Käre värld. Marcus Birro skriver om feminism i Expressen.
Hela artikeln är i sig ledande bevis på att snubben aldrig läst en enda feministisk bok. Jo, han kanske någon gång för länge sedan, i jakt på någonting att reta sig på, har läst någon av de (mycket få) riktigt aggressiva feministiska skribenterna - typ Solanas. Men att koppla ihop feminister generellt med sådana strömningar, det är ungefär som att koppla ihop Mussolini med Birro - båda är exempel på konservativa "tänkare". Eller varför inte säga att Anton La Vey (Los Angelses-satanismens grundare) och nuvarande påven i stort sett står för samma saker, de är ju båda religiösa.
Det är så sorgligt att feminismen fortfarande är så missförstådd. Den så kallade debatten om den förs på en så låg nivå att den knappast kan kallas en debatt överhuvudtaget. Socialister brukar ju som regel i alla fall känna till grunderna i de konservativas tänkande, liberalerna har satt sig in i hur populisterna tänker, jaktmotståndare försöker förstå jägarkårens argument ... Detta utgör grunden för all debatt. Men när det kommer till feministmotståndarna verkar det allt som oftast av deras argument att döma som om de inte har en susning.
Jag är feminist. Jag känner många feminister. Men jag har inte till denna dag träffat en feminist som gett uttryck för ett generellt manshat eller som ens skuldbelagt män som grupp. Inte heller har jag ännu talat med enda feminist som vill förbjuda pojkar att spela fotboll eller meka med sina epa-traktorer, hugga ved och snusa. Däremot har jag haft hundratals diskussioner om hur ett samhälle skulle kunna utformas där pojkar som inte delar dessa intressen slipper vara rädda för att gå på sin balett- eller cellolektion. Ytterligare hundra diskussioner har handlat om hur flickor lika lätt som pojkar ska kunna ta plats i fotbollslaget. Ja, om man kokar ner den moderna feminismen till en kärnfull droppe så handlar den egentligen bara om att alla ska få lov att vara så som de själva vill, på lika villkor. Tänk vilken värld vi skulle ha om världsmedborgaren var en kvinnlig bilmekaniker som på fritiden läste filosofi på universitetet och spelade rugby, eller en hemmapappa som tog hand om barn, lagade mat, spelade rock n roll och då och då gick på kvarterspuben för att ta en öl med tjejpolarna.
Som tur är får Birro på bloggen Politism svar av My Vingren.
Tyvärr kan man väl inte räkna med att Vingrens inlägg i debatten får samma spridning som Birro.
Mvh:
J.
Det är så dumt bara... Att kalla denna rörelse som vill att "alla ska få lov att vara så som de själva vill, på lika villkor" för "feminism"! Det är ungefär som att kalla riksdagsledamöter för riksdagsmän och ombudsmän för ombudsmän.
SvaraRaderaDet är viktigt att det heter feminism för det visar på vem som är förtryckt och vem som är förtryckaren. Skulle det heta jämställdism eller nåt liknande så hade förtryckarna än än gång vunnit en seger för då hade fokusen förflyttats från dem.
RaderaHm... Ok. Menar du att vi män generellt sett är förtryckare? Jag är man och feminist och känner mig också förtryckt, men då främst av ett patriarkalt system. Utveckla gärna. :-)
RaderaAlla är mer eller mindre förtryckt i detta system. Jag anser att män också är förlorare i det patriarkala systemet. För mig känns det ändå viktigt att det heter feminism, för det är fortfarande kvinnan i det patriarkala systemet som är det största offret. Att det kallas feminism belyser det problemet mer än om det skulle heta något annat.
RaderaMän utsätts sällan för våld just bara för att de är män, medan kvinnor har mer problem med det. Om en man slår en man så är det knappast för att han är av det manliga könet. Men en man kan slå en kvinna bara för att hon är en kvinna, på samma sätt som en rasist trakasserar någon bara för att hen inte har samma ursprung.
Funderingar...
Ja, jag har inga problem med att det kallas feminism.
RaderaDäremot: Vad kallar man alla de miljoner unga män som letts upp på alla de oräkneliga krigens slaktbänk? Är inte de offer för patriarkatet?
Även i Sverige idag, som ju inte ligger i krig, finns det ingen socialgrupp som löper lika stor risk att råka ut för våld som män - speciellt unga män. Tror du inte att patriarkala strukturer har lika mycket att göra med detta våld som det våld som kvinnor råkar ut för?
Anonym: Det var precis det som var problemet... Att ordet antyder att den ena sidan är förtryckaren och den andra är den förtryckta! När vi i själva verket är lika goda förtryckare allihop, och lika förtryckta också, bara på olika sätt. Johannes svarade mycket bra på ditt absurda påstående att män inte skulle utsättas för våld just för att de är män. Det är ju precis det de gör! De skickas i krig för att de är män! Andra män slår dem därför att de är män! ("Jag skulle aldrig slå en kvinna!"...) Men detta märker vi ju inte, just för att könet man är norm. Dvs, jag skulle aldrig slå en kvinna, men jag kan slå en människa som INTE är kvinna... Det betyder inte att den människan är man! Den människan har nämligen inget särskilt kön alls, för att vara man är ju inget kön... Han är bara människa!
RaderaMen jag var kanske otydlig: Jag har egentligen inget problem med varken kvinnokamp eller feminism. Mitt enda problem är när man försöker pressa in även manskamp och maskulism i dessa begrepp, utan att ändra orden! Precis som med "riksdagsmän"!
Ergo: Det finns tre begrepp här, och det behövs alltså tre ord:
Feminism
Maskulism
Ekvivalism/Queerism/Jämställdism/... som omfattar helheten, av båda de ovan delarna!
Se förresten min blogg-text "Varför kvinnor och män har olika löner", där jag lägger största skulden för lönegapet på just kvinnor...:
Raderahttp://karolinahagegard.blogspot.se/2011/02/varfor-kvinnor-och-man-har-olika-loner.html
Jag förstår vad du menar, och på sätt och vis kan jag hålla med - det där är ju en diskussion som dyker upp hela tiden. Men å andra sidan så kan det finnas en poäng med just det. Det är fel att kalla riksdagskvinnor för riksdagsmän, eftersom de helt enkelt inte är det. Men jag sätter inte likhetstecken mellan att vara t.ex. man och maskulin.
SvaraRaderamaskulint och feminint är värden, inte medfödda egenskaper. Och på många sätt handlar väl hela kampen - i alla fall min - om att uppvärdera de feminina värderingarna (vilka alltså kan hysas av såväl kvinnor som män).
"Och på många sätt handlar väl hela kampen - i alla fall min - om att uppvärdera de feminina värderingarna"
RaderaJasså??? Den var ny...
Men hur ska det gå då, när vi frigjort oss från könsrollerna, och de värden som idag är "feminina" har blivit lika tillgängliga för alla? :-? Nu verkar det som att kampen plötsligt handlar om att frigöra sig från något, som man samtidigt håller fast vid genom själva namnet på samma kamp!!... :-|
Åh herregud... Ytterligare ett mycket starkt argument för mig att aldrig bekänna mig till feminismen! MIN kamp handlar nämligen om just detta: Att frigöra människan från tvingande och hämmande roller. Inte alla roller är könsbundna, en del kan vara kulturbundna på andra sätt! Jag är heller inte emot all kultur, det vore bara dumt. Jag inser t ex att vår avsky för våld här i Sverige är resultatet av en kultur. Vår uppskattning av ärlighet och av att prata ut om saker i stället för att stänga in dem, likaså. Dessa tycker jag är bra kulturgrejer, som passar i ett modernt samhälle, om än inte i ett stenålderssamhälle eller ett arbetsamt jordbrukssamhälle! (I det gamla, svenska jordbrukssamhället tjänade oviljan att grotta ner sig i känsloträsk ett syfte: Man hade inte tid! Skörden måste bärgas NU!)
Könsrollerna har dock helt spelat ut sitt eventuella syfte, och är nu bara i vägen. Jag har länge känt att ordet "feminism" är ett sådant ord som tjänar till att upprätthålla dessa könsroller och -normer. Den här diskussionen har på ett YPPERLIGT sätt bekräftat detta för mig! :)
(...Jag kanske ska använda den i en egen bloggtext? Du får gärna vara anonym om du vill, annars kan jag länka till din blogg så får du publicitet? Vilket du vill!)
Ang. de historiska tillstånden du svissjar förbi: Vi vet på det hela taget väldigt lite om hur vanligt folk i det gamla bondesamhället tänkte - eftersom historien inte skrivits av eller om dem. Den grupptillhörighet som du kort beskriver påminner mer om dåtidens borgerliga tillvaro: tillknäppthet, stoiskhet, plikt etc. Bönderna var antagligen mer schatterade som grupp (eftersom de inte på samma sätt som borgerligheten hade en enhetlig kultur). De utgjorde ju i stort sett den tidens hela befolkning, och det går knappast att säga hur alla de människorna betedde sig.
RaderaMöjligen kan man säga att din beskrivning i viss mån stämmer in på den rest av bondesamhället som fortfarande fanns kvar under 1900-talets första hälft, då detta kommit att bli påverkat av den borgerliga masskulturen.
Stenåldern. Så fort någon vill säga något om hur fasansfull historien varit - för att poängtera hur bra nuet är - så använder de sig av stenåldern. Det vanligaste argumentet brukar vara: "Miljömupparna vill kasta oss alla tillbaka till stenåldern."
Problemet med denna retorik är att de som använder sig av den uppenbarligen vet otroligt lite om denna vansinnigt långa period - som egentligen går att dela in i ett flertal från varandra vitt skilda epoker.
På en hel del sätt har vi nog aldrig varit mer jämställda och mindre könsbundna än under t.ex. den (mycket långa) period som föregick bofasthet och jordbruk.
Jag talar nog inte om könsroller riktigt så som du ser dem tror jag. För mig innefattar maskulint och feminint en mängd olika beteenden och värderingar (som eg. skulle kunna vara lika tillgängliga för alla människor). Den vanligaste bilden är kanske då att män (som förväntas vara maskulina) är utåtriktade och kompetativa, medan kvinnor (som förväntas vara feminina) är omvårdande och familjeorienterade. Kort sagt: det som vi kallar "det mänskliga" beteendet ryms inom dessa två normer (därmed inte sagt att det inte kan finnas drag som idag helt utesluts ur alla västerlänningars beteende). Som jag ser det vore det knappast en brist om fler människor kulturellt sett fick lov att omfatta även den omvårdande sidan av sig själv. Världen behöver i alla avseenden knappast bli mer maskulin. Tvånghet som du talar om känner jag mig väldigt främmande inför. Om du tolkat det hela som ett sorts femininiseringstvång så har jag antagligen uttryckt mig klumpigt.
I grunden tror jag dock att vi är helt överens: Både du och jag vill bli bemötta som främst Karolina och Johannes med våra respektive egenskaper och beteenden - inte som främst vagina och penis, med därtill hörande karaktäristika.
Skillnaden (som jag ser den) ligger i hur vi betraktar problemet, dvs könsrollerna. För mig är det maskulina den värsta konstruktionen, eftersom den helt enkelt inte tillåter sina bärare att vara mänskliga. De ska vara hårda, behärskade och vid behov kunna skeppas bort att dö i något krig någonstans. Det feminina fängelset har naturligtvis inte varit mindre trångt eller mindre plågsamt att befinna sig i. Det har dock tillåtit vissa mänskliga drag. Empati t.ex, vilket är ett självbelönande beteende, viktigt för att mänsklighet överhuvudtaget ska kunna utvecklas. Den maskulina normen skapar snarast en sorts missbrukare. En person avskuren och alienerad från sin omgivning på ständig jakt efter någon sorts belöning.
A och O för alla tillfrisknande missbrukare är att förstå sin situation. Om vår maskulina missbrukskultur ska kunna förstå sig själv så krävs det att vi förstår de kulturella konstruktioner vi tvingats leva under, och (tror jag) att vissa drag som skulle kunna få oss alla att må bättre hittills mest har förbehållits det feminina.
Använd gärna text. Inga problem. :-)
Kära Johannes, nu har du svarat mig på en väldig massa saker som jag aldrig sagt igen... Sluta upp med det!! :p
RaderaJag har INTE sagt någonting om könsroller på stenåldern, INTE heller påstått att jag vet något om hur man levde eller tänkte då, och ABSOLUT INTE påstått att den skulle vara förfärlig!! Jag har heller inte (i den här tråden...) sagt någonting om könsroller i det gamla svenska bondesamhället.
Allt jag försökte säga var detta:
Den här "DrPhilska" grejen med att prata ut om allt och reda ut allt är något väldigt bra, som kan göra oss människor väldigt lyckliga. Men det passar faktiskt inte i alla kulturer!... Anledningen till att jag bestämt hävdar detta sista är att det faktiskt tar väldigt mycket tid och ork. Att ha ett djupt, känslomässigt gräl med sin partner kan tillfälligt sänka arbetskapaciteten till katastrofala nivåer! I dagens moderna Sverige gör ju inte det så mycket, eftersom vi i värsta fall kan sjukanmäla oss några dagar, och få sjukpenning, men tänk dig om det var under just de där dagarna som skörden skulle bärgas?... För 100 år sedan i Sverige skulle det innebära att du vore DÖD i januari!
Min mamma skrattar idag åt hur hennes mamma brukade säga: "Tänk, jag var karl te å tige!". Som om det vore höjden av alla prestationer, när man var missnöjd med något! Dock växte min mor upp till att bli, till stor del, likadan. Säger man inget så finns inget problem, och HUGA om nån skulle börja gråta!!... Hon har kommit långt med att våga tala ur skägget nu på senare år, och jag har kommit ännu längre. Hela vägen, kanske...
I Kenya är det dock precis som på min mormors tid. Där biter man ihop och ler, och den som klagar är den som skapar problem! Så länge hen höll tyst var alla glada, och allt var bra!... Detta är anledningen till att jag och min kenyanska sambo inte längre är sambo. Han tyckte ju att jag bråkade hela tiden... Själv höll han allt inom sig tills det exploderade.
Men eftersom dessa två folk, så långt ifrån varandra, och i en tid då man knappast reste, har en närmast identisk metod att handskas med det obehagliga, så BÖR man börja anta att det finns en logisk orsak till det! Inte bara slentrianmässigt säga: ”Åh vad dumma de är! Förr i Sverige, och nu i Afrika, var/är det allt förfärligt!”... Och jag tror orsaken är just detta: Förr i Sverige, liksom nu i Kenya, fanns/finns det inte marginaler i tid och ork, till att reda ut saker. Att tiga och le är också smärtsamt i längden, men det är en jämnare smärta! Den sänker aldrig arbetskapaciteten lika mycket (tvärt om är arbete bra att kunna begrava sin smärta och vrede i) och arbetet var/är överlevnaden.
Så du ser, vad jag håller på med är inte historiska efterforskningar, utan blott ett logiskt resonemang, där jag sätter kulturen i perspektiv. Och jag anser att det är nödvändigt att sätta kulturen i perspektiv; att inse att allt som finns har en anledning! Eller... har i alla fall HAFT en anledning, men en som kanske har försvunnit nu. Först då man inser det kan man på allvar börja förändra saker! (Inte göra som Maria-Pia Boëthius i ”Patriarkatets våldsamma sammanbrott” och säga typ: 'Det är helt obegripligt och helt oförlåtligt, alltså jag fattar inte nåt!!'... På så vis kommer man ingen vart!) Inser man inte den fullt rimliga, logiska förklaringen bakom något kommer man att angripa det felaktigt och utan respekt, och då kommer det att göra motstånd. Det är t ex helt naturligt att män våldtar. De är uppfostrade så! Först när vi inser det kan vi sluta uppfostra dem så, i stället för att bara skrika på hårdare straff åt de stackars männen, vilket bara leder till att ytterligare förhärda dem, och förstärka deras självbild av att 'hårda tag' är det enda språk de förstår...
(Vet inte om du lagt märke till det, men jag har en label i min blogg som heter ”stackars våldtäktsmännen”... ;) http://karolinahagegard.blogspot.se/search/label/stackars%20v%C3%A5ldt%C3%A4ktsm%C3%A4nnen Den har bara två texter hittills, och det är bara den första som RIKTIGT passar in, men jag hoppas och tror att det kommer fler!)
Angående ordet "feminism" nu då (kände ett behov av att dela upp inlägget i två):
RaderaPrecis som du säger är vi i grunden överens. Jag tror vi är mer överens än du inser! Jag är t ex böjd att hålla med om att den manliga könsrollen är betydligt grymmare och värre mot sina offer (männen) än den kvinnliga är mot sina. (I mitt svar till Anonym ovan skrev jag “lika”, men åtminstone i vissa avseenden är den manliga klart värre.) Precis som du säger hindrar den manliga könsrollen sina offer från det viktigaste i livet, empati, känslor, att ”vara mänskliga”. Som kompensation för detta får de uppmärksamhet, pengar och makt... En rätt taskig deal, faktiskt!
Så vi är överens om vad vi vill, det är bara det att jag tycker du kämpar fel! :) För att de vårdande, empatiska osv, dragen ska kunna omfattas av alla, som vi vill, så måste vi ju självklart SLUTA FÖRKNIPPA DEM MED DET KVINNLIGA KÖNET!!!... Hallå?? Annars KOMMER de ju inte att vara lika tillgängliga för alla!! Förväntningar styr!! (Det har väl ändå bevisats tillräckligt många gånger.) Och om du säger att vissa mänskliga egenskaper är ”feminina” och andra ”maskulina”, då är ju det inget annat än en förväntning på flickor att bli si, och på pojkar att bli så. Och voilà, då blir det så!! ÄVEN om vi säger att ”det är OK att avvika om ni vill, men det är isf en avvikelse”...
För roten i ordet ”feminism” har ingenting egentligen att göra med empati, omvårdnad, känslor, svaghet, ödmjukhet, samarbetsvilja el dyl. Roten ”femin” har bara att göra med kromosomkombinationen XX, eller om man så vill, vaginan. De andra sakerna KOPPLAS till, ASSOCIERAS till, vaginan genom en social konstruktion. Precis den sociala konstruktion som vi alltså vill montera ner!... Därför ska vi sluta att koppla empati till vaginan genom att kalla det feminint, och i stället se varje egenskap för vad den är, utvärdera dem var och en för sig, och fråga oss: ”Är det här en egenskap som vi vill ha idag, eller inte?” OCH (enligt ovan inlägg) därvid inse att även aggressivitet och hårdhet, i vissa tider och sammanhang, har haft sitt syfte. Men att det syftet kanske har spelats ut.
(”Tvång” nämnde jag bara i ett enda sammanhang: ”tvingande och hämmande roller”. Exempel på sådana är alltså könsroller, och andra kulturella roller. Tvånget jag syftar på är då tvånget att gå i krig eller att avstå från sin karriär för att föda upp en massa barn. Man kan påstå att dessa inte är ”tvång” utan bara... tja, en del påstår ju att vi väljer det själva! Andra att det visserligen uppmuntras, men att ”det är ok (inte förbjudet!) att avvika”... Men både du och jag vet ju att dessa roller styr oss mycket mer än vad vi själva ens anar! Samt att vi på olika sätt lider av det, men fortsätter ändå. Därför tycker jag det är passande att kalla det ”tvång”. Men jag syftade alltså inte alls på att du skulle tvinga någon att femininiseras!)