Blåbären försvinner.

Ja, vårt svenska skogsbruk tar död på blåbären. Inte nog med att de små buskarna har svårt att klara sig när skogen ständigt huggs ned och ersätts av monokulturer, bestående av enbart gran eller tall, de reagerar även negativt på den konstgödsel som de stora skogsbolagen använder sig av. Läs eller lyssna mer om detta på P4-Värmland.

Men varför måste man egentligen konstgödsla en skog? Träden kommer väl alltid tillbaka igen, eller?
Jo det kan man ju tro, men den moderna "svenska modellen" för skogs(miss)bruk förstör skogsmarkernas återhämtningsförmåga. Egentligen är det hela ganska enkelt: Vi vet ju alla att en åker måste gödslas för att kunna ge skörd år efter år. Den bör också i perioder få ligga i träda, och den bör emellanåt besås med gröngödsel (vanligen någon form av baljväxt som tex. klöver). Vi förflyttar ju trots allt, när vi äter av det åkern gett, energi från marken till våra egna kroppar. Ny energi måste tillföras marken.
Det är ingen skillnad när det gäller skogen. Alla våra åkrar är ju när allt kommer omkring före detta skogar. När vi hugger skogen och tar bort all biomassa från hygget förflyttar vi i själva verket en väldig massa energi från marken i fråga till ett industricentra någon annanstans. Därefter läcker själva hygget i sig energi under lång tid, eftersom det inte finns några nya grödor som kan binda all den energi den tidigare skogen band. Dessutom förvärrar det moderna skogs(miss)bruket situationen genom att plantera monokulturer, gallra bort oönskade trädslag och gallra.

Om skogen fick lov att återhämta sig själv så skulle på de flesta håll i Sverige björk, al, rönn och liknande trädslag vara först på plats - de är de s.k. pionjärträdslagen. Al har t.ex. den fina förmågan att (precis som jordbrukets baljväxter) fixera luftkväve och binda det i marken, och alla trädslag kan ju som bekant via fotosyntesen ta upp solens instrålningsenergi. Kort sagt: Sly binder energi. Energi som sedan frigörs och gödslar jorden när barrträden så småningom alldeles av sig självt tar över och långsamt kväver lövträden.

Förstår man dessa enkla sammanhang, förstår man också att det självklart bästa för jorden (och alltså även för oss) vore att aldrig kalhugga överhuvudtaget. Då skulle man för det första aldrig få det där stora energitappet. Inom de vettigare formerna för jordbruk vet man sedan länge med sig att alltid försöka låta jorden vara bevuxen av någon form av gröda, eftersom bar mark är ett sår. Öppen jord förekommer aldrig i naturen om inte jorden ifråga är sjuk eller skadad. Men nu är ju inte skogsindustrins uppgift här i världen att arbeta för naturen. Dess uppgift är att göra pengar. Därför föredrar man att hugga, plantera, konstgödsla och röja.

Om du vill ha några blåbär kvar i det här landet föreslår jag att du blir aktiv!

Mvh:
Johannes