En unik energikälla - om oljetoppen/peak oil (sista delen)

    Äta olja?

   Genom vår historia har det i princip bara funnits en enda energikälla som det varit något bevänt med och det är solen. Utan solen skulle det inte finnas några växter, inga djur, ingen mull, ingen mat. Denna sol lyckas tillsammans med fotosyntesen skapa den enda riktiga tillväxten som finns, då mer och mer solenergi binds upp i vår atmosfär för varje dag som går. En mänsklighet som lärt sig att nyttja denna tillväxt på ett hållbart sätt utan att ekonomisera sönder den skulle faktiskt ha råd med en mycket liten men ändå viss ökning inom arten.

   På den tiden då vi var samlare och nomader levde vi enligt en energiekvation som skulle kunna skrivas 10:1. Alltså, av det arbete man lade ned på att skaffa föda kunde man få ut tio gånger mer energi än arbetet i sig kostade. Man ”jobbade” ett par timmar om dagen och samlade under denna korta tid in allt det man behövde för att kunna upprätthålla sin dagliga standard – något som fortfarande gäller för en del naturfolk som inte trängts ihop allför hårt i små enklaver eller reservat av Civilisationen. När vi sedan blev bofasta jordbrukare ändrades energiekvationen till att – under fördelaktiga förhållanden – skrivas 5:1. Man fick fortfarande ut mer energi än man tillförde och möjligen ökades säkerheten i tillgång, men det var ett mycket tyngre arbete. Nu lade man ner större delen av sin vakna tid på slitet med åkrarna. Ett dåligt år kunde också skördarna slå fel och ekvationen slutade då med betydligt sämre siffror. Massvälten verkar födas vid samma tidpunkt som jordbruket. Lite senare i historien, när de stora civilisationerna börjat breda ut sig, skapas omfattande system för statsunderstött slaveri. Dessa system fungerade likt en barriär mot svälten för de högre samhällsgrupperna. Man kunde ju alltid hålla slaven på sparlåga eller rent av låta denne dö om det skulle behövas, och på så sätt garantera sig själv ett jämt flöde av basvaror.

   Den stora och avgörande skillnaden, när det gäller anskaffandet av livsmedel, mellan vårt moderna samhälle och alla dess olika föregångare ligger i det faktum att vi funnit en energi som inte behöver en djur- eller människokropp som instrument. Vi har kunnat ersätta såväl den fysiska ansträngningen för oss och våra dragdjur, energin i urin och gödsel som manuell ogräs- och skadedjursbekämpning med olja. Med detta tillfälliga överskott på energi har vi skapat en livsmedelsproduktion som gör åt tio gånger mer energi än den skapar.

   Naturligtvis är det samtidigt så att skördarna sedan det industriella jordbruket infördes har ökat flera hundra procent. Om man gör en annan uppställning där man istället för in- och utmängd/energi mäter hur många mänskliga arbetstimmar det krävs för att med moderna maskiners hjälp producera en viss mängd föda så är det industriella jordbruket självfallet överlägset både det muskeldrivna jordbruket och samlar-jägarmetoden. Kruxet är att det nästan är enbart på detta sätt vi valt att beskriva resan från bondesamhälle till industrisamhälle: Att en man på en traktor under en enda dag kan utföra motsvarande 15 dagsverken i det gamla hästdrivna bondesamhället. Bekymret med denna historieskrivning är att den avleder uppmärksamheten från faktum: att i energiåtgång räknat är det industriella jordbruket det minst effektiva systemet för matframställning som någonsin existerat. Vi tenderar att glömma bort att det fortfarande går åt energi för att göra mat. Den moderna ekvationen: 1:10.

   Innan vår sköna nya industrialiserade världsordning tog vid fanns det egentligen bara ett enda sätt för människan att kunna öka mängden mat i magasinen, och det var att också utöka åkerarealen. Egentligen skulle man kunna kalla detta för att man ökade sin solinstrålningsyta. Det fanns, grovt räknat, ingen annan metod för att öka avkastningen från sina marker. (1.) Brutna ryggar, värkande leder och en kort medellivslängd blev självklara resultat av detta.

   På historietimmarna i skolan får vi lära oss om de olika upptäcktsresandena som gav sig ut på sina väldiga strapatser för att finna nya länder. Vi får lära oss om äventyret men också om den fasa som var kolonialismen. Columbus och slaveriet. Sällan, och sällan speciellt djupt, vidrörs de krafter som låg bakom européernas expansion: Europa var vid den här tiden i princip helt uppodlat, och möjligheterna till en vidare utökning av solinstrålningsytan ganska små. Herrefolket ville förutom guld, ha mer mark, för mat, för beskattning. Bevisen syns tydligt i de länder som en gång koloniserades: Banan-, ris-, kaffe-, kakao-, palm- och alla andra sorters plantager är fortfarande kännetecknande för dessa länder. Maximalt, och ständigt ökande, utnyttjande av jordbruksresurserna.

 

   Geologen Dale Allen Pfeiffer skriver i texten Eating Fossil Fuels:

Wherever explorers and conquistadors travelled, they may have carried off loot, but they left plantations. And settlers toiled to clear land and establish their own homestead. This conquest and expansion went on until there was no place left for further expansion.

   En flertusenårig expansion för att öka den för människan tillgängliga solinstrålningsytan alltså. Idag har denna expansionsvåg dock nått sin kulmen. Visst försöker man fortfarande utöka odlingsytan men den nutida ökningen är i jämförelse med den historiska väldigt liten. (2.) Idag är i stort sett all mark (inte bara Europas) som på något sätt visat sig vara lämplig för odling redan erövrad av plogbillar och hackor. Den mark som finns kvar är antingen för brant, för blöt, för torr eller i avsaknad av viktiga mineraler och jordämnen(3.) Den ursprungliga metoden för att öka livsmedelsmängden – arbetet med att öka solinstrålningsytan – pågick således oavbrutet från jordbrukets uppkomst och ända fram tills de sista koloniala expansionsvågorna nått även de mest avlägsna stränderna.          

   Det var först med den industriella revolutionen som vi fick nya metoder för att öka avkastningen på de jordar som vi redan lagt under oss. Först kom mekaniseringen av jordbruket och senare skadedjurs- och ogräsbekämpning samt den viktiga ingrediensen konstgödsel. Mellan 1950 och 1984 ökade, tack vare dessa ”framsteg”, världens sädesproduktion med närmare 250 procent (4.) Som ni säkert redan har förstått så berodde inte detta vare sig på att solen börjat skicka in mer energi än förut i atmosfären eller på att våra grödor lärt sig att ta upp mer energi utan på det enkla faktum att denna tidsperiod sammanfaller med fossil-bränslefieringen av världssamfundet. Hästdragna fordon ersattes av oljedragna, konstgödning framställd ur naturgas och bekämpningsmedel vilka i sin tur kommer från olja, det nya smidiga materialet plast (också det framställt av olja) ersatte tillverkningsmaterialet i mängder av gamla och otympliga redskap – alltihop drivet av detta i underjorden komprimerade, raffinerade solljus som de fossila bränslena är. Idag har vi skapat en värld där 40 procent av kapaciteten hos all landbaserad fotosyntes avleds och styrs ut från det naturliga kretsloppet och in i det mänskliga samhällssystemet, mestadels i form av mat. Alla de andra landlevande livsformer som vi delar den här jorden med får lov att hålla tillgodo med de 60 kvarvarande procenten (5.).

   Tidigare i jordbrukshistorien kunde varken människa eller dragdjur arbeta hårdare än kroppen och energidepåerna mäktade med. Vi åt för att få ork att producera mera mat. I bästa fall gav, som vi redan sett, en energienhets arbetsinsats fem (eller dåliga år färre) energienheter mat på bordet. Idag ser uppställningen, tack vare de fossila bränslena, helt annorlunda ut. Inom den moderna matproduktionen som nu dominerar världen ligger input-nivåerna för energi in i produktionskedjan mellan 50 – 100 gånger högre än de gjorde i det traditionella jordbruket.  (6.) Visst är avkastningen också högre men lik förbannat kan inte oljan ge oss en bättre ekvation än den redan nämnda: 1:10. Tillkommer gör också all den olja som går åt i den övriga jord-till-bord-kedjan och som inte är inräknad i ovanstående exempel: förpackningar, kylningsanläggningar, transporter till och från grossister, din resa till och från butiken och eventuell tillagning i hemmet (ja, även den är indirekt helt beroende av olja). Västvärlden gör av med ungefär tio gånger mer energi än vi producerar – eller formulerat såhär: Om vi fortsatt vill dricka läsk och äta processad mat men bestämmer oss för att utföra allt framställningsarbete med kroppen så skulle varje person behöva kroppsarbeta ungefär 100 timmar för att få ihop till en enda dags mat!

   Dale Allen Pfeiffer skriver:

To give the reader an idea of the energy intensiveness of modern agriculture, production of one kilogram of nitrogen for fertilizer requires the energy equivalent of from 1.4 to 1.8 liters of diesel fuel. This is not considering the natural gas feedstock. According to The Fertilizer Institute, in the year from June 30 2001 until June 30 2002 the United States used 12,009,300 short tons of nitrogen fertilizer. Using the low figure of 1.4 liters diesel equivalent per kilogram of nitrogen, this equates to the energy content of 15.3 billion liters of diesel fuel, or 96.2 million barrels.

   Han summerar:

In a very real sense, we are literally eating fossil fuels.

   När det gäller jordbruket bör också infogas att vi nu kan se en världsomspännande tendens av minskande skördar, trots den ständigt ökande tillförseln av konstgödsel. Vi börjar också få gott om bekämpningsmedelsresistenta ogräs och parasiter; konstbevattningen bara ökar… Det moderna jordbruket har målat in sig i ett hörn där det hela tiden måste öka energiinsatsen bara för att kunna upprätthålla nuvarande skördekvantitet.

   Oljan, maten och överbefolkningen

   Överbefolkningen är ett av vår tids största problem. Diagrammet ovan ger oss en bild av befolkningstillväxten från år 8000 f.Kr. till år 2010. Här ser vi hur befolkningstalen håller sig ganska jämna ända fram till vår tid. Kurvans ojämnheter under 1300- och 1400-talen representerar digerdöden. När vi så kommer fram till den moderna tidens början – jag räknar från den industriella revolutionen – så ser vi en dramatisk befolkningsökning, och från och med 1900-talet så pekar kurvan i princip helt rakt uppåt. Detta är en utveckling helt och hållet möjliggjord av de fossila bränslena kol, gas och olja – och speciellt då det sistnämnda. Vad händer när oljan lyfts ut ur ekvationen?

   Jag har full förståelse för den som nu börjar rygga inför allvaret. Det-kan-väl-ändå-inte-vara-sant-spärren slår till, det har hänt mig också, många gånger under de senaste åren då jag studerat de här frågorna. Men desto snabbare vi alla inser att det här med stor sannolikhet är den ”sköna nya värld” som står runt nästa hörn och väntar på oss, desto snabbare kan vi börja förbereda oss (och våra vänner och familjer). 

   De stora multinationella företagen kommer, påhejade av världens regeringar, antagligen att på alla plan köra hela systemet fullständigt i botten, medan vi – folken – sliter för vår existens i en ständigt hårdnande tillvaro. Förr eller senare kommer vi också att nå den kritiska punkten för de försörjningssystem vi byggt upp.

  

   Oljan är det energislag som idag, både direkt och indirekt, möjliggör all matproduktion. Låt oss, rent hypotetiskt för enkelhetens skull, anta att det behövs en liter olja för att producera ett kilo mat. Bonden köper oljan för 10 kronor och säljer det kilo mat oljan hjälpt honom att producera för 20 kronor. Detta är, i ett system som bygger på att bara en liten minoritet av befolkningen jobbar med matproduktion, lönsamt även om oljan kostar 19:99 kronor, men vid 20-kronorsstrecket är oljemagin bruten. Självklart kommer regeringar och andra internationella intressen att med allehanda subventioner och motmedel bekämpa denna utvecklig och hålla livsmedelspriserna nere så länge de kan (ja det är faktiskt det de gör just nu) men förr eller senare kommer det att bli omöjligt att upprätthålla ett oljeberoende samhälle i en oljefattig värld, oavsett hur mycket pengar som spenderas på problemet.

   Naturligtvis är inte verkligheten riktigt så enkel som i ovanstående exempel. För att bara nämna en parameter så kommer ju inte livsmedelspriserna att ligga kvar på samma nivå, utan av lagbundenhet följa oljepriset uppåt. Samtidigt som allt detta sker minskar också – eller snarare, helt upphör – alla nyinvesteringar. Finansmarknaderna kraschar. Världshandeln kraschar. En massarbetslöshet av aldrig tidigare skådat slag breder snabbt ut sig. Inga löner betyder att allt färre har råd med den allt dyrare maten… Detta är ingen nedåtspiral, det är ett stuprör.

   Hur snabbt kommer då allt detta att ske? Min egen gissning är att det kommer gå snabbt. Tänk er ett vippbräde med femton små vikter på den ena sidan och fem likadana på den andra. Om vi varje dag flyttar en vikt från sidan med 15 till sidan som från början bara hade fem, så kommer vippbrädet att efter fem dagar väga jämnt, och de kommande fem dagarna att väga över mer och mer, tills det slutligen når botten. När det gäller oljepriset så kommer det troligtvis att följa principen med vikterna med det enda undantaget att utvecklingen blir exponentiell. På en marknad med större efterfrågan än tillgång blir det en vikt första dagen, två vikter andra dagen, fyra på den tredje dagen, åtta… Ni förstår själva. Vippbrädet kommer inte att sakta sega sig ner mot marken utan snarare först väga över lite, sen märkbart mer, varefter det helt plötsligt slår i backen med en smäll. Förändringen kommer att komma fort och den kommer få förödande konsekvenser för dig och mig.

   Min gissning är att vi inom en tjugoårsperiod (räknat från 2010) - alltså runt år 2030 - kommer att befinna oss i en situation där vi använder lika lite energi per capita som vi gjorde omkring år 1945. Med en mycket större befolkning än den som fanns under förra seklets första hälft och med ett försörjningssystem som, till skillnad från då, är helt beroende av olja (och dessutom drabbat av klimatförändring), så kommer denna nedgång att kännetecknas av ständigt hårdnande varumarknader, konflikter och levnadsvillkor för de som tvingas genomleva den. Förutsatt att vi inte bestämmer oss för att på allvar ändra vår livsstil.

   I inledningsfasen av 2008 års ekonomiska kris, när oljepriserna var uppe en bra bit över 100 dollar fatet, startade hungrande människor matkravaller i 47 länder världen över. ”Den arabiska våren”, revolutionerna och upploppen i Nordafrika och Mellanöstern som i skrivande stund dominerar nyhetssändningarna har även de sin upprinnelse i stigande matpriser. Här i väst är inte någon kronas påslag på matpriset något som bekymrar oss i lika hög grad som det gör i fattigare länder. Här hos oss kan man istället se oljeproblematiken lysa igenom i de väldiga nedskärningarna i välfärdsstaten. Flera europeiska och asiatiska länder och amerikanska delstater är nära ruinens brant. Såväl här som där försöker den politiska ledningen skära med machete i utgifterna vilket lett till både allmänna och fackliga demonstrationer (tänk Grekland, Portugal, Spanien, Wisconsin, Kalifornien m.fl.).

   Tillbaka till Olduvai

   Doktor Richard C. Duncan vid Institute on Energy and Man och Washington Universtity har tagit fram den väldigt intressanta Olduvaiteorin, som i korthet går ut på att den industrialiserade civilisationens tidsepok tar slut när den globala energikonsumtionen per capita på allvar börjar falla, då masskonsumtion och en mängd andra samhällsuppehållande mekanismer inte längre kan fungera.

   Duncan är något så ovanligt som en lärd man och ingenjör som gör det väldigt lätt för sina läsare, även icke-akademiker, och visar med enkla diagram på hur den globala energikonsumtionen per capita sjunkit alltsedan slutet av 70-talet. Teorin görs dessutom mer trovärdig av att han jämför resultat från andra vetenskapsmän, som forskat på energi-per capitaanvändning, med sitt eget. (7.) Alla forskarna fastslår att den genomsnittlige världsmedborgarens energianvändning nådde sin kulmen någon gång under 1970-talet. (8.) Även oljebolaget BP och FN:s databank stödjer Duncans uppskattning om att denna per capita-energitopp skedde 1978. Teorin fortsätter därefter med att visa oss hur orimligt det är att tro på en sorts alternativ industriell civilisation efter det att peak-oil passerats, då ingenting som kan mäta sig med oljan längre finns att tillgå; att även om vi har andra energislag, som till viss del skulle kunna kompensera för bortfallet, så är hela infrastrukturen runt dessa beroende av oljan.  

   Duncan menar att medan tidigare högkulturers uppgång och fall mer liknat varandra då de varit närmast cykliska skeenden så kommer den industriella civilisationens kurva att avvika från denna trend då den är av lineär natur:

Global Industrial Civilization has no cycles at all. It’s a ”one-shot affair.” Exponential growth, exponential decline. That’s it.

   Namnet Olduvai syftar på en unik ravin i Tanzania där man funnit fossil efter stenåldersmänniskor. Ravinen är världskänd bland arkeologer. Duncan använder sig metaforiskt av denna fyndplats när han hävdar att vi kommer att störta oss själva ned i en sorts post-industriell stenålder – tillbaka till Olduvai.

   I likhet med den svenske forskaren och professorn i biokemi vid Lunds Universitet Gösta Ehrensvärd (9.) så resonerar Duncan kring det ohållbara med att ha ett samhälle vars kroppsfunktioner mekaniskt hålls vid liv med ekonomisk tillväxt. Även om vi, rent hypotetiskt, till vårt förfogande hade en energiform som var en oändlig resurs så kommer vi snart stå inför en rad problem gällande alla de andra jungfruliga råvaror som inte är det:

We have, or soon will have, exhausted the necessary physical prerequisites so far as this planet is concearned. With coal gone, oil gone, high-grade metallic ore gone, no species however competent can make the long climb from primitive conditions to high-level technology.

   Själva fundamenten för att bygga högteknologiska samhällen överhuvudtaget är alltså enligt Duncan snart raserade. Längre fram summerar han:

Still, the Post-Industrial Stone Age is a tragedy because it really isn’t inevitable. There’s absolutely no reason why we couldn’t live in material sufficiency on this planet for millions of years. But prudence isn’t our forte. (10.)

   Olduvaiteorin (som ständigt samkörs och jämförs med olika data som rör befolkningstillväxten på jorden, nya fyndigheter av olja, kol och gas etcetera) kan lättast sammanfattas som att den genomsnittlige världsmedborgarens energiuttag toppade 1977 och därefter, mellan åren 1977-1995, har minskat med ungefär 0,90 procent årligen. Denna nedgång i användning kommer att fortsätta så länge jordens befolkning fortsätter att växa snabbare än energitillväxten ökar. Om denna nedgång fortsätter kommer mänskliga samhällen att bottna på ett energimässigt existensminimum. Duncan förlägger slutet på den Industriella civilisationen omkring år 2025-2030. Vid denna tid, förutspår han, har energianvändningen per capita minskat med ungefär 63 procent sedan sin topp på 1970-talet. Vi det laget är civilisation, så som vi tänker på ordet, inte längre möjlig.

   Vi har helt enkelt blivit som jästen i mäsksatsen. Den äter socker och förökar sig våldsamt. Biprodukterna av jästens sockerätande är koldioxid och alkohol. När man jäser äppelvin i ett slutet kärl (en begränsad miljö, precis som jorden) så slutar det hela med att koncentrationen av alkohol och koldioxid blir för hög och jästen dör av sina egna biprodukter.

   Det är inte alls omöjligt att Lester Brown, en av grundarna av Earth Policy Institute, får rätt när han säger att framtida historiker kanske kommer att använda sig av en helt ny tideräkning: BPO och APO, ”before peak oil” och ”after peak oil”. (11.)

   Tillväxtens gräns

   1971 kom den banbrytande, kontroversiella och bästsäljande boken Limits to Growth ut. (12.) I denna publicerades de första datorsimuleringarna av vad som skulle komma att hända med våra samhällen om resursanvändningen och befolkningstalen fortsatte att öka på samma sätt. Slutsatsen välte mången kvällsläsare ur sängen: Om inte vår livsstil förändras i grunden är kollaps oundviklig någon gång mellan år 2010 och 2050. Upprepade tester, gjorda i andra länder, av andra team, med nyare datorer har gett i princip samma resultat. Nu för tiden vet vi dessutom mer om hur klimatförändringen fungerar (och att den verkar gå snabbare än vi först trodde) och om hur mycket olja som verkligen finns kvar – även om ingen riktigt vet den exakta summan och mycket fakta hemlighålls av industrin – och dessa nytillkomna fakta verkar snarare tidigarelägga kollapsens datum.

   Vivitur parvo bene (lat: man kan leva gott med litet)

   Visst skulle vi kunna ordna det ganska bra för oss om vi bara fick veta att det är fullt möjligt. Om vi alla bodde i ett närsamhälle. Om alla de långa resorna och höga energikostnaderna gjordes onödiga skulle ett drägligt liv vara fullt möjligt, trots mindre tillgång på energi. Frihet och trygghet, ansvar, självbestämmande och samhörighet kan samexistera som begrepp. Människan kan, befriade från det slit det innebär att ständigt behöva serva en ledarkast, föda sig själv och antagligen leva ganska gott av sitt arbete med jorden. Som så ofta är det några få mäns vinning som sätter käppar i hjulet för all sådan utveckling. Vindkraftverk till exempel är förhållandevis enkla att bygga själv – av skrot och gamla elkomponenter. Detsamma kan sägas gälla för solpaneler. (13.) Bybor skulle också till sina enstaka utflykter och handel kunna ha en eller ett par gen- eller metangasdrivna fordon att dela på inom sin samfällighet. En sådan utveckling uppmuntras dock inte från etablissemangets sida då den skulle ha uppenbara tillväxthämmande effekter. Man vill producera vindmöllor i en stor fabrik, i stor skala, sälja dem på en stor marknad och tjäna stora pengar. I vår civilisationsmodell anses, till skillnad från många naturfolkssamhällen, nämligen pengar vara det enda incitamentet för utveckling.

   Denna storskalighetsmodell kommer dock bara att fungera så länge som vi har god tillgång till relativt billig energi. För utan denna energi blir det plötsligt väldigt dyrt att till exempel bryta och omforma de metaller som behövs och transportera dem över stora sträckor till vindmöllefabrikerna. Utan billig energi finns inte heller den globala marknad som vindmöllorna var tänkta att säljas på.

   Vi måste hela tiden ha i åtanke att när etablissemanget talar om nya energikällor så gör de det med vårt nuvarande samhällssystem i åtanke. Alltså: Om staten, en kommun eller ett bolag ska vara med och sponsra byggandet av någon sorts miljövänligt och modernt kraftverk så är grundförutsättningen att det ska vara kraftigt nog att kunna förse x antal moderna, energislösande hushåll med elektricitet. Man tänker på fortsatt utbyggnad av våra städer och fortsatt ökande konsumtion.

   Nåväl, om du och jag bestämmer oss för att hjälpas åt och bygga två vindsnurror – en till ditt hus och en till mitt – av skrot vi snott på tippen, så ser bilden helt annorlunda ut. Då är det i allra högsta grad miljövänligt och energieffektivt. Om ledorden urbanisering och tillväxt byts ut mot ruralisering och självhushåll så går ekvationen helt plötsligt ihop.   

   På samma sätt hör vi hela tiden politikerna säga att stadsboende är mer ”klimatsmart” och skonsamt mot miljön än landsbygdsboende. Detta påstående är emellertid bara korrekt i en kontext där man utgår ifrån att vårt nuvarande system bevaras mer eller mindre intakt, ”mest miljövänligt” är det definitivt inte! Det mest skonsamma alternativet för alla levande organismer vore om vi människor bara använde en liten del av den energi vi gör åt idag, om vi levde och verkade i mindre samhällen på landsbygden – förutsatt naturligtvis att våra försörjningsmöjligheter också fanns där vi levde och inte som nu inne i staden.

   Jordbruksmarken skulle faktiskt kunna räcka till oss alla nu levande om vi lät bli att dricka så mycket vin, sprit och öl, om vi använde mindre tobak, åt betydligt mycket mindre kött, avskaffade hobbyhästen som fenomen och slutade bygga infrastruktur, lager- och företagslokaler på våra finaste jordar.

   

   Det moderna jordbruket spyr ut gifter på jorden och packar den samman med sina tunga maskiner så att maskar såväl som rötter får det svårare och svårare att ta sig fram. Matjordslagret minskar för varje år som går och mullhalten är minimal. Förr drev tjälen upp stenar ur den svenska marken och bonden fick plocka bort dessa år efter år. På senare tid har detta fenomen bara ökat, då åratal av körande med tunga maskiner tryckt ihop jorden så mycket att matjordslagret blivit tunnare. Stenarna nere i alven tvingas på sätt och vis upp i matjordslagret. (14.)

   Att bekämpningsmedlen inte är bra för jorden tror jag att de flesta redan känner till men att även konstgödningen utgör ett stort problem är inte lika känt.

   I normal matjord finns det gott om kvävefixerande bakterier samt en massa organismer som livnär sig på kväve. När man tillför konstgödning - vars främsta ingrediens är just kväve – till matjorden rubbas balansen mellan dessa olika organismer. De kvävefixerande bakteriernas roll minskar medan kväveätarna upplever glada dagar. Men medan kväveätarna festar loss bryter de också ned det organiska material, humusen, som finns i jorden. Eller: Jorden blir hårdare (eller sandigare, lite beroende på jordtypen) och tappar sina fukthållande och ventilerande förmågor. Nu börjar den verkliga urlakningen då regnvatten bara rinner rakt genom de sandiga mullfattiga jordarna, eller rinner av de leriga hårt packade, och sköljer med sig än mer naturliga näringsämnen.(15.) Mikrofloran och mikrofaunan börjar dö. Näringstappet växer sig än större. Vi börjar kunna se de första tecknen på minskat matjordslager och erosion. Vi tillför ännu större kvantiteter konstgödsel för att kompensera. Och så vidare.        

   Gunnar Lindstedt skriver i boken Svart Jord:

Istället för att hållbart använda matjordens resurser innebär användningen av konstgödsel en långsam och ödesdiger nedbrytning av jordens bördighet. (Förlag Frank, 2008)

   För den moderne lantbrukaren är jorden knappt mer än ett substrat som håller fast växterna vid marken. All näring och allt skydd som växterna kan tänkas behöva tillförs industriellt. Med Dale Allen Pfieffers ord:

Much of the soil in the Great Plains is little more than a sponge into which we must pour hydrocarbon-based fertilizers in order to produce crops. (16.)

   Sorgligt nog gäller mycket av detta även för de så kallade ekologiska KRAV-jordbruken. För också här är synsättet det storskaliga: Växten klamrar sig fast vid jorden vilken i sin tur tillförs all den näring växten kan tänkas behöva – även om den, som i KRAV-böndernas fall råkar vara ekologiskt nedbrytbar. Jordens flora och fauna skadas inte lika mycket som i det konventionella jordbruket, men man packar fortfarande samman jorden med sina tunga maskiner. Tänket är lika linjärt. Man odlar växter. Man har ett frö, som blir en grodd, som blir en skördemogen gröda. Uppåt mot målet! Den småskalige och sant ekologiske jordbrukaren odlar i första hand inte växter. Hon eller han odlar jord.

   Jämförande studier som har gjorts mellan det så kallat ekologiska storskaliga jordbruket och det konventionella storksaliga jordbruket har visat att det ekologiska jordbruket ger en något mindre avkastning än det konventionella. Dessa siffror används ofta i debatten som argument för ett fortsatt pesticid- och konstgödselintensivt, konventionellt jordbruk. Och visst, det kan låta logiskt i en värld där fler och fler människor får allt mindre att äta för varje år som går. Det riktigt tragiskt cyniska med denna debatt är att man i princip aldrig får höra talas om de resultat man får om man jämför ett konventionellt jordbruk med ett riktigt småskaligt, ekologiskt självhushåll. Då ser bilden helt annorlunda ut. Det finns nämligen ingen jordbruksenhet som i förhållande till sin yta ger så stor avkastning som den riktigt lilla gården – förutsatt, naturligtvis, att det är en kunnig jordbrukares marker man studerar.

   Om jag skulle tvingas att välja ett enda ord för att definiera skillnaden mellan stor- och småskaligt jordbruk så skulle det bli ”kärlek”. Den småskalige odlaren har tid för omtanke. Varje kål- gurk- eller tomatplanta kan få tillsyn, varje rad på åkern. Den småskalige odlaren tillför inte bara sina växter endimensionell näring som kväve, natrium och fosfor i form av NPK eller gödsel utan tillför ny frisk jord i form av kompost. Hos den småskalige jordbrukaren ökar matjordslagret istället för att minska, precis som masken och mikrofaunan också ökar. Denne bonde förstår att, som redan sagts, binda solinstrålningen i så mycket grönmassa som möjligt, och på så vis vara en medhjälpare i den naturliga tillväxtprocessen. Hon eller han har förståelse för att jordbruk i sig är ett ingrepp i naturen, vilket noga måste övervakas för att kunna fungera på ett balanserat sätt.

   Istället för den nu rådande principen, att en person ska föda 100 andra, borde vi införa en princip där kanske 100 personer föder sig själva och med sitt överskott 100 andra (dessa icke jordbrukande 100 bör dessutom bo i närområdet så att energin kan recirkuleras).

   

   På 1800-talet var kväve en bristvara. Idag är de höga halterna av kväve i våra marker och vatten ett stort miljöproblem. Även här spelar oljan en avgörande roll – KRAV eller inte. Utan maskinerna (som drivs, smörjs och tillverkas med hjälp av olja) skulle inte ens en modern storskalig eko-bonde kunna få ett sådant överskott av gödsel som behövs för att kunna producera all den mat som han eller hon gör idag. Åkrar ska gödslas, plöjas, harvas, sås, ibland harvas igen, vältas och slås. Sedan ska skördarna höstas in och torkas… allt bara för att få in foder till de djur som gett energin till åkern. När sedan djuren mjölkats eller slaktats försäljs dessa produkter från gården, vilket betyder att energi försvinner ut ur dess inre system. Denna måste alltså köpas in från annat håll. Det går åt tusentals kilo foder för att föda upp en kalv som ska slaktas; detta foder är energi som lagras upp i djurets kropp i form av muskler och fett. Om inte människan som äter djuret eller dricker dess mjölk på något sätt kan återföra denna energi in i gårdens energicirkulation, så töms detta sakta men säkert på energi. Detta torde vara den dominerande orsaken till att även svenska eko-bönder, enligt KRAV-reglerna har lov att köpa in en viss del foder och gödsel.

    

   Naturligtvis tycker jag att om du står i affären och har att välja mellan en KRAV-märkt produkt eller en motsvarande från ett konventionellt jordbruk så ska du välja den KRAV-märkta, det är inte detta som är min poäng. Valet mellan KRAV eller konventionellt inte är ett val mellan gott och ont utan mellan ont och lite mindre ont.

  

   I princip alla storskaliga försök att återta jordbruksmark i områden där erosionen på grund av vanskötsel stjäl jord från bönderna har misslyckats. Småskaliga projekt däremot, som utgår från den lilla byn eller till och med från ett enskilt hushåll (projekt där man kanske har grävt brunnar, planterat träd, byggt oaser, restaurerat förstörda marker genom att odla mask etcetera) visar väldigt ofta på strålande resultat. Vad inte mekanistiska västmäns hjärnor och stora kraftfulla maskiner klarar av, det fixar överlevnadssmarta och holistiska sydkvinnors förnuft och flinka fingrar galant.

  

   Alla uppfinningar och tekniska framsteg är inte av ondo. Verkligen inte! Tvättmaskinen har sparat miljoner kvinnors ryggar, händer och leder. Hydrauliken har gjort detsamma för männen.

   ”Tekniken i sig är inte ond”

   När romarna kom till gallerna i det som idag är södra Frankrike stötte de på något som de aldrig förut skådat: skördetröskor! Enligt källorna ska de ha sett ut lite som en stor kam som med dragdjurs hjälp drogs över åkrarna och repade av de mogna axen. (17.) Romarna hade emellertid inget intresse av denna, eller av så många andra tekniska landvinningar som de erövrade folken hade använt för att förenkla sina liv. Roms ekonomi var ju slavbaserad. Slavar får, precis som olja, ingen lön och alltså har man inget att tjäna på att underlätta och förkorta deras arbetsinsats.

   När sedan skördemaskinen återuppfanns på 1800-talet så berodde de framgångar den nu rönte, paradoxalt nog, återigen på vinningens princip (samma princip som satt stopp för den i första vändan). I och med amerikanska inbördeskriget var nu slaveriet officiellt avskaffat och arbetarna hade lön. Det fanns stora stålar att tjäna på rationalisering och mekanisering. Idag är jordbruket näst intill helt mekaniserat, med massarbetslöshet, fattigdom och miljöproblem som följd.(18.)  Maskinen har blivit en symbol för att människan är överflödig.  

   Uttrycket ”tekniken i sig är inte ond” är så vanligt förekommande att det nästan kommit att bli ett talesätt – vilket i sig antyder att problemen med tekniken är så många att vi kommit att behöva ett rättfärdigande uttryck. Men visst, tekniken är inte ond. Om den gjordes fritt tillgänglig för att underlätta livet och vardagens sysslor för oss alla så skulle det vara en helt annan sak än hur den nu används – främst till att försäljas, samt hålla nere kostnader (läs rationalisera bort arbetare) och pressa ned priser för att vara konkurrensduglig. Detta var tyvärr vad som hände när de nya, revolutionerande, hästdragna jordbruksmaskinerna kom i mitten av 1800-talet. För samtidigt som de underlättade sådd, slåtter och liknande moment för jordbrukarsamfälligheterna så hjälpte de nya maskinerna till att splittra dessa. Jordbrukaren som nu skulle kunna ha gjort allt det förut så hårda jobbet på mindre än hälften av tiden och med mycket mindre kroppsont, konkurrensutsattes och tyngdes istället ned av nya höjda avkastningskrav. När de nya jordbruksmaskinerna infördes tvingades mängder med mindre välbeställda bönder med ”hjälp” från procentare och låneinstitut införskaffa den nya tekniken; allt för att inte hamna på efterkälken och tvingas gå från hus och hem. Bonden slog in på den skuldtyngda väg han alltsedan dess har vandrat. Ett gatlopp mellan skuld och hemlöshet. För att ha råd med att betala räntorna på de nya maskinerna drevs bönderna till att utöka sina åkerarealer så pass mycket att de kunde producera ett överskott till avsalu. Nya åkrar betyder ännu flera lån, vilket betyder ännu större skulder. Detta får till följd att bönderna börjar fundera över ännu större investeringar i ökad produktivitet och så vidare. Samtidigt gör mellanhänderna, de rika magnater som redan från början hade ett övertag, sig stor möda att försöka pressa priserna i producentledet för att kunna konkurrera bättre på den ständigt växande marknaden. För bonden innebär detta att denne, trots sin ökande produktion, hela tiden får mindre och mindre betalt. Mekaniseringen av jordbruket innebär alltså oftast när det kommer till en ny region att jordbrukare slås ut och att de hjälpande händerna som det tidigare alltid funnits så många av på landsbygden minskar drastiskt. (19.)  Tänk istället om du och jag samägde en liten hästdragen skördetröska. Om den bara fanns där för att underlätta för oss. Om vi slapp utvidga våra ägor, om vi slapp konkurrens.

   Kelternas samhällen var i mångt och mycket närsamhällen (även om också de hade handel, aristokrati, gruvor och teknologi), där kvinnor hade både ägande- och beslutanderätt (20.) och där nya landvinningar verkar ha kommit allmänheten till nytta. (21.) Vad är det egentligen som hindrar oss från att följa deras exempel, strunta i systemet och bygga vårt eget vid sidan av detta gamla? Bröd och skådespel?

 Det finns hopp.

   Ja det finns ändå hopp. Det finns en god framtid. Vi måste bara förstå att den framtiden heter Nu. Den indiske filosofen Jiddu Krishnamurti menade vid sitt tal i FN 1985 att vi för att skapa en bättre morgondag måste förstå att denna är idag. Nuet är det förflutna. Vår historia och våra erfarenheter utgör vår livskarta. Den omdefinierar ständigt sig självt, och det är med hjälp av denna som vi skapar nuet och alltså morgondagen. Vill vi få stopp på krigen så får vi lov att upphöra med våra aggressioner här och nu, annars kan vi räkna med att framtiden ofelbart kommer att se likadan ut som dagen idag. Vill vi leva ett bättre liv utan att vara beroende av oljan som skapat massiv miljöförstörelse och fattigdom, som är orsak till nästan alla världens väpnade konflikter och som försatt oss alla i en situation där vi riskerar att hamna mitt i en civilisationskollaps, så är lösningen varken svårare eller lättare än att sluta använda den. Maten kan vi odla själva, utan tunga oljedrivna maskiner. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

  

   På den ”gamla goda tiden” lades störst fokus på kött och olika mjölkprodukter, och när det gäller kunskaper om saker som dessa var den skandinaviske 1800-talsbonden en alldeles särdeles kunnig fackman. Men när det gällde odling var de svenska bönderna vida underlägsna sina centraleuropeiska, asiatiska, amerikanska och afrikanska kolleger. Det var i slutet av 1700-talet som man började inse att utomsvenska jordbruk hade betydligt mycket högre avkastning än de inhemska, och detta var faktiskt en av anledningarna till att de olika Hushållningssällskapen bildades, med början på Gotland 1791. De skandinaviska folken befann sig på sätt och vis fortfarande mellan samlar/jägarstadiet och jordbrukarstadiet. Visserligen nomadiserade man inte, men samlandet, jakten och inte minst fisket spelade en mycket viktig roll i hushållningen.

   Många svenska bönder kände så sent som vid 1900-talets början inte ens till att det är olämpligt att odla samma gröda på samma yta år efter år. Läser man till exempel Ugglehultsboken (22.) kan man finna alla möjliga konstiga påpekanden. De verkar helt självklara för oss idag men finns naturligtvis med i boken av den enkla anledningen att många av bönderna inte visste bättre. Bland annat hittar man här tips som att gödseln inte bör betraktas som skräp som ska dumpas i skogen utan bör föras ut på åkern. Författaren verkar också ha känt sig tvungen att förklara vad en kompost är för någonting.

   En annan fälla som det gamla självhushållningssamhället hade fallit i och som vi lätt skulle kunna undvika var den strikta uppdelningen mellan manliga och kvinnliga arbetsuppgifter. På många håll var det tabu för mannen att mjölka kossan eller för kvinnan att sköta om hästen. Många delar inom hushållningen drabbades av dessa bigotta normer. Lena Nygårds på SLU, som är ansvarig för det så kallade fröuppropet, berättar i tidskriften Odlaren:

                                                                                                                                           

Att odla grönsaker var ett kvinnogöra och många män vägrade till exempel att gräva i trädgården. Man såg också ned på grönsaker och tyckte inte det var riktig mat. (23.)

   Även författaren till Ugglehultsboken, Alfred Edling, försöker råda bot på den nedvärderande inställningen till grönsaker genom att sida upp och sida ner sjunga deras (speciellt rotfrukternas) lov. Vid 1900-talets början försökte väldigt många bönder odla spannmål till avsalu i jakt på ett efterlängtat klirr i kassan. Herr Petterson på Ugglehult påpekar dock att om man odlar mycket grönsaker, både till foder och egen förning, så kultiverar man sig också en framtid där djuren ger mer mjölk, smör, ost, ägg, kött och gödsel, varvid kassaklirret blir överflödigt. Och skulle man ändå av någon anledning behöva pengar så ger alla de ovanstående animaliska produkterna mer betalt än det lilla överskottet vete som man inte själv behöver.   

   Idag har vi tillgång till all världens odlingstekniker. Personligen odlar jag enligt djupsängsmodellen vilken från början är en metod som härrör sig från de terrassodlande kulturerna. Jag berikar också min jord med kväveanrikad träkol för att extra öka bördigheten. Detta i sin tur är en metod som kommit till oss från sydamerikanska indianer. Naturligtvis täcker jag med gräsklipp och löv – en centraleuropeisk, antroposofisk, metod. Och jag komposterar och odlar mask – indiska metoder.

   När folk tvivlar på att vi i Sverige skulle kunna vara självförsörjande på mat beror det oftast på att de har bilden av den fattige och förtidsåldrade torparen på näthinnan. De tror att vi per automatik skulle kastas tillbaka till undernäringens och utvandringens 1800-tal, men detta scenario behöver verkligen inte bli framtidens verklighet. Vi vet så ofantligt mycket mer idag. Tänk igen på de altruistiska kelterna i södra Gallien för vilka delandet av såväl teknik som kunskap som varor verkar ha varit norm, tänk sen in detta förhållningssätt i vår nutida samvaro, och tänk på all den kunskap vi idag har tillgång till som inte de hade. Kunskap, om hur mat kan produceras i samarbete med naturen, och frihet från att behöva betjäna en maktklass är allt som skulle behövas.

   Jag tillhör inte de som tror att människan som art är dömd till att helt och hållet utplåna sig själv – i alla fall inte av en energikris. Möjligtvis av klimatförändringen och den biologiska utarmningen, men bara i det fall jordens medeltemperatur höjs radikalt, vilket skulle göra livet alldeles ytterligt komplicerat för de flesta däggdjur på planeten. Frågan är snarare om vi vill kunna leva eller helt enkelt bara överleva. Att rasa ner i postindustrialism helt i avsaknad av en plan för en, inte bara dräglig, utan bättre framtid är det samma som att garantera sig ett ovärdigt och eländigt liv.

   Vi är en splittrad skara idealistiska individer som fåfängt, var och en för sig, försöker välta Systemet över ända. Borde vi enas? Borde vi bli som systemets härförare och dra ut i striden som en organiserad armé? Krossas som gallernas hövding Vercingetorix? Eller borde vi organiserat dra oss undan och göra oss oberoende av deras produkter? Om vi är, med romarnas ord; paganus (lat: ”bonde” eller ”icke av Rom”), då får vi också hålla oss undan från deras bröd och deras skådespel, deras ”belöningar” och religioner. Om vi låter bli att någonsin möta dem på slagfältet, om vi skingras så fort vi ser deras standar och tackar nej till deras glaspärlor; om vi enas i praktik, men låter individen blomma i egensinnig teori… då borde vi ha en chans.

* * *

Fotnötter:

(1:Ang. formuleringen ”grovt räknat”: Välbyggda komposter, sådana som man använt sig av i Indien i hundratals år kan öka avkastningen och få mager jord fet, men dessa komposter kräver också de att man tillför energi i form av nedbrytbart material och var tar man detta ifrån?)

(2: Ja egentligen borde vi idag snarare tala om en minskning av instrålningsyta då erosion, markpackning, översvämmningar, ökeninvandring, urban utbredning över odlingsmark etc för varje år som går gör att vår odlingsareal minskar. Se gärna artikeln The Great Food Crisis of 2011 av Lester R. Brown, som är president på The Earth Policy Institute. Mycket skrämmande läsning.)

(3: Eating Fossil Fuels, Dale Allen Pfeiffer, 2004).

(4: Constraints on the Expansion of Global Food Supply, Henery W. Kindall och David Pimentel, The Royal Swedish Academy of Sciences 1994.  http://dieoff.org/page36.htm).

(5: Eating Fossil Fuels, Dale Allen Pfeiffer, 2004).

(6: The Tightening Conflict: Population, Energy Use, and the Ecology of Agriculture, Mario Giampietro och David Pimentel 1994, http://dieoff.org/page69.htm. Se även: Constraints on the Expansion of Global Food Supply, Henery W. Kindall och David Pimentel.).

(7: En av dessa, Dr. Gibbons, har bl.a. varit ”Science Advisor” åt president Clinton)

(8: Forskarnas olika rapporter diffar mellan åren 1973-1979 och snittar på 1977. Duncan själv anser att toppen nåddes 1978.)

(9: Gösta var utbildad inom biokemi, medicinsk kemi, fysiologisk kemi, var avdelningschef på Wenner-Grenska Institutet, ledamot av Fysiografiska sällskapet i Lund och ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien. Hans bok Före och Efter, en diagnos (Aldus förlag) från 1971, som resonerar kring alla resursers ändlighet, väckte stor debatt när den kom och översattes till ett flertal språk.)

(10: http://dieoff.org/page125.htm)

(11: Läs t.ex. här: http://www.treehugger.com/files/2007/03/the_coming_decl.php)

(12: Författad av vetenskapsmänniskorna Donella H. Meadows, Dennis L. Meadows, Jörgen Randers och William W. Behrens III.)

(13: Alltså inte de solceller som alstrar elektrisk ström utan paneler med vatten som man värmer huset med.)

(14: Det finns en faktor till som påverkar ökande stenförekomst i åkermark och det är att mullhalten och antalet maskar i jorden minskar. I en porös jord med mycket mask sjunker stenar långsamt ner i jordlagren. Källa: Förbundet Organisk Biologisk Odling http://fobo.se.) 

(15: Storskaligt modernt svenskt jordbruk har inte tid att ta tillvara på gödseln på samma sätt som förr. All spillning och urin transporteras ut ur stallarna på mekanisk väg och blir till flytgödsel. Svenska jordar är generellt sett leriga, och alltså hårt packade av traktorer, vilket gör att gödseln blir liggande ovanpå marken tills den sköljts bort av regnet. Därav det stora kväveläckaget som sker även vid storskaliga s.k. ekologiska jordbruk.)

(16: Dale Allen Pfeiffer, Eating Fossil Fuels)

(17: Barbarerna, Terry Jones och Alan Ereira.)

(18: Här avses inte de små familjejordbruk som fortfarande finns kvar på många ställen i världen. Jag syftar på de som odlar och föder djur upp för världsmarknaden.)  

(19: Idag betalar som bekant västerländskt jordbruk inte sina egna kostnader utan existerar bara tack vare subventioner, vilket i sin tur är skattepengar – dina, mina och bondens surt förvärvade skattepengar. Detta görs för att bönderna ska kunna producera med förlust, så att vi konsumenter ska kunna köpa varorna för ett lägre pris än vad det egentligen kostar att framställa dem. Detta gör läget för den indiske – icke skattefinansierade – bonden, som tvingas konkurrera med sina europeiska kollegor, desperat.)

(20: Detta är antagligen en av flera anledningar till att de gått till historien som osofistikerade barbarer, då det nämligen i stort sett är romarna som skrivit deras historia - och romarna ansåg sådana seder som kvinnligt samhällsinflytande vara synnerligen osofistikerade)    

(21: En lättfattlig introduktion till dessa barbarfrågor finner man i boken Barbarerna – Romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv, av Terry Jones och Alan Eriera. Karneval förlag.)

(22: Det är en slags rapport från en mönstergård, fylld med goda råd. Boken blev en slags bondebibel för svenska småbruk. Min utgåva är från 1910.)

(23: Nr 3/2008, s. 27. Tidskriften ges ut av FOBO, föreningen organisk-biologisk odling.)

* * *

Jaha, där var hela serien om oljan slut.
Mvh.
johannes