idag får se, nämligen den naturliga successionsordningen.

Successionsordning avser den följd i vilket någonting efterträds av någonting annat. Så har t.ex. Bernadotteättlingarna till Karl XIV Johan följt på varandra i succesion, ända fram till vår nuvarande kung. Påvarna följer i succesion på Petrus. I skogssammanhang handlar det naturligtvis inte om sådana högheter utan om begrepp som t.ex. ”pionjärarter” och ”klimaxarter”. På mina breddgrader, i västra Värmland, är det första som invaderar ett nytt hygge olika sorters gräs samt smultron, och de tidigaste spöna av björk och rönn. Därefter, samtidigt som de små lövträden växer sig större, kommer hallon i mängder. Sedan ormbunkar i större mängder. Till sist, åren strax innan träden på allvar börjar dominera igen, kommer de riktigt höga gräsen. Knutet till vart och ett av dessa stadier finns naturligtvis också en hel del andra arter: fåglar, betare av olika slag, larver och insekter.

Förutom att alla dessa olika arter under sin givna tid tillåts ta sitt utrymme så får vi också en enormt mycket större artbredd när träden väl börjat ta över och etablerar sig igen. I den normalt ”skötta” plantagen finner vi bara ett fåtal arter, medan man på ett västvärmländskt hygge som lämnats ifred under 10-15 år, förutom de vanliga tall och gran, också kan hitta rönn, björk, al, sälg, hägg, ek, lönn, olvon, try m.fl. arter. Har man lite tur: oxel, alm, ask, lind, vildapel …

Det kanske låter som att jag här propagerar för kalhyggesbruk. Så är det naturligtvis inte. Det finns så många andra bieffekter av ett hygge – inte minst att de har en mycket negativ klimatpåverkan. Vad jag menar är att om man skulle ha oturen att ärva eller köpa ett hemman med ett eller flera hyggen på så gör man faktiskt bäst i att låta vara. Och medan träden långsamt växer tillbaka så kan vi människor dessutom dra nytta av alla de olika stadierna.

- Smultron- och grässtadiet. Förutom den uppenbara fördelen med att ha ett stort smultronfält till förfogande så kan man också använda ett hygge som betesområde för sina djur, om man har sådana. De gillar många av de olika gräs som kommer att skjuta fart så fort träden är borta. Utgörs hygget av en före detta åker eller äng som planterades igen någon gång efter andra världskriget så kan man vara ganska säker på att en rad gamla ängsörter kommer att börja spira. Höskallra, Johannesört, Humleört och många andra växter kan ha dvalat under granarnas mörker i 50, 60, 70 år. Det kommer dina kor eller får att digga.

- Jag behöver väl knappast precisera hur man kan dra nytta av hallonstadiet. Jag och min fru plockade på två närliggande hyggen årligen uppemot 20 kg hallon varje säsong under denna period. För de av er som är intresserade av flätning är detta också ett intressant stadie. Genom att skära ner en del av de sälg- och hasselbestånd som nu börjar skjuta fart kan man få dessa att sprida sig mera. De smala och raka spöna kan man sedan använda till att fläta korgar eller kanter till någon rabatt med. Man bör dock alltid lämna mer än man tar.

- Ormbunkstadiet. När jag kallar det ormbunkstadiet så är det en sanning med modifikation. Egentligen borde jag skriva örnbräkenstadiet, för det är nämligen bara denna specifika ormbunke det är fråga om. Den kommer i ofantlig mängd och skuggar marken under sig så effektivt att ibland inga andra växter orkar tränga igenom. Som tur är har den flera goda användningsområden. Ormbunkar är fulla av en mängd mineraler och spårämnen som vissa – många – andra växter ibland kan lida brist på, inte minst kisel som ju är en mycket viktig mineral inom all odling. Därför slår jag varje år några hundra kilo örnbräken och lägger i komposten eller använder direkt i täckodlingen – gärna då runt sådana växter som t.ex. rot- eller stjälkselleri, vilka har ett stort behov av just kisel. Örnbräken kan också torkas i små högar eller i hässjor och användas som strö åt djuren istället för halm.

- Under hela denna långa period, från smultron- till ormbunkstadie, går det alldeles utmärkt att låta djuren beta på marken. Det finns naturligtvis också flera andra faktorer att dra nytta av än bara de som jag nämnt här. Men nu har vi kommit till det stadie där träden återigen börjar bli dominanta, då vi återigen börjar tänka på ytan som en skog. Nu kan man faktiskt börja ta ut en och annan vedbit ur den. På en typisk mellan- eller nordsvensk jordplätt borde nu björk, rönn och gran ha börjat bli de vanligaste träden. Man behöver med andra ord inte vara så rädd för att just dessa ska konkurreras ut av andra trädslag. Om man alltså vill gynna de träd som inte riktigt hänger med i konkurrensen så kan man passa på att samtidigt ta ut lite bränne. Här hemma hittade jag på ett hygge bl.a. ek, oxel, alm och falsk fläder, vilka alla är lite ovanliga (speciellt oxel och alm), varför jag beslutade mig för att gallra kring just dem. Jag tog bort alla andra träd som växte in i deras kronor. Ja, jag högg t.o.m. bort lite extra till söder om varje träd så att deras kronor får ett litet extra hål med extra sol att breda ut sig i. Att bete sig så är kanske inte att ”låta naturen ha sin gång”, men nu är det ju permakultur vi pratar om här, inte ett totalt orört system. Dessutom finns det alldeles för ont om sälg, hägg, fläder och andra blommande buskar och träd i våra skogar. De är av stor vikt för en mängd arter, inte minst pollinerarna. Gynna dem, och du gynnar dig själv.

Om vi bara levde tillräckligt länge skulle vi även få se hur också de olika trädslagen - precis som smultron och hallon - hade sina upp- och nedgångar. Inte så att vi först skulle få se en björkskog som så småningom övergick i en barrskog. Nej, så monotont är det naturliga systemet mycket sällan. Men olika jordplättar skulle, beroende på hur hög- eller låglänta de var, hur torra eller blöta, vindutsatta eller i lä, uppvisa en sorts cykler. Björk, rönn och sälg tar i regel – i alla fall här där jag bor – kommandot från dag ett på hygget. De växer relativt fort och tätt och binder upp en massa solljus. Efterhand sker en sorts självgallring där vissa trädindivider växer om de andra, vilka i sin tur dör och blir till näring för de förstnämnda. Det är dock inte många andra träd som kan konkurrera med granarna när de väl börjat få fäste. Deras åretruntgröna grenverk skuggar övrig växtlighet, och dessutom försurar granar jorden i vilken de växer – något som inte gillas av så många andra arter.

Men detta betyder inte att granen alltid och på alla platser blir dominant. De klarar inte alls lika bra som alen att stå i väta. Tallen överlever ofta granen uppe på högre mark. Dess djupa rötter håller den fast i även ganska lös jord eller ren sand. Den kan stå och lura på en dominant gran i några hundra år och bara vänta på att denna ska falla i en storm. Sen sätter den fart. Sälgen biter sig i sin tur ofta fast i en glänta som bildats kring en öppen berghäll. Sen lutar den sig långsamt in i ljuset. Almen, eken och lönnen skapar som små fickor åt sig själv i skogen genom att förvägra granens och tallens frön att slå rot. Den väldiga mängd stora höstlöv som blir liggande på marken som tjocka mattor under dessa träd gör det svårt för barrträdsfrönas korta groddrötter att nå ner till jorden. Björken är alltid beredd att dyka upp i de gläntor som bildas när vi människor sågar eller vinden river. Det finns mängder av exempel. Alla träd – ja alla växter – har sina egna knep, och vinner sig därför sina utrymmen.

Under alla dessa olika ”epoker”, på alla de olika plättarna, med alla sina olika förutsättningar kan människor finna ”nytta”. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en enda vedartad växt i Sverige som människan inte lärt sig att dra nytta av i form av ved, slöjd- och byggnationsvirke. Inte heller får vi glömma alla de svampar och bär som dyker upp och försvinner tillsammans med de träd med vilka de står i förbund. Blåbär och trattkantareller är två exempel på populära arter av välkänd nytta för människan som båda behöver äldre barrdominerad skog för att ha en chans.

Hur ser det ut där just du bor? Är en art så dominant att alla de andra är klart missgynnade? Vad vill du gynna? Vad kan du gynna utan att något annat får stryka på foten alltför mycket?

- Johannes Söderqvist

Release.

Ja, alltså att skriva är egentligen inte mitt egentliga jobb, liksom typ.

Egentligen alltså är jag ju skådis och musiker. Mitt nya band (Hemjord alltså) hade just release för vår nya (och första) platta.
Här är mitt egentliga jobb just nu:

Hemjord

Mvh:
Johannes

Vildhjärta - nu med ljud!

Äntligen är den klar. Den nya plattan. Efter nästan ett års försening. Nu ligger den här i lådor på kontoret.

Bandet heter Hemjord och plattan heter "Vem luktar räv - trudelutter till Vildhjärtas texter". Hela konceptet är ett samarbete mellan bandet (jag och Frida Granström) och pinnplockerskan och konstnärinnan Maria Westerberg, också känd som Vildhjärta (och av mig som min fru).

Vildhjärtas konstnärskap bygger på en underbar idé. Hon går ut i skogen med en tom korg - sånär som på en termos med mjölkblandat kaffe (ursch som den termosen luktar). Väl ute i skogen hittar hon pinnar. Precis som vi alla gjorde när vi var barn så tycker hon att de föreställer olika saker - en lustig fågel, någon slags korv, en katt. Pinnarna åker ner i korgen och får följa med till ateljén. Väl där förstärker hon formerna som hon såg med en täljkniv, färg och slutligen med en liten text. Varje skulptur har en helt egen unik text, som kan vara poetisk, som en dagboksanteckning, sorglig, saklig eller komisk. Så blir den lustiga fågelpinnen förvandlad till en "Knäppgök" som handlar om att våga vara "knäpp" och gå sin egen väg, korven blir "En glad skit", katten en "perverser" o.s.v.

   Under årens lopp har det blivit en hel del pinnar och texter. Närmare 5000 stycken. 15 av dessa har Frida och jag nu satt ton till. 

Skulle du vara intresserad av att köpa en platta så kan du gå in på min polares e-butik: Folkmusikbutiken och lägga in en förbeställning (skivan har inte riktigt hunnit ut på de virtuella hyllorna ännu). 

Eller så kan du provlyssna på en av våra låtar på Radio Värmlands hemsida, där vi vips blev utmanare på Värmlandstoppen med låten "En vacker dag". Ja, kanske vill du rentav rösta på oss? Ring då 099 10136. 

Ja det var det. :-)

Mvh:

J.

   

Vi kan inte förbättra naturen

(Först publicerad i Dalademokraten.)

Skogsstyrelsen i Norrland inventerar hyggen med dålig tillväxt. Skogen som en gång huggits bort kommer inte alltid tillbaka, vilket kan få konsekvenser för hela landets ekonomi, biologiska mångfald och för klimatet. I samband med detta har från myndighetens sida nämnts både betande älg och svampangrepp som möjliga orsaker till att återväxten är så dålig. Dock; om vi inte hade haft vår svenska skogsbruksmodell med kalhyggen och plantering så hade de här problemen inte existerat.


Läs hela artikeln av mig och Martin Jentzen på Dalademokraten där nyligen publicerades.

Världens viktigaste fråga, typ.

Snälla hjälp till att sprida detta. Det är en av de viktigaste frågorna i världen just nu. Du kommer säkert att ha invändningar mot vissa detaljer i snubbens resonemang - det hade jag i alla fall - men på det stora hela är det en mycket viktig poäng han har. 

Kolla denna TED-föreläsning och sprid sedan.


//Johannes

I vedskogen

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften OM-omställning.

Den här artikeln är den första i en rad på temat Skogen i självhushållet. Och denna första text kommer att handla om den kanske enskilt största nyttan en självhushållare kan ha av sin lilla skogsplätt; veden. Olika sorters nyttor ska väl egentligen inte vägas mot varandra – bär, svamp och byggnadsmaterial i all ära, men förutsatt att man redan har en kåk att bo i så är det är svårt att tänka sig vad som på våra breddgrader i nytta kan konkurrera med att kunna bärga sin egen ved.

(Detta blir alltså inte en lika politisk text, med udden riktad mot de stora skogsbolagen och den svenska skogsbruksmodellen, som vanligen när det gäller mig, men lite gnäll ska jag allt lyckas pressa in även här.)

Ordet ved kommer sig av fornsvenskans vidher och betydde ursprungligen inte bränne utan skog. Än idag kan vi se detta i namn- och ordbildningar som t.ex. Tiveden, vilket översatt till nutidssvenska antagligen betyder något i stil med Tyrs skog (Tyr var en av de fornnordiska gudarna). Inte för att ordet veds etymologiska bakgrund har någon större relevans för det som ska avhandlas i den här artikeln, men det är aldrig fel att anknyta bakåt. Om inte annat sätter det veden i kontext: Det är trots allt skog – ett levande väsen – som vi sågar ner och eldar upp. Jag blir i alla fall mer ödmjuk av att tänka så medan brasan sprakar.

Alla som bor på landet och eldar med ved har tidigt fått lära sig att detta på intet vis är någon enkel syssla – det finns i stort sett hur många gubbregler som helst vilka omgärdar vedeldningens ädla konst, och ibland kan dessa förmedla en känsla av att det är någonting väldigt komplicerat man har att göra med. Så är det inte. Är veden bara torr så kan den också brinna. Människor har så vitt vi vet eldat i åtminstone två miljoner år och det finns ingen anledning till att det skulle ha blivit svårare de senaste 70. En lustig grej när det gäller de där ofta ganska tröttsamma och besserwisseriga vedgubbarna som mäter sin egen manlighet i hur hög vedstapel de lyckats bygga på gården är att de är helt historielösa. Det är bara under de senaste 75-100 åren som det här med ved har blivit en manlig syssla. Tidigare i historien har ved kopplats till spisen, matlagningen och hemmet, och betraktades således som en tydligt kvinnlig syssla. Machomannen med klyvyxan är alltså en ganska senkommen figur.

Nåväl, nu ska vi emellertid inte lägga mer tid på genusdiskussion och historia utan inrikta oss på vedskogen. Den vanligaste frågan man får från unga människor som letar efter ett ställe på landet är hur stor yta man behöver för att vara självhushållande på ved. Detta är en svår fråga som saknar ett enkelt svar. Allt beror på hur bördig jorden är, vilka trädslag som finns till hands, om skogen är gammal eller ung o.s.v.

Ofta har man om man som jag bott på landet större delen av sitt liv hört just de där vedgubbarna orera om vilket sorts virke som duger till ved. Det man vanligtvis då får veta är att det bara är björk som är gott nog. Har man haft oturen att köpa ett ställe med bara gran är man med andra ord i stort sett körd på vedfronten. Detta stämmer inte. Det finns för det första flera trädslag som har en mycket högre verkningsgrad än björk, och för det andra går det utmärkt att elda också med gran.

Ett kilo ved är alltid ett kilo ved, och innehåller alltid lika mycket energi. Den stora skillnaden mellan exempelvis gran och björk är enbart att ett kilo gran i volym räknat är mer skrymmande än ett kilo björk och alltså också tar större plats i vedboden. Är man äldre, om man har ledproblem eller något annat kroppsligt ont som gör att man inte kan hantera för tunga vedklabbar så kan lätta träslag som asp eller gran alltså vara att föredra. Likaså kan det vara överlägset tyngre trädslag för den som har ont om tid för själva torkningsprocessen. Grovt räknat gäller nämligen att tyngre ved torkar långsammare än lätt.

Vidare fyllde förr i världen de olika vedslagen olika funktioner i eldningen. Tallgrenar eller törved (kådfylld tallved) brinner väldigt aggressivt och är bra att starta upp en brasa med – de utgjorde äldre tiders braständare. Därefter matade man ofta med tunna aspsånor som även de tog sig väldigt lätt. När elden väl var i full gång kunde man i viss mån reglera värmen på spisen genom att mata med olika vedslag. Alla har väl t.ex. någon gång använt sig av ordet ”kaffeved”. Detta var tunna björkpinnar, vilka på grund av sin ringa storlek och höga energiinnehåll brann fort och hett. Spisen blev snabbt varm när man ville bju' på kaffi. Ville man ha en gryta puttrandes under lång tid föll det sig mer naturligt att mata med granved.

Har man således på sin mark en granplantage som ligger nära och bra till så finns det ingen anledning att inte ta åtminstone en del av sin ved ur detta förråd. I de flesta fall gör man allt som oftast dessutom ekologin en tjänst om man tunnar ur en sådan monokultur. Leta alltså gärna efter spiror av andra trädslag när du hämtar ved i din granplantage och hugg runt dessa. På så sätt hjälper du de små skotten på traven något i den hårda konkurrensen bland all gran.

Det enda förbehållet mot gran- och tallved är att deras aska inte är tjänlig som gödsel i trädgården. Barrträden tar upp tungmetaller när de växer och en stor del av dessa stannar om jag förstått det hela rätt kvar i askan – vilken alltså blir som en sorts svagt koncentrat. Jag har vänner som tar så allvarligt på detta att de lämnar in askan till sin lokala sopstation, men efter att ha diskuterat saken med en biolog gör jag som så att jag istället återför askan som näring till skogen.

De av er läsare som framställer egen biokol för trädgårdsbruk bör alltså också tänka på att inte använda barrved till detta, eftersom ni då eventuellt anrikar era trädgårdsland med tungmetaller.

Nu kanske det framstår som om jag hade något emot björken som ved. Inte alls. I Värmland där jag bor är det oftast det bästa trädslag som finns tillgängligt. Bästa då det som sagt tar minst plats och eftersom det växer i princip överallt. Dess bark, nävern, utgör ju också (jämsides med talletören) det bästa tändmaterial du kan tänka dig, och det får du på köpet. Av askan (som f.ö. är helt ok att slänga på trädgårdslanden) kan du dessutom göra lut, som du sedan kan använda som alternativ till köpe-tvättmedel.

Räknat i energitäthet finns det dock bättre ved än björken. Rönnen är lika hatad av de stora skogsbolagen som den är älskad av ekologin och av den kunnige vedentusiasten. Förutom att dess blomning och bär utgör föda för pollinerare och fåglar, och dess stam och bark utgör boplatser för en mängd arter så är dess ved ett av de bästa brännen man kan hitta i större delen av landet. Visserligen har den nära släktingen oxel, i likhet med ek, ask, alm och lönn, ännu högre energitäthet, men alla dessa trädslag vill man använda till annat än att elda med. I de södra delarna av landet är boken ett naturligare val än både björk och rönn.

En liten brasklapp är dock på sin plats: Skulle du ha turen att ha ett rönnbestånd på din mark; var då försiktig så att du inte tar ut för mycket. Det är en skatt som växer där, både ur ekologiskt och slöjdmässigt hänseende.

Om jag finge bestämma så skulle ingen elda med vare sig sälg eller gamla torrakor. Dessa är hemvist för hundra- ja kanske tusentals organismer. Sälgen – i det folkliga medvetandet personifierar den sly, och betraktas som ett ogräs – är t.ex. hem åt flera av våra fjärilsarter. Utan sälgen kan inte dessa älskade små sommarfåglar överleva. Den är också extremt viktig för många pollinerare då den på många håll i vårt land är den första växten att blomma. Vide är vårens frukost för många hundra arter. Låt dem stå kvar. Torrakor – eller egentligen all stående eller liggande död ved – utgör inte bara en mycket dålig värmekälla som för med sig risk för sotbrand, de är också på samma sätt som sälgen hem för ett nästan oräkneligt antal arter. Låt stå.

Den skog som möter de allra flesta som köpt något gammalt torpställe är dock - tyvärr – ur ekologisk synvinkel ganska dåligt sammansatt. Den består för det mesta av mer eller mindre ”välskötta” monokulturer i olika tillväxtfaser. Gran och tall dominerar på detta sätt i vårt land. Om man därför använder sig av en smula ekologiskt tänk när man tar ut sin ved kan man faktiskt hjälpa naturens egen läkning på traven.

Hugger man i en gran- eller tallplantage bör man som redan sagts leta efter de plättar där de andra undertryckta trädarterna försöker få fäste och försiktigt hugga små luckor där. Ta gärna reda på vilka trädslag som är mest missgynnade i det område där du bor och inrikta dig på att hjälpa deras telningar. Andra saker att tänka på kan vara att långsamt under årens lopp hugga ur gran och tall runt bäckar, åar och andra våtområden. Här kommer nämligen med största sannolikhet al, björk, sälg och andra lövträd att dyka upp av sig självt – och då har du ju både gynnat framtida vedproduktion och en bättre artsammansättning.

Om du redan från början skulle råka ha en väl sammansatt skog med alla möjliga trädslag, i alla olika åldrar så är mitt första tips – som går helt förbi veddiskussionen – att du ska vara extremt rädd om denna. Be en biolog komma och titta innan du gör någonting. Det samma gäller för riktigt gammal skog, av alla typer.

Ytterligare en faktor som spelar in i kalkylerandet av hur stor yta som behövs för att bli självförsörjande på ved är jordens bördighet. Bor du på mager mark kommer den självfallet inte kunna producera lika mycket ved som bördig. Ibland kan det vara svårt att veta om den jord man promenerar runt på är fet eller mager. Man kan bo i en landsända allmänt känd för sin höga bördighet, men ha oturen att efterträda en oansvarig skogsägare som utarmat sina jordar genom ett alltför ensidigt och hårdfört brukande.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen sett hur skogsägare kalhuggit mark med gammal fin grovvuxen skog - som man alltså skulle kunna utgå ifrån är bördig - för att därefter stå med ett hygge utan nästan någon tillväxt alls. Jord uppvisar olika grader av känslighet. Vissa områden har kalhuggits både två och tre gånger men allt som slår rot på den växer fortfarande så att det knakar, medan andra områden kan ha blivit utarmade redan efter första hygget.

Kort sagt är det svårt att ge ett enhetligt mått på hur stor yta man behöver för att bli självförsörjande på ved. Bor man i en monokultur med ek behöver man sannolikt inte mycket mer än ett par hektar. Men sannolikheten för att hitta ett sådant ställe är minimal, och skulle man göra det kunde man istället sälja utvalda delar av sin råvara till rätt köpare och använda en liten del av förtjänsten till att köpa ved av grannen. Det vore ju hemskt att se någon elda med ek.

Av avgörande betydelse är ju också husets storlek och vilken form av eldstad man använder. Ska man värma upp en kåk på 300 kvadrat med öppna eldstäder får man ha en vedbod stor som en hel lagård. Då bör man i första hand fundera på att se över själv uppvärmningssystemet. Bor man å andra sidan i ett normalstort hus som värms upp av en någorlunda modern värmepanna med akumulatortank så minskar också behovet av skogsyta ganska drastiskt.

Jag skulle gissa att man, om vi räknar på normalbördig mellansvensk granblandskog, för att trygga den egna vedförsörjningen hamnar någonstans mellan 5-10 hektar. Det funkar nog med ett något mindre område, men då riskerar man att långsamt försvaga ekologin och suga bördigheten ur jorden.

Som i alla former av skogsbruk gäller försiktighetsprincipen och att man i första hand älskar skogen som den är, levande, och inte enbart ser den som en produkt; spånplattor, pappersmassa eller ved. Om du ägnar mycket tid i skogen utan låta dig tvingas av några lutheranska krav på oavbruten fysisk verksamhet så kommer du efter ett tag högst sannolikt också att veta vad du kan göra. Vidhern visar vägen till veden.

- Johannes Söderqvist

FSC - Falsk SkogsCertifiering. Sveriges värsta green wash.

Skogsbruk anmäls för vilseledande marknadsföring

FSC-certifierat jättehygge i norra Värmland  Foto: Viktor Säfve/Skydda Skogen 2011

Pressmeddelande från Skydda Skogen, 26 feb 2014

Vad har Lidls papperskassar, bindan Libresse och Arlas mjölkpaket gemensamt? Pappersmassan som används i produkterna härstammar från ansvarsfulla och hållbara källor, enligt skogsbolagen och skogsbrukscertifieringen FSC. Vilseledande marknadsföring, anser föreningen Skydda Skogen, som nu anmäler Svenska FSC, SCA, Sveaskog, Stora Enso, Arla och Lidl till Konsumentverket.

”FSC-skogsbruk tar hänsyn till människor och miljö”, skriver Svenska FSC i sin broschyr. Forest Stewardship Council (FSC) är en internationell organisation för certifiering av skogsbruk och skogsprodukter.¹ Svenska FSC ska garantera att trä- och pappersprodukter kommer från ett miljöanpassat skogsbruk och underlätta för konsumenter att göra ett miljömedvetet val. Skogsbolagen SCA, Stora Enso och Sveaskog är FSC-certifierade.² Pappersmassan i Arlas
mjölkpaket och Lidls papperskassar är FSC-certifierad och marknadsförs som ansvarsfullt producerad.³

- Vår anmälan till Konsumentverket grundar sig i det obegripliga att FSC och skogsbolagen kan marknadsföra sin verksamhet och sina produkter som ansvarsfulla, säger Stig-Olof Holm, ledamot och talesperson för FSC-frågor på Skydda Skogen. FSC-standarden tillåter stora kalhyggen och omvandlar naturskogar till enformiga produktionsskogar vilket missgynnar den biologiska mångfalden och riskerar att leda till förlust av växt- och djurarter. Samtidigt klarar skogsbolagen inte ens att leva upp till FSC-standardens lågt satta krav utan avverkar skyddsvärda skogar och använder sig av miljömässigt undermåliga skogsbruksmetoder.

FSC och skogsbolagen har under flera år bevakats av miljörörelsen. I Skydda Skogens anmälan till Konsumentverket presenterar föreningen långa listor med skogsbolagens övertramp. 

- Trots systematiska övertramp mot skogsvårdslagen och FSC:s regelverk har konstigt nog aldrig ett skogsbolag i Sverige uteslutits fullständigt från FSC, säger Johannes Söderqvist, Skydda Skogen. I dagarna fick för första gången ett skogsbolag, Bergvik Skog, tillfälligt sitt FSC-certifikat indraget i distrikt Siljan i Dalarna. Att Bergvik inte förlorade hela sitt certifikat kan grovt ifrågasättas och bevisar ytterligare att FSC saknar trovärdighet och inte fungerar. Bergvik, liksom de skogsbolag vi anmäler, borde ha förlorat sina FSC-certifikat för länge sedan.

Stora Enso Skog som Skydda Skogen anmäler till Konsumentverket utför avverkningar på Bergvik Skogs marker. Skydda Skogen hoppas att Konsumentverket agerar kraftfullt mot skogsbolagens och FSC:s vilseledande och felaktiga marknadsföring. Föreningen hoppas även att företag som Arla och Lidl ska sätta press på Svenska FSC för att få skogsbolagen att leva upp till sina hållbarhetsmål. 

- Naturvärden försvinner samtidigt som FSC och skogsbolagen för konsumenter bakom ljuset med sina fina ord om ett ansvarsfullt skogsbruk, säger Stig-Olof Holm. Konsumenterna måste få veta hur verkligheten ser ut. FSC och skogsbolagens skogsbruk är precis lika ohållbar som regeringens skogspolitik där frihet utan ansvar råder.

Kontakt: 

Stig-Olof Holm, ledamot och talesperson för FSC-frågor på Skydda Skogen, 090-786 55 46  stig-olof.holm@emg.umu.se

Johannes Söderqvist, Skydda Skogen, 073-038 34 11, angbraten1@gmail.com

***

Detta blogginlägg är ett presssmeddelande från föreningen Skydda Skogen.