Recensionen först publicerad i Fria Tidningar.

Redan i den första sidans första mening i den nyligen utkomna Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk formuleras huvudproblemet: ”Den ekonomiska lönsamheten i svenskt skogsbruk sjunker samtidigt som den ekologiska mångfalden minskar”.

Grundprinciperna som presenteras är enkla, och borde egentligen vara självklara för var och en som brukar skog: Människan kan inte producera skog, bara skogen själv klarar detta, desto mindre vi stör den i dess arbete desto bättre är det – för oss båda. Det är därefter som det blir lite trixigare. Man måste helt enkelt lära sig att tänka rätt, att ”tänka skog”. I samma stund man bryter med tanken på att genom plantering, röjning och gallring tvinga fram en monokultur av likåldrigt virke – en åker - och istället börjar intressera sig för Skog, ja då försvinner också alla enkla lösningar på de komplexa situationer skogsbrukaren möter i sin vardag.

För vart börjar egentligen skogen, undrar författarna? De flesta av oss kanske associerar ordet med en samling träd, men så enkelt är det inte. ”Den verkliga nyckeln till det vi kallar skog finns [...] dold i skogsmarken, i jorden: svamparna!” Utan samarbetet mellan växternas rötter och svamparnas trådar (en symbios kallad mykorrhiza) skulle kanske inte ens skogen som sådan ha etablerat sig på vår subkontinent efter inlandsisens tillbakadragande.

Varje enkel schablon som syftar till att ta fram en modell för ett svenskt skogsbruk är dömd att leda till ekologisk såväl som ekonomisk katastrof. Det handlar helt enkelt om varje träd, om jordmån, om väder och vind. Varje valsituation är unik. Detta är vackert och som det ska vara.

Bland det negativa som kan sägas om boken är att den ibland känns något hastigt hopkommen. Bildernas upplösning är låg, någon bildtext verkar ha hamnat fel. Boken är finansierad via s.k. ”crowd funding”, och kanske kan bristande medel utgöra en del av förklaringen till detta. Men sådana enkla fel som att fingrarna sluntit på tangenterna borde man hur som helst kunnat undvika med bara ytterligare en korrekturläsning.

Inget av detta påverkar dock själva innehållet i någon nämnvärd utsträckning. Boken är en omistlig kunskapskälla för den medvetne skogsbrukaren – ja, såvitt jag vet den enda källan till naturnära skogsbruk som utkommit på svenska för den som inte är inne på forskarrapporter. Jag vet i alla fall att jag kommer att ha mitt exemplar liggandes nära till hands i fikalådan på min fyrhjuling.

• Johannes Söderqvist

Fakta: Skogspraktikan – varför vi bör gå över till naturnära skogsbruk.

Förf: Martin Jentzen, Erik Kullgren, Eva-Lotta Hultén.

Visto förlag, 2014.

Den svenska modellen

(Artikeln har tidigare publicerats i Fria Tidningar.)

Vi svenskar vet både så mycket och så otroligt lite om den naturtyp som i stort sett och med undantag för kuststräckorna utgör hela vårt skandinaviska ekosystem. Så gott som varenda svensk har ett personligt förhållande till skogen. Till de dungar man kallar för sina. Ja, för det är ju så vi säger: ”Min svampskog”. Även om platserna ifråga för det mesta inte ägs av oss så betraktar vi dem som våra – eller kanske snarare oss själva som en del av dem. Det är dit vårt drömspår leder oss när våra fötter själva får välja sina steg. Skogen är för oss någonting alldeles självklart. Kanske är den för självklar.

Alla har vi hört om de förfärande konsekvenserna som kalhyggesbruket har för världens regnskogar. Ändå anser vi att exakt samma sorts skogsbruk här hemma är ok. ”Den svenska skogen växer ju upp igen.” Kontentan blir någonting i stil med att kalhyggen är fula men inte miljöfarliga.

Alla vet att ett stort vattenfyllt hål i marken inte kvalar in som en sjö. En sjö är fiskar, fåglar, vass, sump … ett ekosystem. Det är helheten som gör att vi kallar det för en sjö. När det gäller skog däremot är de flesta av oss fullt tillfreds med definitionen ”en något större gran- eller tallplantebevuxen yta”. Detta är dock ingen skog. Det är en timmer- och fiberåker. När man hugger ner en skog och ersätter den med en plantage så ersätter man i själva verket ett ekosystem med en monokultur. Att påstå att våra svenska plantager är skog är lika galet som att säga att Monsantos soyaplantager i Brasilien är regnskog.

2000 arter är idag hotade av det svenska inhemska skogsbruket. Forskare menar att närmare 5000 arter i det skandinavisk-finska området kommer att dö ut om kalhyggesbruket tillåts fortsätta på samma sätt som idag. Ungefär 4 % av Sveriges produktiva skogsareal är skyddad – att jämföra med USA som vi svenska miljömuppar ju älskar att hata, där c:a 10% åtnjuter bevarandestatus.

Nästan all skog i det här landet har redan huggits ned minst en gång. Men under gångna tidevarv gick det hela något långsammare. Svårtåtkomliga områden undantogs också ganska ofta från huggning. Inte heller ersatte man den gamla skogen med plantager, utan lät självföryngringen fixa återväxten. Många arter överlevde tack vare allt detta – tills nu.

De förfärande miljöbrott som på vissa bestämda platser begås av gruvindustrin har vi i stort sett stillatigande under hundratals år tillåtit skogsindustrin att begå över hela landet. Jag hatar att behöva erkänna det, men vi människor har faktiskt makten över det skogliga ekosystemet. Frågan är nu om vill låta det fortsätta vara just det.

- Johannes Söderqvist

Vi kan inte förbättra naturen

(Först publicerad i Dalademokraten.)

Skogsstyrelsen i Norrland inventerar hyggen med dålig tillväxt. Skogen som en gång huggits bort kommer inte alltid tillbaka, vilket kan få konsekvenser för hela landets ekonomi, biologiska mångfald och för klimatet. I samband med detta har från myndighetens sida nämnts både betande älg och svampangrepp som möjliga orsaker till att återväxten är så dålig. Dock; om vi inte hade haft vår svenska skogsbruksmodell med kalhyggen och plantering så hade de här problemen inte existerat.


Läs hela artikeln av mig och Martin Jentzen på Dalademokraten där nyligen publicerades.