Pornografi

   Närhelst man råkar få höra en diskussion om pornografi – det kan vara på TV, i radio eller i fikarummet på sin arbetsplats – så är det en sak alla de inblandade brukar vara rörande eniga om och det är hur synd det är om kvinnorna som medverkar i filmerna. Och visst: pornografi är mobbing (eller varför inte tortyr), det är jag absolut enig om, men en intressant, och kanske mindre uppenbar fråga är den om varför männen i filmerna vill vara torterare. Vad händer med de hela generationer av män som vid 5 – 15 års ålder inlett sina sexuella funderingar ackompanjerade av den allt grövre pornografi som florerar på internet idag? Vi är de sexuellt ödelagda generationerna.

   Ofta hävdas det – vanligtvis från manligt håll – att kvinnorna som medverkar i pornografiska sammanhang själva har valt det, och även om detta påstående ofta är helt felaktigt – som till exempel i de fall där kvinnorna fallit offer för trafficing – så kan det naturligtvis vara så ibland. Men även när så är fallet infinner sig en ännu mer frapperande fråga: Vad är det som gör att dessa kvinnor väljer att bli offer för övergrepp, vad i vår civilisation är det som får dem till detta?

   Själv var jag sex år när jag första gången fick se porr. Det var på busshållplatsen utanför min skola i Säffle där min familj då bodde. Här hade ett gäng pojkar, bara något år äldre än jag, gömt en hög med tidningar i vilka vi kunde se vuxna människor knulla på bild. Min ”riktiga” oskuld förlorade jag långt senare när jag var femton - vilket väl är snittåldern när det gäller killars sexuella debut. Alltså: sex vid 15, men min sexuella inskolning, i form av pornografins grovt schabloniserande könsroller, byggda på manligt maktmissbruk och kvinnlig underkastelse, hade börjat redan nio år tidigare.

   Av mina tankar från ”första gången” när jag var 15 minns jag nu inte så mycket mer än den mest självklara: ”jag gör det verkligen”. Däremot kan jag minnas att jag strax därefter, under mitt första längre sexuella förhållande, redan hade börjat försöka föra in porren i mitt och hennes samliv. Detta var naturligtvis inte en medveten handling. Det var mer en självklar handling. Porr var ju min referens. 

   Addera gärna till denna bild att man ”på min tid” var tvungen att uthärda skammen att gå in i en affär och köpa en porrtidning, för att sedan kunna springa hem och ägna en stund åt denna förklädda prostitution. Nu för tiden översvämmas ungdomar via internet av lättillgänglig, mycket grövre, porr än jag då någonsin kunde få tag på då.

   Pornografin förstör våra sexliv. Alla vet det men en stor grupp hymlar med det – kanske för att de i likhet med alla missbrukare försvarar sin drog. Bilderna sitter där. De finns kvar, och även många år efter det att jag själv insett vilken skadlig inverkan pornografin hade på mig, var jag under sexualakten tvungen att aktivt försöka fokusera på min partner för att inte de lagrade bilderna skulle fylla mitt medvetande. Är inte det hemskt? Jag ligger och har sex med en underbar, attraktiv kvinna men detta i sig är inte tillräckligt för att hålla min uppmärksamhet kvar i nuet. Än idag kan jag då och då ha problem med detta även om såret mer börjat likna ett ärr.

   Man kan aldrig radera de intryck man fått om man öppnat en dörr och gått in i ett nytt okänt rum, man kan bara lära sig leva med intrycken, och man kan hitta nya sätt att förhålla sig till dem.Det går att bli hel igen. Och det är förbannat skönt!

********************************************************

 Ovanstående text är en kortare passage ur min bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) som jag tyvärr blev tvungen att stryka. Jag tyckte dock inte att själva innehållet i sig var så illa - att det platsade här på bloggen. Är dessutom lite inne på att kanske skriva mer om "Manlighet" och de problem som går att koppla till det begreppet. Så det vore intressant att höra flera synpunkter från er om ovanstående.

//J.

PS:

För den som vill beställa ett ex. av Kungen är död - leve de ofödda barnen så är det bara att maila mig på angbraten1@gmail.com, eller att lägga in en kommentar här på bloggen.

   

Min bok är klar

Kära Vänner.
Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit så mycket här på senaste tiden. Anledningen är att jag haft fullt upp med att slutföra arbetet med en bok: "Kungen är död - leve de ofödda barnen". Nu är den emellertid klar och kommer ut på förlaget Norlén och Slottner nu i höst.
Temat är - naturligtvis - civilisationskritik, som alltid.

Här under har jag bifogat en av de artiklar som jag kommer använda i marknadsföringen av boken.


Ni som diggar bloggen kommer definitivt att gilla boken. Den som är intresserad kan självklart förbeställa exemplar direkt från mig redan nu. Det är bara att skicka ett mail till mig: angbraten1@gmail.com


*****************************************************************************

Civilisationens enda konstform

   Teater, som är mitt egentliga yrkes- och kunskapsområde, är historiskt någonting som bara utvecklats i Civilisationen. Teater är till sin natur en religiös företeelse. Prästen i kyrkan och jag, när jag står på scenen, delar på sätt och vis funktion. Människor vänder sig till oss, lyssnar och tittar, när de vill uppleva något större, något andligt. Det civiliserade livet erbjuder medborgaren få chanser att själva söka den djupare erfarenheten – andligheten - här i livet, och därför har sådana roller som prästens och min uppstått. Genom oss kan individen genomgå katastrofer och kriser, skaffa sig erfarenheter och bli vis. Att ”spela apa” har i Civilisationen kommit att bli en viktig samhällsfunktion.

   Det äldsta ”drama” vi känner till är det årliga fornegyptiska passionsspel i vilket den dödlige Osiris blir förrådd, dödad och slutligen återuppstår som en Gud (känns igen?). Detta var alltså i Nildalen för ungefär 4000 år sedan. Teater har sedan även uppstått i Kina, Indien och i Grekland. Man skulle nog med fog också kunna påstå att prästernas makabra skådespel hos det civiliserade mayafolket även det var en slags teater, men det är ren och skär spekulation från min sida.

   Av alla de olika konstformerna så är teatern den enda som vi ”civiliserade” människor har skapat. Kanske är det just denna diversifiering av individernas roller – att vissa blir husbyggare och odlare medan andra blir krigare, läkare, präster och så vidare som är förklaringen till teaterns framväxt: När inte alla har en möjlighet att aktivt vara en del av den alltmer komplicerade gemensamma helheten, så skapas ett utrymme för gemensamma skåderiter. Västerlandets mest välkända gemensamma berättelse är Jesusmyten och även den mest sekuläre svensk kan i någorlunda korrekt kronologisk ordning återge turerna kring Jesu liv och död. Det görs ständigt nya filmatiseringar av denna älskade saga, nu senast Mel Gibsons bloddrypande The Passion of the Christ, men även mindre uppenbara versioner som Frank Darabont’s The Green Mile eller Kay Pollaks Så som i himmelen, där handlingen är förlagd till en annan tid och miljö än 0-talets romerska provins men ändå följer urmytens huvuddrag. Men det finns naturligtvis många andra teman som ständigt går igen: Oidipus måste lyda sitt öde och dräpa sin far, precis som Luke Skywalker, etcetera, etcetera. Vi erbjuds ständigt att på ett passivt sätt ta emot våra centrala myter i ständigt skiftande smink och kostym.

   De förciviliserade folken var antagligen sina myter och sin kultur på ett mycket mer integrerat sätt än vi moderna publikdeltagare är eller ens riktigt kan föreställa oss. Det finns en sorts konsumistisk ådra i vårt sätt att ta del av det som är vi. Istället för att aktivt ta del så sitter vi på passivt på rumpan och blir matade. Civilisationen, var helst den uppstått, har skapat en alldeles speciell sorts avskurenhet hos medborgarna och lagt mycket stor makt i händerna på såväl manusförfattare som skådespelare. ”Bröd och skådespel” är lika viktigt för Makten idag som någonsin hos romarna, eller i faraons Nildal. Skillnaden idag är att brödleverantörerna och manusförfattarna inte är staten utan ett näringsliv som gått i symbios med politikerklassen.

   Jag tror inte att någon form av storsystem, vare sig det är europeiskt eller indiskt, maoistiskt eller faraonskt, är någon höjdare för världens folk och den jord vi bebor. Det är just det stora systemet i sig som är den infektion vilken vi nu i stegrande grad lider sviterna av. Överallt är människan människa och man är bara dum om man tror att ett visst folks grandiosa system i slutänden skulle vara bättre än något annat.

   Däremot kan man idag med fog säga att om det finns en variant som smittat av sig på alla de andra civilisationer som finns i världen, så är det vår västerländska. Det är vårt sätt att betrakta pengar, arbete, resurser, tid, etcetera som utgör normen för alla andra former av samhällen. Det blev den anglosaxiske romaren (Nordvästeuropén) som slutgiltigt lyckades erövra världen. Inte som han kanske först själv trodde att det skulle ske - genom fysisk erövring. Nej, det skedde genom ekonomisk och kulturell dominans. 

   Från vårt elfenbenstorn kan vi nu blicka ut över vårt verk. Frågan är om vi ens själva tycker om det vi ser?     

Tror jag:

Johannes

Europas fiskbestånd

Upprop för att rädda europas fiskbestånd.Skriv på direkt. Om bara några timmar stänger dörrarna inför EUs förhandlingar om fiskindustrins kvoter.

//J.