Blåbären försvinner.

Ja, vårt svenska skogsbruk tar död på blåbären. Inte nog med att de små buskarna har svårt att klara sig när skogen ständigt huggs ned och ersätts av monokulturer, bestående av enbart gran eller tall, de reagerar även negativt på den konstgödsel som de stora skogsbolagen använder sig av. Läs eller lyssna mer om detta på P4-Värmland.

Men varför måste man egentligen konstgödsla en skog? Träden kommer väl alltid tillbaka igen, eller?
Jo det kan man ju tro, men den moderna "svenska modellen" för skogs(miss)bruk förstör skogsmarkernas återhämtningsförmåga. Egentligen är det hela ganska enkelt: Vi vet ju alla att en åker måste gödslas för att kunna ge skörd år efter år. Den bör också i perioder få ligga i träda, och den bör emellanåt besås med gröngödsel (vanligen någon form av baljväxt som tex. klöver). Vi förflyttar ju trots allt, när vi äter av det åkern gett, energi från marken till våra egna kroppar. Ny energi måste tillföras marken.
Det är ingen skillnad när det gäller skogen. Alla våra åkrar är ju när allt kommer omkring före detta skogar. När vi hugger skogen och tar bort all biomassa från hygget förflyttar vi i själva verket en väldig massa energi från marken i fråga till ett industricentra någon annanstans. Därefter läcker själva hygget i sig energi under lång tid, eftersom det inte finns några nya grödor som kan binda all den energi den tidigare skogen band. Dessutom förvärrar det moderna skogs(miss)bruket situationen genom att plantera monokulturer, gallra bort oönskade trädslag och gallra.

Om skogen fick lov att återhämta sig själv så skulle på de flesta håll i Sverige björk, al, rönn och liknande trädslag vara först på plats - de är de s.k. pionjärträdslagen. Al har t.ex. den fina förmågan att (precis som jordbrukets baljväxter) fixera luftkväve och binda det i marken, och alla trädslag kan ju som bekant via fotosyntesen ta upp solens instrålningsenergi. Kort sagt: Sly binder energi. Energi som sedan frigörs och gödslar jorden när barrträden så småningom alldeles av sig självt tar över och långsamt kväver lövträden.

Förstår man dessa enkla sammanhang, förstår man också att det självklart bästa för jorden (och alltså även för oss) vore att aldrig kalhugga överhuvudtaget. Då skulle man för det första aldrig få det där stora energitappet. Inom de vettigare formerna för jordbruk vet man sedan länge med sig att alltid försöka låta jorden vara bevuxen av någon form av gröda, eftersom bar mark är ett sår. Öppen jord förekommer aldrig i naturen om inte jorden ifråga är sjuk eller skadad. Men nu är ju inte skogsindustrins uppgift här i världen att arbeta för naturen. Dess uppgift är att göra pengar. Därför föredrar man att hugga, plantera, konstgödsla och röja.

Om du vill ha några blåbär kvar i det här landet föreslår jag att du blir aktiv!

Mvh:
Johannes 

Carlgrens olämplighet.

I SVD 18 okt får Andreas Carlgren, vår miljöminister, kritik från professor Robert Nilsson, Professor i toxikologi och koordinator för flera forskningsprojekt i EU. Han skriver:

"Nu får den svenska regeringen åter stå till svars inför EUs Miljödirektorat för brott mot EU:s bindande Art- och Habitatdirektiv artikel 12 och 16. Enligt artikel 12 är det förbjudet att fånga, döda eller störa
arter listade i bilaga 4 av detta direktiv, vilket bl.a.innefattar björn, lodjur och varg. Carlgrens departement har totalt misslyckat att förklara hur det kan komma sig att betydligt mer tättbefolkade länder som Italien,
Grekland och Rumänien - även inom områden med betydande fåravel  - anser sig kunna härbärgera en betydligt större vargpopulation än de ynka 210 individerna inom Sverige, vilket enligt kompetent expertis inte garanterar en livskraftig population. 1986 beslutade regeringen att avskilja miljöfrågorna från
jordbruksdepartementet och inrätta ett nytt miljö- och energidepartement (numer miljödepartementet.) I vissa avseende kom emellertid denna reform att fjärma verksamheten från den verklighet vi lever i. Att chefen för ett regeringsdepartement inte nödvändigtvis behöver ha djupare sakkunskaper inom det ansvarsområde han eller hon har att förvalta, måste av olika skäl accepteras.Däremot är det viktigt, att departementschefen stödjer sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Miljöminister Andreas Carlgren är ett avskräckande exempel på motsatsen, där detta statsråd dessutom nonchalerar viktiga delar av
departementets huvuduppgifter."

För oss som följer Carlgrens arbete var det här ingen skräll.
Under Carlgrens fasta ledning har miljöpolitiken för första gången hundra år tagit ett rejält, men bestämt, steg bakåt. 1800 hotade eller missgynnade arter knutna till de skogliga ekosystemen kan efter bara fyra år av Carlgrenism av ändringar och försämringar i skyddet se fram emot ett tämligen säkert utdöende om politiken fortsätter att skötas på nuvarande sätt. Glöm bilden av Sverige som de djupa skogarnas och myternas land - välkomna radplanterade granåkrar indelade i 700-metersskiften mellan avverkningsvägarna (detta är industrins vision och epitetet Industriminister skulle passa Carlgren bättre).
Förändringen i Strandskyddet, som väl de flesta känner till, är inte bara ett hot mot själva vatten-land-ekologin utan också en ganska orosam inskränkning i Allemansrätten. I Carlgrens framtid kan det vara svårt att fritt ströva längs en svensk sjöstrand, helt enkelt eftersom man riskerar att knalla upp på någons gårdsplan - vilken ju inte omfattas av Allemansrätten.

Så, tack Andreas för att du förstört allt det jag och mina vänner, mina föräldrar och deras far/morföräldrar kämpat för under 100 års tid. Tack.

//Johannes Söderqvist