Vad är väl en skog?

Här kommer nu den första artikeln som jag skrivit för den nystartade tidningen OM-omställning. Kom ihåg att även gå in på OM och starta din prenumeration. :-) 

//J.

*   *   *

Alla vet att en sjö inte är detsamma som en större mängd vatten, att ordet öken inte enbart betyder ”yta med sand”. Därför är det förvånande att så få svenskar idag inte tycks förstå att skog inte är det samma som ”en yta med träd”. Ordet sjö betyder fiskar, näckrosor, dy, bävrar, måsar. Öken betyder ormar, skorpioner, buskar och beduiner. Ordet skog borde betyda örter, mossor, lavar, fåglar däggdjur, insekter…

Alla skolbarn får lära sig att vi i här i landet har en återväxt som är större än förbrukningen och att detta bruk är resultatet av en statlig och industriell strategi som sägs vara bra såväl för den biologiska mångfalden som för klimatet. I Sverige definieras med andra ord begreppet ”skog” som gran och tall. Punkt. Att så många som bortåt 5000 arter kommer att dö ut från Fennoskandien om nuvarande landskapsomvandlande skogsmissbruk tillåts fortgå talas det ganska sällan och väldigt tyst om. Likaså att drygt 2000 arter redan idag är hotade eller missgynnade tack vare skogsbrukets system med kalhyggen och efterföljande monokulturer.

Vi har alla hört det där om att regnskogen aldrig kommer tillbaka när man en gång huggit den. ”Vilken tur”, har man då tänkt, ”att inte skogsbruket bedrivs på samma brutala sätt här i Skandinavien, och framförallt är det ju tur att vår skog kommer tillbaka efter att den huggits.” Tyvärr stämmer ingenting av detta. Det är samma bolag här som där, och skogarna är inte heller så olika varandra som man kanske först kan tro.

Vid själva huggningen dödas först de flesta arter av intresse. Alla fågelbon i trädens grenverk förstörs, de allra flesta mycelen i marken, lavarna, örterna … Att man sedan så gott som alltid återplanterar efter ett hygge och därefter röjer bort allt oönskat för att gynna dessa plantor gör störningen så gott som total. Skogens successionsordning sätts fullständigt ur spel. Det som växer upp efter ett kalhygge är inte en skog, det är en fiber- och virkesplantage. En åker. Jämförelsen med regnskogens öde känns inte längre så avlägsen.

Vi kallar inte en stor vattenbehållare för en sjö, eller en grusgrop för en öken. Men en svensk träåker, på vilken man finner färre arter än i många öknar, den kallar vi likt förbaskat för ”skog”. Vill vi som nation att det ska ligga någon sanning bakom den kända frasen att vi svenskar är ett naturälskande folk så är det dags för oss att börja reagera på det som händer med de sista kvarvarande spillrorna av just vår natur.       

//Johannes Söderqvist

Artikeln ursprungligen publicerad i OM-omställning. 

Jippie - jag har blivit fast skribent!!!

Det är verkligen jättekul; jag har fått bli skribent på den nystartade tidningen OM som jag gjorde lite reklam för här i förra veckan. Min första helt egna kolumn. My own, my precious.
Eller kolumn är väl kanske inte rätt ord. Jag har en stående artikel i alla nummer.

Tidningen OM-omställning, som är dess egentliga namn, handlar som namnet antyder om omställning.  Det vill säga skiftet från användningen av fossilt bränsle, från en storskalig och sårbar ekonomi till en mer lokalbaserad och från slit och släng till återbruk.

Eftersom skogen är en fråga som påverkar alla de där stora omställningsfrågorna, och eftersom jag trots allt är skogsaktivist, så kommer jag att använda detta nya forum till att - i alla fall inledningsvis - skriva om den. Frågan om hur vi behandlar våra skogar är en fråga om vår biologiska mångfald, om energi, klimat, ekonomi o.s.v. Sannolikt kommer jag väl med tiden att vika ut mig även i andra ämnen, men till att börja med (i de första fem numren eller så) blir det skog för hela slanten.

Som vanligt (som när jag skriver i Tidningen Kulturen) så kommer artiklarna från OM att efter ett tag även hamna här på bloggen, men med tanke på alla de andra mycket intressanta artikelförfattarna så rekommenderar jag verkligen att man går in och prenumererar eller köper lösnummer.

//J.

OM, premiär för ny tidning.

Shit pommes - ekologisk - fritt. Äntligen kommer det en tidning på svenska helt vigd åt omställningsarbete.   

För den oinvigde bör kanske specificeras att "omställning" i det här sammanhanget handlar om det väldiga skifte vi tvingas göra från ett samhälle i huvudsak drivet av fossila bränslen till ett annat mer uthålligt. Den här gräsrotsrörelsen är jättestor i länder som vi "miljömedvetna" svenskar ofta älskar att hata. I USA, för att inte tala om England, finns redan ett välväxt omställarcommunity där t.ex. lokala ekologiska bönder direktsamverkar med sina konsumenter, eller där folk går samman för att köpa solpaneler och vindkraftverk. Dessutom bedriver de en mycket livaktig debatt.

I Sverige där vi är så vana vid att staten fixar allt åt oss har hela debatten om detta lyst med sin frånvaro. Här handlar snarare allt istället om hur våra politiker ska lösa problemet åt oss. De flesta svenskar vet inte ens vad oljetoppen är, och är illa insatta i vad t.ex. klimatförändringarna kommer att leda till (även inom deras egen livstid).
   The Transition Movement, vilket är rörelsens ursprungliga namn, tog sig emellertid för några år sedan hit till Skandinavien, och nu får alltså den svenska gräsrotsdelen av denna numera världsomspännande folkrörelse sin första riktiga tidning. Värt att observera är också att tidningen inte ges ut av själva föreningen Omställning Sverige utan står helt oberoende.

Publikationens namn kommer vara OM - omställning, och den kommer att publiceras online med möjlighet för prenumeranter att göra en egen utskrift.

//J.

Undrarna - suntförnuftismens främsta tankesmedja

Undrarna - Sveriges ledande tankesmedja till stöd för suntförnuftismen. 

Suntförnuftismen är såklart en fullkomligt meningslös ism. Sunt förnuft är i sig ett nonsensbegrepp helt enkelt eftersom det inte går att definiera. Det finns lika många definitioner som det finns människor. Det är just därför vi använder oss av begreppet. Det ställer en fråga: Vad är sunt förnuft?

Vi ogillar ismer. Vi diggar livet! Att vara en suntförnuftist innebär att man erkänner att livet och situationen i världen inte kan kirras enbart med hjälp av politisk kohandel och med typiskt västerländsk rationalism. Det sunda förnuftet är sunt just för att det är individuellt, för att det på ett personligt plan kräver någonting av den som använder sig av det. Dessutom andas begreppet att man inte enbart litar på det kalla intellektet; att det också finns en poäng med erfarenhetsgrundad klokskap, att stå med bägge fötterna (och kanske också händerna) i myllan.

Men sedan har vi också ställt upp några riktiga krav för vår ism. Som suntförnuftist håller man inte på med några bullshitargument. Det finns vissa fakta vi inte ens med uppbådande av all vår retoriska förmåga kan ta oss runt. Ett sådant faktum är t.ex. att konstant ekonomisk tillväxt inte är förenligt med en levande planet. Alla vet det, men väldigt få snackar om det, och de allra flesta av de som faktiskt snackar ägnar sin tid åt att ta sig runt problemet på ett teoretiskt filosofiskt plan. Resultatet av detta har blivit en massa green wash-termer och mumbo jumbo som ”grön tillväxt”, ”ekosystemtjänster” eller ”miljövänliga transporter”.
Ok, som suntförnuftist tänker man då: ”Men hallå, 'grön tillväxt' vad säger det egentligen? Inte ett skit. Det är ju bara ett fint ord men som inte beskriver en enda verklig process. En tjänst, det är något som någon erbjuder. Men ekosystemet erbjuder inte oss någonting. Vi kan välja att ta eller att inte ta, och om vi tar så kommer detta alltid att ha sina risker. Och 'miljövänliga transporter', va' fan är det? Ingen transport kommer någonsin att vara miljövänlig. På sin höjd kan man uppnå att de blir lite mindre miljöfarliga, men det är också allt.

Men låt oss återgå till tillväxtfrågan. Här är några suntförnuftistiska exempel på varför konstant tillväxt inte fungerar:
1.) För att konstant tillväxt är onormalt. Förutom i fallen med kärnreaktioner och cancertumörer så existerar fenomenet inte i naturen. Tillväxt förekommer hela tiden runt omkring oss i alla möjliga former; som när en sättpotatis över sommaren förvandlas till kanske 15-20 nya potatisar, eller när barnet växer och blir större för varje år. Det bisarra vore om potatisen bara fortsatte att förmera sig i all evighet eller om barnet aldrig slutade växa. All naturlig tillväxt följs av ett avstannande och sedermera ett nedvissnande.
2.) Låt oss leka med tanken att Värmland var en helt isolerad och självstyrande region, ett eget land utan kontakt med omvärlden. Inom detta hypotetiska rikes gränser kan man även med de allra bästa jorbrukstekniker bara få fram en viss begränsad mängd mat varje år. Det samma gäller naturligtvis för skogsråvara och allt annat vi värmlänningar kan plocka ur naturen. Mängden råvara bestäms såklart av sådana faktorer som landareal, årstidsväxlingar m.m. Trots att det borde vara ganska uppenbart för alla att man i ett sådant läge gör bäst i att anpassa livet efter dessa grundläggande förutsättningar så har de styrande i Värmland bestämt sig för att man ska ha en ständigt växande ekonomi. Är det någon som tror att detta är möjligt i längden? Nej, naturligtvis inte. Konstant tillväxt fungerar helt enkelt inte i ett slutet system med begränsade resurser. Det finns egentligen ingenting som skiljer Värmland från världen, bara skalan. Världen är också ett slutet system. Bara för att världen är det största måttet som alla andra mått jämförs med innebär inte detta att måttet saknar gränser.

Att konstant tillväxt inte fungerar är alltså ett exempel på ett faktum man som suntförnuftist måste ställa sig bakom. Det är inte fakta som driver tillväxtälskarna utan sådant som presitge och kanske också en rädsla och ovilja inför hur alarmerande situationen verkligen är.
Vi suntförnuftister tror att det är viktigt – ungefär som när en person tillfrisknar från missbruk – att se hur kass situationen är på riktigt för att kunna bedöma vilka åtgärder man ska vidta. Vi tror också att frågan är viktig – att undra. Kan vi ta oss ur den här situationen, eller ens räta upp skutan någorlunda, utan att hjälpas åt? Nej det är nog svårt. Och all form av samarbete underlättas av att man frågar mer än man påstår. 



//Undrarteamet

(Och den utmaningen, att börja ställa mer frågor, är lika stor för oss på Undrarna som för  någon annan. 

HUSBYDEBATTEN FRÅN EN BONNJÄVELS PERSPEKTIV

Du kan även läsa denna artikel på Tidningen Kulturen där den ursprungligen publicerades.

* * *

HUSBYDEBATTEN FRÅN EN BONNJÄVELS PERSPEKTIV

Jag kan inte för mitt liv begripa varför vänstern och sossarna gör den fatala missen att skylla alla problem i de segregerade förorterna på ”klassamhället” och ”arbetslösheten”. Nog för att detta är viktiga frågor och stora problem, men de kan knappast sägas förklara allting. Denna kraftigt politiserande retorik spelar bara Sverigedemokraterna rakt i händerna. Plötsligt förvandlas dessa proto-fascister till det resonabla alternativet i debatten, då de hävdar att problemen kanske går lite djupare än så. SD har nu – tack vare de andra partiernas fumlighet och fastlåsta ideologiska positioner - bollen. Och det är något vi bör vara oroliga över.

I flera olika sammanhang de senaste veckorna, i allt från radions Ring P1 till riksdagsdebatterna, har jag nu hört det till synes resonerande argumentet om att folket i Boden och Munkfors inte åker runt och bränner bilar, trots att man på dessa orter kanske har ännu högre arbetslöshet och lägre levnadsstandard än i storstädernas förorter. Jimmie Åkesson använde sig av just detta knep när han i kammaren bedrev debatt. Sammanfattat lät det ungefär såhär:

- Vänstern skyller på klassamhället, men finns det inte social utsatthet och inkomstklyftor även i Sveriges landsortshålor som är lika stor, om inte större, än i Husby. Jo, det gör det. Men dessa städers ungdomar går ändå inte ut och bränner bilar. Nej, problemet hänger ihop med invandringen. Att vi inte alla delar samma kultur.

Vid en första anblick kan han tyckas ha rätt, men om vi granskar det hela lite närmare visar sig det här sättet att argumentera vara rent nys. Lysekil kan väl knappast sägas vara någon förort, och ändå hade man tydligen upplopp där också. Men visst, det bränns inte lika många bilar på landsorten. Detta beror nog främst på att det så omtalade ”utanförskapet” generellt sett kanske tar sig andra uttryck på landsbygden än i storstäderna. Klart är att det finns kulturella minoriteter även inom den grupp vi till vardags (och mycket slarvigt) kallar etniska svenskar. En av dessa minoriteter utgör just Sverigedemokraternas mest trogna väljarskara.

Vargdebatten, skulle jag vilja påstå, handlar om allt annat än varg. Majoriteten av landsbygdens befolkning är för vargen, men trots detta är det ytterst få som vågar eller orkar yttra sig i frågan, främst beroende på den lilla mer eller mindre våldsbenägna minoritet som kommit att kallas ”varghatare”. En grupp som många vilka yttrat sig positivt om vargen fått att göra med. Om man ogillar brev- eller telefonledes dödshot, bajs i postlådan eller avhuggna älghuvuden på verandan så gör man bäst i att knipa käft om sina vargsympatier. Att djuret i fråga är utrotningshotat eller att flera andra folk runtomkring i världen (och Europa) lärt sig att leva med vargen i krokarna spelar ingen roll. Argument som liknar just argument biter inte. Det handlar om någonting bortom sans och rationalitet.

Anledningen – tror jag – till detta extrema hat handlar i själva verket lika lite om vargen i sig som Husbyupploppen handlar om ett generellt hat mot bilar. Det handlar om ”Stôckhôlm”. Precis som i fallet med Husby rör det sig om en uppgivenhet över sakernas tillstånd. Dålig ekonomi, förbittring över statlig och kommunal byråkrati samt en oförmåga att kunna förstå sig på världen så som den nu ser ut.

Jordbruket och mer eller mindre alla de småskaliga traditionella lantliga näringarna är slagna i spillror, och den som försöker hålla sig kvar vid någon av de sjunkande resterna klamrar sig på samma gång fast vid en äldre kultur, mycket olik dagens urbana dito.

Att skjuta en varg blir en symbolisk handling med mycket större kraft än vad den som utför den ens själv förstår. Att skjuta en varg är att skjuta en stockholmare. Det är att säga till samhället: ”Se här, Jag har fortfarande makt. Jag bestämmer här.”

Ganska symptomatiskt så är det ju tydligen också just denna socialgrupp av landsortsboende unga män (arbetslösa eller med låg inkomst, kristna men inte kyrkgående) som utgör Sverigedemokraternas kärnväljare.

Det är lätt att förvånas över hur tydlig bilden faktiskt är: Unga-medelålders män i botten av pyramiden som i både socialt och kulturellt hänseende känner sig utanför samhället vänder sig till extrema rörelser eller spontana våldsyttringar. I Husby bränner man bilar och kastar sten på brandmän, i Säffle dänger skinheads invandrare, i Bengtsfors kör man raggarsvängen och kastar tomglas på folks postlådor, och ute i byarna hatar man ett oskyldigt djur bortom allt sans och vett.

Den övervägande majoriteten av alla så kallade skolskjutningar - från Winnenden i Tyskland, till Littleton USA, och Tusby i Finland – har ägt rum i småstäder. Det finns säkert ytterligare tusentals andra exempel att tillgå för den som vill visa på att landsortsbefolkningar inte är fredligare än storstädernas förortsfolk.

Visserligen ska man vara försiktig med generaliserande jämförelser, men jag kan ändå inte låta bli att även tänka på delar av Stureplanfolkets vanor att t.ex. ”vaska” champagne. Är inte detta också ett tecken på en sorts alienation från resten av samhället? De bakomliggande orsakerna till ett sådant beteende är naturligtvis andra än för Husby- och Grumsungdomar, men det är precis lika samhällsfrånvänt. Och vill man ha fler exempel på att även ungdomar från familjer med jobb, hög inkomst, god utbildning och stor kulturkännedom också de begår våldsbrott behöver man bara ta en titt på exemplet riksinternatet Lundsberg.

I förlängningen kan man faktiskt fråga sig vem som egentligen passar in i samhället längre. ”Det kulturellt homogena” har aldrig existerat. Däremot fanns det väl en gång ett samhälle som tjänade folket. Ett samhälle där alla de olika minoriteterna kunde hålla sams sinsemellan eftersom staten aktivt försökte utjämna klyftor och bereda en plats för alla de olika minoriteterna till fredlig samexistens. Eller?

Nej, inte ens detta är riktigt sant. Att drömma sig tillbaka till ”det gamla goa Sverige” är en blindgång. Det räcker med att ta en titt på hur romerna eller samerna eller finnarna hade det under de underbara folkhemsåren för att få även den bilden att krackelera. Och redan på 50-talet började det stå klart att landets ungdomar (precis som i övriga västvärlden) kände sig utanför i det moderna samhällsbygget.

Jag tror att vi idag har bättre redskap för att hjälpa människor som känner sig alienerade än någonsin tidigare. Långt fler romska barn går idag i skolan än på 60-talet, samerna får tala sitt eget språk och rösta i ett eget parlament. Problemet är snarare varför någon skulle vilja bli hjälpt.

När läkarnas och psykologernas överordnade mål, att bota, ersatts med att till varje pris få folk ut i arbetslivet igen så att de kan bidra till tillväxten, då kan man fråga sig om man inte gör bäst i att fortsätta vara sjuk. När lärarnas mål inte är att hjälpa barn att finna vägar till eget lärande, eller som minst bibringa dem ett redskapsminimum, utan att medelst korvstoppning förbereda dem för arbetsmarknaden, då undrar man hur kul lärandet blir.

Alla de olika politiska partierna säger sig erbjuda frihet och trygghet i en väl avvägd mix. Men vad är väl egentligen detta radarpar mer än två antiord. De definierar inget. Båda begreppen går att fylla med precis vad som helst, med politiskt mumbo jumbo från rödaste vänstern till brunaste högern. De verkar främst tilltalande på väljare som känner sig ofria och otrygga. När en känsla av meningslöshet breder ut sig i ett samhälle då börjar dess politiker att tala om frihet och trygghet, medan det som i själva verket skulle behöva sig en rejäl genomlysning är själva meningen med det hela. Vad är poängen med vårt samhälle av idag?

Jobb kan naturligtvis vara en del av ett meningsbyggande men knappast hela trollformeln. Stureplansfolket har ju jobb. De TV- och chipsdrogade Svenssons likaså. Problemet vi har idag är att alla de olika kulturella grupperingarna som samhället består av (och alltid har bestått av) främst verkar inriktade på att söka de ouppnåeliga begreppen frihet och trygghet, även om det sker på någon annans bekostnad. Utan en rejäl diskussion om Meningen är jag rädd att det bara fortsätter i den riktningen.

Johannes Söderqvist

(Vänligen: älghuvuden eller bajs kan lämnas i brevlåda två; Toltan, Brunskog.)  

Miljöproblemet mannen - 5

Ok, det är väl bara att fejsa att jag inte kommer få så värst mycket skrivet nu på ett tag. Om en vecka är det konstrunda och hundratals bilar kommer att braka in här på gården för att bese fruns pinn-alster. Detta innebär att hela gården måste vara i mint condition (kratta, städa, pynta, kratta). Samtidigt hller jag och en vän på att spela in en platta. Så just nu är det bara att glömma boken. Eller, inte glömma kanske; men istället för att skriva så får jag lov att läsa så mycket jag kan på lediga stunder (i sängen, till måltiderna och på dass).

Under tiden tycker jag att ni kan göra ett litet besök här och skriva upp er. Detta är ett mystiskt projekt som jag och en kompis hållit på med i ett drygt år nu och som kommer att ha premiär om ett litet tag.

//J.

Miljöproblemet Mannen - 4

Det kan mycket väl visa sig ha varit skitdumt att börja blogga om min nästa bok just nu. Det är ju vår för fan. Idag kunde jag för första gången i år gå med kortärmat ute och greja i trädgården. Med andra ord har det heller inte blivit skrivet ett endaste dugg. Förhoppningsvis så fortsätter väl det goda vädret och då blir det  m.a.o. inte så mycket skriva av över huvudtaget.

Å andra sidan går det inte att tvinga fram skrivande, det är något jag lärt mig med åren. Om det finns något som drar och som är starkare än skrivarlusten, då är det lögn i helvete att formulera ens den enklaste mening. Efter att ha skrivit tre böcker (varav enbart en blivit publicerad, som tur är) tror jag mig ha den kännedomen om mig själv.

Nu menar jag ju inte att man ska vänta på inspiration eller något sånt, då lär man aldrig få någonting skrivet. Att skriva handlar om disciplin. Men också om tålamod. Ibland är de två begreppen samma sak. Dock inte alltid. Normalt sett så har jag faktiskt ett enormt tålamod - det är ett av mina få riktigt bra egenskaper. Som en fästing på ett grässtrå kan jag invänta det rätta tillfället. Jag kan skriva och skriva utan att veta riktigt hur jag ska få till det, hur påsen ska kunna knytas ihop, men tålmodigt vara trygg i att jag någon gång kommer att hitta svaret. Mitt tålamod ger mig tillit skulle man kanske kunna säga.  Men det är just när tålamodet viker ner sig för lusten till någonting annat som jag inte fixar att sitta vid datorn.

Hur orkar jag sitta och gnida på torra tankar om civilisationens bedrövligheter när det finns så många trädgårdsland som börjar reda sig, så många förbättringar att göra, ett växthus att städa ur, en tom hink  att gå runt med på hygget och fylla upp med älgskit (att ge till våra äkta nypon).

De här raderna blir det enda jag skrivit på hela dagen. Patetiskt. Jag skriver om att skriva, istället för att skriva. Men nåja, om jag får välja så blir det nog utomhusliv i morgon också.


//J.