Det kan mycket väl visa sig ha varit skitdumt att börja blogga om min nästa bok just nu. Det är ju vår för fan. Idag kunde jag för första gången i år gå med kortärmat ute och greja i trädgården. Med andra ord har det heller inte blivit skrivet ett endaste dugg. Förhoppningsvis så fortsätter väl det goda vädret och då blir det m.a.o. inte så mycket skriva av över huvudtaget.
Å andra sidan går det inte att tvinga fram skrivande, det är något jag lärt mig med åren. Om det finns något som drar och som är starkare än skrivarlusten, då är det lögn i helvete att formulera ens den enklaste mening. Efter att ha skrivit tre böcker (varav enbart en blivit publicerad, som tur är) tror jag mig ha den kännedomen om mig själv.
Nu menar jag ju inte att man ska vänta på inspiration eller något sånt, då lär man aldrig få någonting skrivet. Att skriva handlar om disciplin. Men också om tålamod. Ibland är de två begreppen samma sak. Dock inte alltid. Normalt sett så har jag faktiskt ett enormt tålamod - det är ett av mina få riktigt bra egenskaper. Som en fästing på ett grässtrå kan jag invänta det rätta tillfället. Jag kan skriva och skriva utan att veta riktigt hur jag ska få till det, hur påsen ska kunna knytas ihop, men tålmodigt vara trygg i att jag någon gång kommer att hitta svaret. Mitt tålamod ger mig tillit skulle man kanske kunna säga. Men det är just när tålamodet viker ner sig för lusten till någonting annat som jag inte fixar att sitta vid datorn.
Hur orkar jag sitta och gnida på torra tankar om civilisationens bedrövligheter när det finns så många trädgårdsland som börjar reda sig, så många förbättringar att göra, ett växthus att städa ur, en tom hink att gå runt med på hygget och fylla upp med älgskit (att ge till våra äkta nypon).
De här raderna blir det enda jag skrivit på hela dagen. Patetiskt. Jag skriver om att skriva, istället för att skriva. Men nåja, om jag får välja så blir det nog utomhusliv i morgon också.
//J.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar