Atlantis ideal sjönk med sina skapare.

Jag får ofta frågan om jag är socialist. Eller snarare så kastas det i ansiktet på mig att jag är det. Men nej, jag anser mig inte vara socialist, inte liberal eller anarko-rojalist heller. Frågan är ointressant. Alla våra västerländska politiska ideologier är någon form av kapitalismer på så vis att de alla förhåller sig till kapitalet på ett troende sätt. Även satanisten är kristen, fast på ett tvärsemotaktigt sätt. Socialisterna är kapitalismens satanister, och socialismen har vuxit fram som en direkt reaktion på kapitalets hänsynslösa framfart. I det sammanhanget betraktar jag mig själv mer som en hedning. Jag bekänner mig till en helt annan tro.

Kapitalismens offer kommer i slutänden att vara lika många (om inte fler) som kommunismens. Kostnaderna i lidande har bara, för att använda sig av en kapitalistisk term, blivit externaliserade – det vill säga att man lyckats förflytta lidandet ut från det egna området (centrum), till exempelvis ett u-land (periferin). Att socialismen fått ett sådant, visserligen välförtjänt, dåligt rykte beror inte på att den varit eller är grymmare än andra regeringsformer utan på att den drabbat den egna befolkningen. En befolkning som dessutom många gånger varit våra europeiska kusiner och vänner. Och kolonialistiska metoder på hemmaplan är något som får oss européer att bli djupt upprörda. Man skulle också kunna beskriva det som att vi alla har en inbyggd ovilja mot hyckleri: Att de imperiebyggare som väljer att gå under socialismens röda flagg på så vis gör det lite svårare för sig själv än de kapitalister som rent ut bekänner sig till tron på girigheten som människans starkaste inneboende drivkraft. Minsta tecken på strävan efter egen vinning och makt inom en socialistisk kontext får blodet att koka i väljarkåren samtidigt som vi beundrar samma strävan hos en kapitalist.

Kapitalismens smarta drag har varit att förföra den egna befolkningen och att skapa sig ett brett stöd på hemmaplan innan man deporterar någon perifer indianstam eller förgiftar dess vatten, förslavar fattiga jordbrukare, underblåser högerextrema statskupper eller säljer vapen till konflikthärdar där utfattiga grupperingar slåss mot varandra över de smulor som vi lämnat kvar efter att vi plundrat deras land på alla tillgångar. 

En stor del av min kommande bok (Kungen är död - leve de ofödda barnen) handlar om de politiska ideologiernas död.   Ja, faktiskt varför de bör dö. 

Låt oss minnas myten om Atlantis. Ni vet ön som Gudarna sänkte i havet för att dess befolkning blivit högmodig. En av de saker vi kan fiska ur den myten är just att när en kultur dragit iväg alldeles för långt in i dekadens och självgodhet så kan den inte räddas - inte av någon ideologi som stammar ur den egna kulturen. Redskapen finns helt enkelt inte till hands. Visst, man kan slå i en skruv med en hammare, men väggen går sönder och tavlan kommer inte att hänga kvar särskilt länge. Vår tids ideologier är bara hammare med olika färg och tyngd. Vår tids problem är dessutom gigantiska, och framförallt så är de skapade av just våra ideologier.

//Johannes

PS: Om du skulle vara intresserad av att förbeställa ett exemplar av min bok (som kommer från tryck om ungefär en månad) så är det bara att maila mig.

Värde

Kan det vara så att vi människor anser oss ha ett högre värde då vi kunnat anpassa vår miljö efter våra behov och på så sätt förlänga våra liv långt utöver ramen för vår normala livscykel? Det är inte helt otänkbart, men likafullt en ganska dum idé. För det första så innefattar i sådana fall inte denna värdehöjning alla människor, utan bara de mest värda människorna vilka lärt sig att utnyttja de mindervärdigas arbete för egen del. För det andra så finns det livsformer som lever mycket längre än vi gör. Virus, bakterier, jättesköldpaddor… för att inte tala om den lilla maneten Turritopsis dohrnii som lyckats knäcka döendets kod helt och hållet. Detta lilla djur (eller vad det nu är för något) som helt saknar hjärna och ett centralt nervsystem kan vid livshotande skada eller ställd inför svält reversera sin egen utveckling och återgå till ett tidigare utvecklingsstadium. Denna varelse är i princip odödlig; en fantastisk skapelse.  Om det är så att vår galna idé om vår arts högre värde härrör sig ur vår anpassningsförmåga så får vi nog lov att maka på oss och ge Turritopsis platsen över oss, för den har lyckats med den ultimata anpassningen – att inte dö.

   Bland alla de olika livsformer som finns här på jorden så är ingen så beroende av så många andra arter som vi. Människan är den ultimata konsumenten, som saknar päls men tillverkar den av växter och andra djur; som har en svag kropp och därför behöver förstärka och förlänga den med redskap osv. osv. Så hur kan vi inbilla oss att vi är mindre värda än det mögel av vilket man tillverkar penicillin, och som alltså räddat livet på miljoner av oss? Är vi mer värda än vetet utan vilket den bofasta livsstilen kanske inte ens skulle ha uppstått? Är vi mer värda av grodorna och musslorna som håller det vatten vi ska dricka rent?

//Johannes

*************************************************

Om du gillar det här resonemanget så gillar du nog ganska säkert min bok, Kungen är död - leve de ofödda barnen, som kommer ut nu i höst. Skulle du vilja förbeställa ett ex. är det bara att maila mig.

angbraten1@gmail.com

Min bok är klar

Kära Vänner.
Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit så mycket här på senaste tiden. Anledningen är att jag haft fullt upp med att slutföra arbetet med en bok: "Kungen är död - leve de ofödda barnen". Nu är den emellertid klar och kommer ut på förlaget Norlén och Slottner nu i höst.
Temat är - naturligtvis - civilisationskritik, som alltid.

Här under har jag bifogat en av de artiklar som jag kommer använda i marknadsföringen av boken.


Ni som diggar bloggen kommer definitivt att gilla boken. Den som är intresserad kan självklart förbeställa exemplar direkt från mig redan nu. Det är bara att skicka ett mail till mig: angbraten1@gmail.com


*****************************************************************************

Civilisationens enda konstform

   Teater, som är mitt egentliga yrkes- och kunskapsområde, är historiskt någonting som bara utvecklats i Civilisationen. Teater är till sin natur en religiös företeelse. Prästen i kyrkan och jag, när jag står på scenen, delar på sätt och vis funktion. Människor vänder sig till oss, lyssnar och tittar, när de vill uppleva något större, något andligt. Det civiliserade livet erbjuder medborgaren få chanser att själva söka den djupare erfarenheten – andligheten - här i livet, och därför har sådana roller som prästens och min uppstått. Genom oss kan individen genomgå katastrofer och kriser, skaffa sig erfarenheter och bli vis. Att ”spela apa” har i Civilisationen kommit att bli en viktig samhällsfunktion.

   Det äldsta ”drama” vi känner till är det årliga fornegyptiska passionsspel i vilket den dödlige Osiris blir förrådd, dödad och slutligen återuppstår som en Gud (känns igen?). Detta var alltså i Nildalen för ungefär 4000 år sedan. Teater har sedan även uppstått i Kina, Indien och i Grekland. Man skulle nog med fog också kunna påstå att prästernas makabra skådespel hos det civiliserade mayafolket även det var en slags teater, men det är ren och skär spekulation från min sida.

   Av alla de olika konstformerna så är teatern den enda som vi ”civiliserade” människor har skapat. Kanske är det just denna diversifiering av individernas roller – att vissa blir husbyggare och odlare medan andra blir krigare, läkare, präster och så vidare som är förklaringen till teaterns framväxt: När inte alla har en möjlighet att aktivt vara en del av den alltmer komplicerade gemensamma helheten, så skapas ett utrymme för gemensamma skåderiter. Västerlandets mest välkända gemensamma berättelse är Jesusmyten och även den mest sekuläre svensk kan i någorlunda korrekt kronologisk ordning återge turerna kring Jesu liv och död. Det görs ständigt nya filmatiseringar av denna älskade saga, nu senast Mel Gibsons bloddrypande The Passion of the Christ, men även mindre uppenbara versioner som Frank Darabont’s The Green Mile eller Kay Pollaks Så som i himmelen, där handlingen är förlagd till en annan tid och miljö än 0-talets romerska provins men ändå följer urmytens huvuddrag. Men det finns naturligtvis många andra teman som ständigt går igen: Oidipus måste lyda sitt öde och dräpa sin far, precis som Luke Skywalker, etcetera, etcetera. Vi erbjuds ständigt att på ett passivt sätt ta emot våra centrala myter i ständigt skiftande smink och kostym.

   De förciviliserade folken var antagligen sina myter och sin kultur på ett mycket mer integrerat sätt än vi moderna publikdeltagare är eller ens riktigt kan föreställa oss. Det finns en sorts konsumistisk ådra i vårt sätt att ta del av det som är vi. Istället för att aktivt ta del så sitter vi på passivt på rumpan och blir matade. Civilisationen, var helst den uppstått, har skapat en alldeles speciell sorts avskurenhet hos medborgarna och lagt mycket stor makt i händerna på såväl manusförfattare som skådespelare. ”Bröd och skådespel” är lika viktigt för Makten idag som någonsin hos romarna, eller i faraons Nildal. Skillnaden idag är att brödleverantörerna och manusförfattarna inte är staten utan ett näringsliv som gått i symbios med politikerklassen.

   Jag tror inte att någon form av storsystem, vare sig det är europeiskt eller indiskt, maoistiskt eller faraonskt, är någon höjdare för världens folk och den jord vi bebor. Det är just det stora systemet i sig som är den infektion vilken vi nu i stegrande grad lider sviterna av. Överallt är människan människa och man är bara dum om man tror att ett visst folks grandiosa system i slutänden skulle vara bättre än något annat.

   Däremot kan man idag med fog säga att om det finns en variant som smittat av sig på alla de andra civilisationer som finns i världen, så är det vår västerländska. Det är vårt sätt att betrakta pengar, arbete, resurser, tid, etcetera som utgör normen för alla andra former av samhällen. Det blev den anglosaxiske romaren (Nordvästeuropén) som slutgiltigt lyckades erövra världen. Inte som han kanske först själv trodde att det skulle ske - genom fysisk erövring. Nej, det skedde genom ekonomisk och kulturell dominans. 

   Från vårt elfenbenstorn kan vi nu blicka ut över vårt verk. Frågan är om vi ens själva tycker om det vi ser?     

Tror jag:

Johannes