Inom
miljödebatten råder i stort sett konsensus om att man, för att
undvika att allmänheten blir paralyserad, måste fokusera på ”det
som är positivt”. Finns det något man verkar frukta så är det
en vitt omfattande samhällelig depression. För trots alla svarta
rubriker om klimat och biologisk mångfald så är det ändå, hör
och häpna, den klassiska europeiska framstegsoptimismens ande som
genomsyrar debatten. Även om vi vant oss vid brasklappar om
ökenspridning, stigande havsnivåer och utdöende arter så hör man
förhållandevis sällan någon uppsatt etablissemangsperson säga
att det är kört. Rättare sagt: något sådant hör man aldrig.
”Visst spyr vår civilisation ut en massa koldioxid, men nu ska
vi bara forska lite här så kommer vi snart att kunna köra bilen på
havre eller nåt annat spännande.” ”Jo det är ju sant att det
dör ut en massa arter hela tiden, men det har faktiskt startats en
massa fina bevarandeprojekt också.” ”Nej Östersjön mår inte
så bra, men här i Sverige har vi – i jämförelse med andra
länder - blivit jätteduktiga på att undvika övergödning.”
Att biobränslen sannolikt aldrig kommer att kunna ersätta oljan,
att det inte räcker med några ynka ”bevarandeprojekt” när vi
befinner oss mitt i ett geologiskt massutdöende och att Östersjön
dör oavsett vem det är som skitar ner henne, det fokuserar vi inte
lika gärna på. Våra kära forskare skriker sina lungor tomma när
de försöker få oss att inse situationens allvar men det bryr vi
oss inte om. Nej vi föredrar att lyssna till ”visionärerna”
(som egentligen borde kallas status quo:arna). Till politiker,
tankesmedjesnubbar och annat löst folk som rapar gröna drömmar
dygnet runt. Men, har det slagit mig, det där gröna
framtidssamhället som våra politiker talar om, ja det har de
faktiskt talat om i snart 50 år nu. Så vart är det? Det är ju nu
vi verkligen behöver det.
Tanken
på att hela samhället deppar ihop är naturligtvis skrämmande. För
vad kan egentligen åstadkommas i ett sådant läge? Och tänk om
folk då får för sig att fullständigt skita i vad som händer i
morgon, eftersom det ändå verkar vara kört. Sådana vinklingar tål
naturligtvis att tänka på.
Men samtidigt kan man ju fråga sig om någon verkligt verksam
förändring alls kommer att äga rum om inte folk får alla fakta på
hand, får veta var vi befinner oss, hur läget verkligen ter sig.
Eller såhär: Om du har drabbats av cancer så vill du nog, hur
jobbigt det nu än kan vara, att läkaren berättar detta för dig
och inte drar någon vals om att du åkt på en riktig
monsterförkylning bara för att hålla dig vid gott mod.
Alla vet att det sällan är särskilt bra att leva på en lögn.
Ändå är det precis det vi väljer att göra när det kommer till
miljön, denna den svåraste och mest ödesmättade av alla frågor.
Läget är desperat, och såvida vi inte väljer att drastiskt
förändra vårt sätt att leva så finns det faktiskt inte mycket
hopp alls. Det är en insikt av yttersta vikt som inte tål att
jiddras bort.
Tänk om vad folk
faktiskt behöver är att bli deprimerade? Alla de där forskarna och
miljöaktivisterna som verkar vara de som har bäst koll på läget
har ju inte sällan blivit just forskare och aktivister efter att de
genomgått en djup depression. Det ingår liksom i paketet när man
skaffar sig den nödvändiga kunskapen om det allmänna läget på
den här planeten att man blir deprimerad. Eller som den amerikanske
dokumentärfilmaren Jon Cooksey uttrycker det i en intervju: ”Om
man inte är deprimerad vid det här laget så har man helt enkelt
inte förstått.” (FOTNOT 1)
Som det just nu ser ut så
ter sig faktiskt ljuset i tunneln allt längre och längre bort. Att
haven dör, skogarna försvinner, arterna en efter en upphör att
finnas till, klimatet förändras, oljan tar slut (FOTNOT 2), ekonomierna kraschar och
våra samhällen på sikt upplöses i en malström av olika – och
kanske på sikt också sinsemellan stridande - auktoritära
strömningar, det löser vi inte genom positivt tänkande. Nej det
”positiva tänkandet” har blivit som en quick fix ut ur stundens
desperation, det har blivit vår fiende.
Naturligtvis kan det vara
bra att få fly ibland. Annars skulle vi aldrig orka. Efter en tung
dag vill man verkligen bara se på TV. När förhållandet börjar
lösas upp vill många dra direkt istället för att grotta ner sig i
helnattslånga ångestdiskussioner i sängen. Eller om man går och
grubblar hela dagarna så kan det nog faktiskt vara nyttigt att ge
sig själv lite andrum medelst några öl och hyperytligt umgänge.
Ja, många gånger kan det här med att fly vara någonting bra, det
klokaste alternativet. Om ett lejon anfaller oss på savannen gör vi
klokast i att fly. Alla andra alternativ ter sig faktiskt ganska
korkade. På samma sätt kan det naturligtvis vara bra att fly när
våra inre lejon attackerar. Enda skillnaden mellan att fly från
yttre och inre fara är att flykten från det inre helst bör ske
medvetet – som ett val och inte en reflex. De som alltid –
reflexmässigt – mjukar upp sin inre stress efter arbetsdagens slut
går t.ex. inte sällan under benämningen alkoholister. De som i
sina relationer alltid flyr från alla diskussioner som leder djupare
än ett glas med mellanmjölk går ofta i slutänden under
benämningen ensamma – något de kanske inte önskat. Att ge sig
själv lite andningsutrymme är inte fel, men att konsekvent undvika
viktiga frågor som man behöver adressera tenderar lätt att bli
lika farligt som det man ville undvika.
Miljöproblemet är
naturligtvis inte i första hand en ”inre fara”, det är ett
högst påtagligt yttre problem. Men alla våra försök att lösa
det i det yttre har fallerat. Eller nja, det är en sannig med
modifikation. Det finns faktiskt ganska gott om människor som
tämligen framgångsrikt lyckats göra omställningen från det stora
till det lilla ekologiska fotavtrycket. Problemet är att vi andra
sällan eller aldrig får höra talas om dem, att de är så
förhållandevis få. Men vad som är kännetecknande för dem alla
är att de vid något tillfälle kostat på sig en riktigt fet
depression. Att de tagit nackgrepp på den inre demon som skapas i
oss alla vid brytpunkten mellan vår moderna hyperkonsumistiska
livsstil och medvetenheten om att denna livsstil är ohållbar. Kort
sagt: Miljöproblemen måste lösas i människornas inre, lika mycket
som i det yttre. Vår ovilja att förändra vårt sätt att leva är
ett hot mot allt.
Du som är född 1970
eller senare är du medveten om att det där ständigt återkommande
gamla tugget om att ”Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar
över till våra barnbarn” högst sannolikt inte gäller för dig?
Talesättet har hängt i så länge nu att det blivit utdaterat. För
det handlar inte om barnbarnen, eller ens om barnen längre, det
handlar om ditt eget liv. Det handlar om hur världen ser ut runt år
2050 - det årtionde då vi 70-talister rent statistiskt förväntas
kasta in handduken. Så frågan är om Du vill fortsätta blunda och
dö i en framtida värld fullkomligt berövad allt hopp, eller om du
åtminstone vill försöka göra någonting nu.
Den
schweizisk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler-Ross
revolutionerade under 70-talet vården av människor som drabbats av
sorg med sin ”sorgens fem stadier”-modell. Korthugget
sammanfattat kan man säga att denna går ut på att allt sorgearbete
genomgår fem stadier: förnekelse, ilska, förhandling, depression
och acceptens. Om man försöker titta på vårt samhälle från ett
fågelperspektiv med Kübler-Ross som lins så kan man faktiskt se
att vi lever som fastnaglade i det första stadiet – förnekelse.
Visst finns det en del
grupper – t.ex. miljöaktivister – som kanske kan sägas ha trätt
in i ilskans sfär, och individer som tagit sig ännu längre ändå
i sitt arbete, men som samhälle vägrar vi tämligen konsekvent att
se att vi ens har en anledning till sorg. Detta kanske inte skulle
vara ett sådant stort problem om vi bara hade tid. Om vi kunde låta
saker ha sin gång och långsamt under någon 100-årsperiod glida
från stadie till stadie. Men tid är dessvärre en större bristvara
än t.om. rent vatten, olja och fosfor. Vi har befunnit oss på samma
punkt sedan 60-70-talen då de globala larmrapporterna om biologiskt
massutdöeende, klimatförändringar och hårdnande samhällsklimat
började synas på allvar i våra medier. Vi borde egentligen redan
ha tagit oss igenom de första fyra stadierna och nu befinna oss på
”acceptens” (som ju också betyder att dra upp linjer för
någonting nytt). Dessvärre är det enda som verkligen förändrats
att styrkan i våra blundmuskler blivit större och att läget i det
yttre – i skogarna, jordarna, sjöarna och skyarna – förvärrats
avsevärt.
Den anda som verkar
råda är en som säger att det för guds skull inte får bli
obekvämt.
Det jag vänder mig emot
är att vi inbillar oss att vi ska kunnat ta oss ur den här krisen
utan att egentligen förändra någonting på djupet - ja utan att
ens bli ledsna. För mig framstår det som fullkomligt orimligt att
ta sig ur någon kris alls utan att gå till botten med de problem
som orsakade den. Depression och ångest kan naturligtvis verka
förlamande ett litet tag, men att inte deppa och ha ågren kommer
vara förödande. Tyvärr är deppen tabu i vår kultur.
Europa och hennes barn på
andra sidan Atlanten är berättelsen om ”Framsteget”. En
berättelse som går att rita med en penna: Ett streck som går från
lågt till högt; från mörker till ljus; från djurisk dumhet till
mänsklig upplysning; eller som de mer religiöst sinnade kanske ser
det: från födelseögonblickets slem och smuts via ett disciplinerat
liv till dödsögonblickets befrielse då vi åter blir ett med vår
Skapare. Vår kultur innehåller inte den alternativa berättelse som
säger att allting en dag faktiskt kan komma att upplösas i total
meningslöshet.
Visst intar det
romerska rikets fall en central position i vår kanon, men på sätt
och vis verkar denna händelse hela tiden mest ha betraktats som ett
tillfälligt bakslag. Den folkligt sett kulturellt rika medeltiden
betraktas än idag av många som just en mellantid, ett vakuum på
900 år mellan två för oss mer intressanta – läs viktiga –
perioder. Framtiden är utvecklingen, och utvecklingen är ostoppbar.
Den går som på räls, styrd av evolutionen, Gud eller ekonomernas
osynliga hand. Här finns inte plats för det totala misslyckandet.
Nej istället verkar
systemet ha kommit upp med en modell där vi ömsom översköljs med
svarta rubriker om ”KLIMATCHOCK” eller något liknande, ömsom
får lugna ner oss med koldioxidkompenserat rödtjut samtidigt som vi
ser på sci-fi-liknande vetenskapsprogram om framtidens ”gröna”
samhällen på vår nya energisnåla flat screen.
Låt oss istället
snälla fejsa fakta: vårt system har misslyckats kapitalt. Inte
enbart när det gäller det sätt på vilket vi utvinner och förgasar
naturresurser, utan också i att utbilda allmänheten om hur extremt
kritiskt läget faktiskt är. Vad vi behöver är faktiskt en riktig
jävla rotblötedeppression. Eller som minst så behöver vi i alla
fall få en klar bild av hur desperat situationen är, annars kan vi
inte heller utforma några vettiga planer för hur vi ska agera - och
jag skulle vilja se den individ som fixar att sätta sig in i läget
utan att bli just en smula deprimerad.
- Johannes Söderqvist
Fotnötter:
1: Intervju med amerikanska webb-TV-kanalen Peak Moment TV.
2: Att oljan tar slut är mer av ett talesätt: Den kommer att ta slut som en resurs för oss människor, men den sista oljan kommer sannolikt aldrig att pumpas upp ur marken då den är alldeles för svårtillgänglig och därför för dyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar