Sverigedemokraterna – ett omställningsproblem

Först publicerad i Fria Tidningen

Efter regn kommer sol. På ungefär samma sätt trodde Marx och grabbarna på sin tid att kapitalismen – som av en slags dialektisk naturlag – skulle komma att följas av socialism och slutligen ”människans frigörelse”. Denna tro har får man väl lov att säga kommit på skam.

Det är alltid vanskligt att med historien som utgångspunkt försöka skriva ett facit för nu- och framtiden. Men om vi utgår ifrån hur trenderna ofta har talat under 1900- och det tidiga 2000-talet, så ser det snarare ut som om att hård kapitalism åtföljs av någon sorts totalitarism, och inte sällan extremt högerorienterad sådan.

Kapitalet orsakar kriser, kriser som lämpas över till samhällets mindre bemedlade att lösa. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själva till hjälp) utan: ”Ut med invandrarna!”

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att SD och deras europeiska gelikar alla är en sorts återspeglingar av en gammal västerländsk maskulin princip: ”Makt-över” istället för ”makt-att”. Denna princip gömmer sig redan från början i vårt till ytan liberala system, men tillåts inte blomma ut annat än under kristider. Fascism är egentligen bara en extrem men logisk fortsättning på drag som alltid finns närvarande i vår kultur. Den är tanken att människan (egentligen bara vissa människor, och bara ett kön) kan transcendera naturen. Makt-över.

Den kris vi genomgår denna gång kan vi dock inte komma starkare ur på samma sätt som efter de två världskrigen och 30-talets ekonomiska svårigheter. De naturresurser som då krävdes för att återuppbygga och boosta ekonomin finns helt enkelt inte tillgängliga i samma omfattning längre. Dessutom hotar olika sorters ekologiska panikscenarier runt vartannat hörn. Det är ur medvetenhet om detta som omställningsrörelsen vuxit fram.

Det finns dock en ganska stor risk att denna omställning precis som Marx' förutspåelser kommer på skam. Vem kommer att intressera sig för hügelkultur, eller stadsnära skogsträdgårdar eller ens minskade co2-utsläpp i en västvärld som trasas sönder av politiska strider – eller ännu värre: i en västvärld som är ny-fascistisk? Vi omställare måste börja betrakta SD som ett problem fullt i klass med de vi redan talar så mycket om. Annars, är jag rädd, finns det stor risk att gröna och feministiska frågor kommer hamna mycket långt ner på agendan, eller värre, att vi i framtiden inte lika enkelt som idag kan välja vilka frågor vi vill engagera oss i.

//Johannes Söderqvist