* * *
HUSBYDEBATTEN FRÅN EN BONNJÄVELS PERSPEKTIV
Jag kan inte för mitt liv begripa varför vänstern och sossarna gör den fatala missen att skylla alla problem i de segregerade förorterna på ”klassamhället” och ”arbetslösheten”. Nog för att detta är viktiga frågor och stora problem, men de kan knappast sägas förklara allting. Denna kraftigt politiserande retorik spelar bara Sverigedemokraterna rakt i händerna. Plötsligt förvandlas dessa proto-fascister till det resonabla alternativet i debatten, då de hävdar att problemen kanske går lite djupare än så. SD har nu – tack vare de andra partiernas fumlighet och fastlåsta ideologiska positioner - bollen. Och det är något vi bör vara oroliga över.
I flera olika sammanhang de senaste veckorna, i allt från radions Ring P1 till riksdagsdebatterna, har jag nu hört det till synes resonerande argumentet om att folket i Boden och Munkfors inte åker runt och bränner bilar, trots att man på dessa orter kanske har ännu högre arbetslöshet och lägre levnadsstandard än i storstädernas förorter. Jimmie Åkesson använde sig av just detta knep när han i kammaren bedrev debatt. Sammanfattat lät det ungefär såhär:
- Vänstern skyller på klassamhället, men finns det inte social utsatthet och inkomstklyftor även i Sveriges landsortshålor som är lika stor, om inte större, än i Husby. Jo, det gör det. Men dessa städers ungdomar går ändå inte ut och bränner bilar. Nej, problemet hänger ihop med invandringen. Att vi inte alla delar samma kultur.
Vid en första anblick kan han tyckas ha rätt, men om vi granskar det hela lite närmare visar sig det här sättet att argumentera vara rent nys. Lysekil kan väl knappast sägas vara någon förort, och ändå hade man tydligen upplopp där också. Men visst, det bränns inte lika många bilar på landsorten. Detta beror nog främst på att det så omtalade ”utanförskapet” generellt sett kanske tar sig andra uttryck på landsbygden än i storstäderna. Klart är att det finns kulturella minoriteter även inom den grupp vi till vardags (och mycket slarvigt) kallar etniska svenskar. En av dessa minoriteter utgör just Sverigedemokraternas mest trogna väljarskara.
Vargdebatten, skulle jag vilja påstå, handlar om allt annat än varg. Majoriteten av landsbygdens befolkning är för vargen, men trots detta är det ytterst få som vågar eller orkar yttra sig i frågan, främst beroende på den lilla mer eller mindre våldsbenägna minoritet som kommit att kallas ”varghatare”. En grupp som många vilka yttrat sig positivt om vargen fått att göra med. Om man ogillar brev- eller telefonledes dödshot, bajs i postlådan eller avhuggna älghuvuden på verandan så gör man bäst i att knipa käft om sina vargsympatier. Att djuret i fråga är utrotningshotat eller att flera andra folk runtomkring i världen (och Europa) lärt sig att leva med vargen i krokarna spelar ingen roll. Argument som liknar just argument biter inte. Det handlar om någonting bortom sans och rationalitet.
Anledningen – tror jag – till detta extrema hat handlar i själva verket lika lite om vargen i sig som Husbyupploppen handlar om ett generellt hat mot bilar. Det handlar om ”Stôckhôlm”. Precis som i fallet med Husby rör det sig om en uppgivenhet över sakernas tillstånd. Dålig ekonomi, förbittring över statlig och kommunal byråkrati samt en oförmåga att kunna förstå sig på världen så som den nu ser ut.
Jordbruket och mer eller mindre alla de småskaliga traditionella lantliga näringarna är slagna i spillror, och den som försöker hålla sig kvar vid någon av de sjunkande resterna klamrar sig på samma gång fast vid en äldre kultur, mycket olik dagens urbana dito.
Att skjuta en varg blir en symbolisk handling med mycket större kraft än vad den som utför den ens själv förstår. Att skjuta en varg är att skjuta en stockholmare. Det är att säga till samhället: ”Se här, Jag har fortfarande makt. Jag bestämmer här.”
Ganska symptomatiskt så är det ju tydligen också just denna socialgrupp av landsortsboende unga män (arbetslösa eller med låg inkomst, kristna men inte kyrkgående) som utgör Sverigedemokraternas kärnväljare.
Det är lätt att förvånas över hur tydlig bilden faktiskt är: Unga-medelålders män i botten av pyramiden som i både socialt och kulturellt hänseende känner sig utanför samhället vänder sig till extrema rörelser eller spontana våldsyttringar. I Husby bränner man bilar och kastar sten på brandmän, i Säffle dänger skinheads invandrare, i Bengtsfors kör man raggarsvängen och kastar tomglas på folks postlådor, och ute i byarna hatar man ett oskyldigt djur bortom allt sans och vett.
Den övervägande majoriteten av alla så kallade skolskjutningar - från Winnenden i Tyskland, till Littleton USA, och Tusby i Finland – har ägt rum i småstäder. Det finns säkert ytterligare tusentals andra exempel att tillgå för den som vill visa på att landsortsbefolkningar inte är fredligare än storstädernas förortsfolk.
Visserligen ska man vara försiktig med generaliserande jämförelser, men jag kan ändå inte låta bli att även tänka på delar av Stureplanfolkets vanor att t.ex. ”vaska” champagne. Är inte detta också ett tecken på en sorts alienation från resten av samhället? De bakomliggande orsakerna till ett sådant beteende är naturligtvis andra än för Husby- och Grumsungdomar, men det är precis lika samhällsfrånvänt. Och vill man ha fler exempel på att även ungdomar från familjer med jobb, hög inkomst, god utbildning och stor kulturkännedom också de begår våldsbrott behöver man bara ta en titt på exemplet riksinternatet Lundsberg.
I förlängningen kan man faktiskt fråga sig vem som egentligen passar in i samhället längre. ”Det kulturellt homogena” har aldrig existerat. Däremot fanns det väl en gång ett samhälle som tjänade folket. Ett samhälle där alla de olika minoriteterna kunde hålla sams sinsemellan eftersom staten aktivt försökte utjämna klyftor och bereda en plats för alla de olika minoriteterna till fredlig samexistens. Eller?
Nej, inte ens detta är riktigt sant. Att drömma sig tillbaka till ”det gamla goa Sverige” är en blindgång. Det räcker med att ta en titt på hur romerna eller samerna eller finnarna hade det under de underbara folkhemsåren för att få även den bilden att krackelera. Och redan på 50-talet började det stå klart att landets ungdomar (precis som i övriga västvärlden) kände sig utanför i det moderna samhällsbygget.
Jag tror att vi idag har bättre redskap för att hjälpa människor som känner sig alienerade än någonsin tidigare. Långt fler romska barn går idag i skolan än på 60-talet, samerna får tala sitt eget språk och rösta i ett eget parlament. Problemet är snarare varför någon skulle vilja bli hjälpt.
När läkarnas och psykologernas överordnade mål, att bota, ersatts med att till varje pris få folk ut i arbetslivet igen så att de kan bidra till tillväxten, då kan man fråga sig om man inte gör bäst i att fortsätta vara sjuk. När lärarnas mål inte är att hjälpa barn att finna vägar till eget lärande, eller som minst bibringa dem ett redskapsminimum, utan att medelst korvstoppning förbereda dem för arbetsmarknaden, då undrar man hur kul lärandet blir.
Alla de olika politiska partierna säger sig erbjuda frihet och trygghet i en väl avvägd mix. Men vad är väl egentligen detta radarpar mer än två antiord. De definierar inget. Båda begreppen går att fylla med precis vad som helst, med politiskt mumbo jumbo från rödaste vänstern till brunaste högern. De verkar främst tilltalande på väljare som känner sig ofria och otrygga. När en känsla av meningslöshet breder ut sig i ett samhälle då börjar dess politiker att tala om frihet och trygghet, medan det som i själva verket skulle behöva sig en rejäl genomlysning är själva meningen med det hela. Vad är poängen med vårt samhälle av idag?
Jobb kan naturligtvis vara en del av ett meningsbyggande men knappast hela trollformeln. Stureplansfolket har ju jobb. De TV- och chipsdrogade Svenssons likaså. Problemet vi har idag är att alla de olika kulturella grupperingarna som samhället består av (och alltid har bestått av) främst verkar inriktade på att söka de ouppnåeliga begreppen frihet och trygghet, även om det sker på någon annans bekostnad. Utan en rejäl diskussion om Meningen är jag rädd att det bara fortsätter i den riktningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar