Skogen lider av tillväxtvärk.

(Artikeln först publicerad i OM - omställning.)

Myten om den eviga tillväxten går igen på fler plan än vi (ja även vi omställare) tänker på. Ett exempel är i vår syn på skogen. Denna förväntas räcka till snart sagt allt: Ge oss nya industri-nischer som samtidigt ger oss fler nya jobb, ta hela Sverige ur krisen, och göra oss koldioxidneutrala. Därutöver förväntas den dra hit ständigt fler turister och även ge svenskarna själva en möjlighet till rekreation. Faktum är att alla de nya ”gröna näringarna” kan bli sista spiken i kistan för det gröna.

Om man, som jag, är skogsintresserad både när det gäller bruk och skydd, och följer med någorlunda i skogsdebatten (i allt från branschtidningar till allmän debatt), så är det ganska lätt att inse hur oförenliga alla de olika målsättningarna som man satt upp för den svenska skogen är. Ja, om en barnunge mot all förmodan skulle få för sig att försöka sätta i sig all denna information så skulle hen ganska snabbt kunna konstatera att vi omöjligen kan ro alla dessa ekor i land.

Till att börja med ska vi som nation leva upp till Nagoya-avtalet, vilket stipulerar att Sverige måste skydda minst 17 procent av vårt skogliga ekosystem. (Forskare hävdar dock att den absoluta undre gränsen för att kunna leva upp till riksdagens mål om en bevarad biologisk mångfald ligger på 20 procent skyddad skog.) Samtidigt vill vår inhemska skogsindustri, vilken är en av de största i världen, naturligtvis inte minska sitt roffande. De vill fortsätta att tillverka smörpapper, ölunderlägg, spånplattor och brädor i samma omfattning som tidigare. För att förenkla det hela något skulle man kunna säga att det är ungefär på denna punkt debatten mellan miljörörelsen och industrin står idag. 20-procentigt skydd kontra 100-procentigt brukande. Med enbart dessa två frågor på skrivbordet är det i stort sett kört. Ingen av de två kan få som de vill.

Utöver detta ökar nu trycket på den svenska skogen eftersom de växande s.k. ”gröna” näringarna även de vill ha sin bit av kakan. Nu ska vi ”bygga mer med naturliga material”; köra bilen på skogsbränsle; återigen börja värma våra hus med moderna och miljövänliga vedpannor; ta fram alla möjliga och omöjliga sorters kemikalier ur vedens hartser o.s.v. i nästan all oändlighet. Ja, skogen ska helt enkelt lösa alla landets problem. Den är, som vi hört så många politiker säga under de senaste åren, ”för oss vad oljan är för Norge”. Skogen är vårt lands ”gröna guld”.

I runda slängar är det bara runt två procent av landets beskogade yta som åtnjuter någon form av formellt skydd. I Värmland där jag bor, som ju traditionellt sett betraktas som ett skogslän, är inte ens en procent av skogsytan skyddad. Håller man sig utanför de rena reservaten kan man få leta i veckor efter ett område med någorlunda biologi. Nästan all trädbeklädd yta är plantager i olika tillväxtfaser. På den här punkten befinner vi oss alltså redan idag.

Omställningsrörelsen handlar allt som oftast (av högst förklarliga skäl) om ett förändrat brukande; mindre utsläpp, smartare resurshantering o.s.v. Mitt i denna oerhört vällovliga debatt får vi dock inte glömma bort att det viktigaste vi kan göra för naturen många gånger är det vi låter bli att göra. Skogen fanns trots allt här långt före vår ankomst, och den mår i de allra flesta fall bäst när den slipper insatser från vår sida helt och hållet. Det kommer inte att räcka med ett grönare brukande. Den kanske viktigaste frågan för framtiden (inom fler områden än bara skogsfrågan) är att vi tränar oss i avståendets ädla konst. Att låta vara är den viktigaste insatsen.

Alla som är någorlunda insatta i frågan förstår att omställning, när det till exempel gäller havet, inte bara handlar om ”grönare” båtar eller ”smarta” nät. Om fisken ska finnas kvar i morgon så måste vi helt enkelt dra upp mindre av den också. Detta logiska tänkesätt gäller av någon outgrundlig anledning inte i samma utsträckning när vi resonerar kring skogen. Ska vi ha en rimlig chans att kunna skapa oss en rimligare framtid kommer det vi låter bli att göra vara minst lika viktigt som det vi gör.

Frågan om formellt skydd av olika naturtyper blev först aktuell i samband med industrialismens framväxt. Under 1900-talet föddes och formades gradvis det som vi idag benämner miljöpolitik. Nya teknologier kunde nu komma åt resurser som tidigare ansetts alltför avlägsna och svårtillgängliga, och den snabbt växande globala marknaden hungrade i tillväxtekonomiernas gryning efter ständigt större råvarumängder. Att helt och hållet skydda vissa områden blev för första gången en nödvändighet. Naturskydd är alltså en nödtvungen konsekvens av industrialismen och inte i första hand ett utslag av att vi under de senaste hundra åren blivit mer upplysta.

I takt med att den teknologiska massan av skogsmaskiner ökat och skördat än större segrar på ”rationalitetens” och effektivitetens områden, och att den globala marknadens hunger blivit mer och mer glupande, så kan man tycka att även skyddet borde ha uppgraderats i samma takt. Så ser dock verkligheten inte ut.

Men även om tidigare svenska socialdemokratiska regeringars miljöpolitik alltså lämnat mycket övrigt att önska, så har dock trenden (om än långsamt) hela tiden gått mot mer pengar till miljövård, mot större bevarandeinsatser, mot mer skydd. Visserligen har inte skyddsinsatserna ökat i takt med förstörelsen, men de har ändå under hela 1900-talet ökat. Denna trend höll i sig ända fram till år 2006 då Andreas Carlgren blev miljöminister. Under honom och hans efterträdare Lena Eks styre ser vi nu för första gången på hundra hur vårt lands miljöpolicy faktiskt försvagas – kraftigt.

I dessa ministrars marknadsliberala utopiska drömmar heter det nämligen att om allting är ägt och brukat så kommer ägarna/brukarna att vilja ta hand om sina resurser, det de äger. Om man äger all fisk i en sjö så häller man ju inte gift i sjön eller fiskar upp allt på en gång så att resursen utarmas. Därför kan man överlåta skyddsansvaret på samma ägare. Dessvärre tar de politiker och företagslobbyister som resonerar på detta vis inte med i kalkylen att ägarna/brukarna/företagen också de lever under tillväxtkravets ok. De måste hela tiden expandera för att kunna fortsätta existera. Så: ägaren av fiskesjön får helt enkelt lov att fiska upp hela beståndet om han vill fortsätta vara kvar i branschen. Det finns väl ändå alltid en ny sjö att köpa upp och flytta vidare till.

Ganska exakt såhär är det man under de senaste sju åren har resonerat när det gäller den svenska skogen. Ägarna själva ska nu avgöra vilka områden det är som ska sparas, och om någonting överhuvudtaget ska sparas. Allt enligt principen om ”frivilliga avsättningar”. Skogs- och länsstyrelsen får visserligen fortfarande en liten summa pengar varje år för att kunna köpa upp extra skyddsvärda områden, men denna pengapung krymper stadigt och räcker inte ens till en liten del av allt det som skulle behöva skyddas. En skogsbonde med relativt litet ägande, men med högst skyddsvärd skog, vars privatekonomi blivit ansträngd, kan knappast räkna med att få någon ersättning för avsättningar. Är hen i behov av pengar är det kalavverkning som gäller. Kontentan av allt detta: Det här landets sista äldre skogar faller just nu.

I rapporten Efter oljetoppen (2006) av Hillevi Helmfrid och Andrew Haden framgår med all önskvärd tydlighet att Sverige aldrig kan ersätta sitt nuvarande oljeberoende med vare sig jordbruks- eller skogsprodukter. Nej, inte ens om man slår ihop dessa två storindustrier kan vi möta dagens stora (och ökande) behov av bränsle till alla våra resor och transporter. I Formas förlags lilla sammanfattande bok Bioenergi - till vad och hur mycket (Forskningsrådet) slås fast att ”vi inte är på väg ifrån en värld med ett överflöd av fossila bränslen till en grön skön värld där vi kan vältra oss i bioenergi”. Det är möjligt att vi kan åka bil även i framtiden, men i sådana fall i en avsevärt mycket mindre omfattning än idag. Helt klart är i alla avseenden att vi inte kan lösa problemet genom ett ökat brukande av Sveriges ”gröna guld”. Inte heller kommer resurserna att räcka om nästa miljonprogram ska genomföras med svensk skogsråvara i basen, om en stor del av alla de plastprylar vi vant oss vid att konsumera nu ska framställas av fiber och oljor från skogen, eller till att värma alla landets enfamiljshus. Det är tillväxten, den ständigt ökande ekonomiska hungern - inte vilken råvara vi använder för att försöka mätta den med - som är problemet .

För mig framstår det som en extremt viktig punkt att begreppet ”omställning” inte förvanskas till att enbart handla om ett dylikt skifte från fossilsamhälle till ett ”grönt” biobränslesamhälle. Från att åka dålig bil till att åka bra bil. Från att flyga till Södern till att åka miljövänliga snabbtåg till Södern. Från skadlig lyxkonsumtion till klimatkompenserande, delfin- panda- och valräddande lyxkonsumtion. Den nya ”miljöbilen” kommer sannolikt aldrig att kompensera för all den energi och alla de resurser som togs i bruk när den tillverkades. Det är mycket mindre miljöförstörande att laga sin gamla bil, men använda den en tiondel så mycket. Omställningens kärna måste vara minskat brukande. Men eftersom detta är lika politiskt omöjligt som det är miljömässigt nödvändigt så är denna omställning upp till oss.

Som skogsbrukare är det alltså en självklarhet för mig att ändra på själva bruket bort från kalhyggesmodellen, till något som mer går att likna vid permakultur. Men lika viktigt är att undanta vissa områden från bruk helt och hållet. Att minska mina egna behov och därmed också minska trycket på skogen.

//Johannes Söderqvist