Lena Ek är ingen minister med betoning på miljön.

... Hon är en minister med betoning på näringsliv. Täringsverksamhet - som man skämtsamt kanske kunde kalla det. 

Alla som frekventerat denna blogg med jämna mellanrum under åren, vet vad jag ansåg om förre miljöministern Carlgren. Men om han var en av de värsta katastroferna (förutom de tärande bolagen själva) som hänt svensk miljö på 50 år, så var han i alla fall en politiker som börjat sin bana i de gröna aktivistiska leden. (Kanske var det just därför, på grund av hans svek mot miljörörelsen, som han lyckades reta upp nästan alla landets aktivistiska organisationer.) Lika löst förankrad i de aktivistiska leden som Carlgren var, lika fast förankrad verkar Ek vara i näringslivet.

Alla har säkert hört att Ek som EU-parlamentariker varit väldigt aktiv i att få mineralföretag intresserade av våra svenska fyndigheter - och att hon spelat en roll i den gruvboom som vi nu upplever - men alla kanske inte känner till att hon därutöver även varit vice ordförande i lobbyingorganisationen EEF. European Energy Forum. Hon var vice samtidigt som hon var EU-parlamentariker och röstade alltså i samma frågor som hennes EEF drev. Moraliskt?

Men det stoppar inte där: EBPS (European business and parlament  scheme) är en annan lobby som hon suttit i styrelsen för. Under denna period blev hon även undersökt för korruption. Andra org. hon jobbat åt är Svenskt näringsliv, samt Sällskapet politik & näringsliv.

Nu när den "svenska gruvboomen" tar fart ser vi svart på vitt hur brydd om miljön miljöministern är. Hon har knappt yttrat sig i frågan. Detta trots att gruvindustri är något av det miljövidrigaste som finns, och dess skador är permanenta. Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet inför andra frågor där skadorna inte är lika omfattande. Om gruvbolagen kan få fritt fram så gäller detta antagligen även skogsbolagen och kemiindustrin, eftersom deras miljöpåverkan av somliga (och ibland felaktigt) anses vara mindre. 

Adjö-ministern.

Mvh:

//Johannes









OM DU DIGGAR BLOGGEN; ANVÄND PRENUMERATIONSFUNKTIONEN HÄR TILL HÖGER!

Kungen är död - leve de ofödda barnen

Oj, oj, oj... Min bok har fått en helt strålande recension i Fältbiologernas tidning. 

Här nedan följer några klipp. Men om man vill läsa hela recensionen så får man gå in på Fältbiologen.

                                                             *      *       *       *

Tonen är fritt prövande, och Söderqvist menar att det han gör är att spekulera – inte att komma med absoluta sanningar – vilket han gör modigt och bitvis riktigt briljant. Ansatsen att ”ta ner de stora frågorna på köksbordet” är sympatisk, liksom att författaren understryker att det här är frågor som berör oss alla och att det medför problem när enbart expert- och elittyckare får uttala sig om civilisationens vägar framåt (eller kanske bort från det vi kallar civiliserat?). Jag håller inte med Johannes Söderqvist om allt som han skriver och vissa partier känns mindre genomarbetade, vilket dock inte är konstigt i en bok som spänner över så många olika fält.

                                                            *      *       *       *

Söderqvist lyfter fram människans sociala förmågor, frågan om vad frihet egentligen är, och den potential som finns i samarbete och gemensam förståelse. Det ger hopp. Han går också till skarp och konkret attack mot patriarkatet, och poängterar att vi behöver tänka i nya banor – det går inte att lösa ett problem med samma medel som orsakade det, som Einstein sa.

                                                            *      *       *       *

Jättekul.

//Johannes

Avverkningarna vid Trollputten

Kolla in länkarna nedan.
Det är Ludvika Tidning om senaste nytt i Trollputteaffären:

http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5317377-fsc-ska-ha-ett-snack-med-karl-hedin

 

http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5317380-stora-enso-kan-nobba-avverkad-skog

 

//J.

Ny blogg-granne slår upp portarna.

en av Sveriges verkliga omställningshjältar har precis startat en blogg.
Gå in och kolla Björn Forsbergs blogg "I gränslandet" här.
Rekommenderas varmt.

//J.

AB Karl Hedin vill kalhugga mycket artrik gammelskog.

Den här skogsbolagsägaren satte nog det absoluta lågvattenmärket hittills.
Läs och njut. Karl Hedin har uppenbara problem med att ens förstå vad miljö är - och ännu större problem med att förklara vad som utgör grunddragen i företagets "miljöpolicy".

Om ni vill göra något så föreslår jag att ni går in här på Skogsstyrelsen i Ludvikas hemsida och skickar ett direktmail till  skogskonsulent Petra Ahlström. Skriv hur illa ni tycker det är. (De kommer antagligen att svara er att de inte har några pengar kvar för skydd.)

Därefter skriver ni till brottslingarna själva, till AB Karl Hedin:
stefan.forsberg@abkarlhedin.se

Berätta också gärna i detta mail att ni skrivit till Skogsstyrelsen - och att ni kommer att skriva till media, politiker och göra allt för att förhindra att denna fina skog skövlas.

Mvh:
Johannes

Dags att förändra skogsbruket

Sydsvenskan recenserar bok om det svenska skogsbruket. Läs artikeln här.
Det är en mycket trevlig slutsats skribenten, Thomas Steinfeld som f.ö. är kulturchef på Süddeutsche Zeitung, kommer fram till. 

//J.

Ytterligare en skog i mängden av de som skövlas: http://www.dt.se/nyheter/ludvika/1.5298681-mycket-vardefull-skog-skovlas?m=print


//J.

Rapport från ett kalhygge

Jag bor i Värmland. I ”skogen”, ”mitt i salladen”, i ”bushen”. I ett så kallat skogslän, i skogslandet Sverige.
De senaste 60 åren har själva ordet skog genomgått en gigantisk omdefinition. Från att ha innefattat ett helt ekosystem har begreppet krympts ned till den snäva betydelsen ”yta med träd”. Ungefär som att man skulle säga att en öken kort och gott är en yta med sand, eller att en sjö är en fördjupning i marken med vatten. En öken är visserligen sand, men vi kallar inte grusgropar för småöknar. Nej, vi vet att ordet innefattar så mycket mer; gles men ändå existerande vegetation av högst speciella växter samt en hel uppsjö av lika specialanpassade djur. Inte heller kallar man en vattencistern för en sjö. Man vill nog också ha ett strandbryn med vass och säv, hur fisken slog i ytan eller rumpor av bottenbetande änder …

Så de allra flesta förstår att man inte heller kan se på skogen som enbart en trädbeklädd yta. En skog omfattar, förutom träden, mycelet i marken (i ömsesidigt beroende med träden och de lägre örterna), stora mängder ruttnande blad, barr och ved. Det innebär buskar, tusentals större och mindre djur, miljoner fåglar och flera miljarder insekter. Likafullt är det definitionen ”trädbeklädd yta” som får gälla för skog idag. Från småskolan och framåt har vi fått lära oss att vi i Sverige tar ut mindre ur skogen än den årliga tillväxten. Detta är lögn!

Situationen just nu: ekosystemet skog är i princip utraderat från Sveriges yta. I utbyte har vi fått tall- och granplantager. Sanningen är att vi inte alls har en skoglig tillväxt, utan snarare att vi i rasande tempo byter ut hela det svenska inlandets ekosystem, skogen, mot produktionsareal för fiber och virke. Jag bor i Värmland. Jag bor på ett gigantiskt kalhygge där den ursprungliga naturtypen under 60 års tid bytts ut mot plantager i olika tillväxtfaser. De sista små enklaverna av verklig skog som ännu finns kvar, insprängda mellan de likåldriga virkesåkrarna, faller just nu.

I ett större perspektiv vet vi alla – stadsbo såväl som landsbygdsbo – att vi står inför väldiga, ja enorma, problem inom en ganska snar framtid om ingenting görs för att bromsa klimatförändringen och utarmningen av den biologiska mångfalden. Men en illavarslande håglöshet har dessvärre börjat sprida sig bland de breda folklagren när det kommer till dessa frågor:

”Vad kan vi egentligen göra? Ingen lyssnar ju ändå på mig. Jag är så liten och de krafter som agerar ute i världen är så stora.”

Denna uppgivenhet uppmuntras aktivt av det faktum att våra politiker och medier verkar fullkomligt ovilliga att beskriva någon annan verklighet än den storskaliga, marknadsanpassade. Den enda lösningen på systemets kris är mer av samma system! I ett sådant klimat är det inte konstigt om vi aldrig får höra talas om sådana åtgärder som verkligen skulle kunna ha en bromsande effekt på arternas utdöende och stigande globala temperaturer.

I Sveriges fall skulle den sannolikt mest effektiva åtgärden heta: Skydda all äldre skog som återstår och inför hyggesfritt skogsbruk på resten av arealen. Om vi som land verkligen vill göra något som har en garanterat god effekt så är det detta. I princip ingen annan reform inom det landområde vi som folk bestämmer över skulle kunna ha en så gynnsam effekt för nästan allt levande. Skogen är inte bara hem för nästan alla skandinaviska landlevande arter inom både flora och fauna, den binder också upp gigantiska mängder koldioxid. Framförallt är det så att hyggen och plantager hyser väldigt få av de arter vi vill skydda, och att kalhuggen mark släpper ut kolossala mängder koldioxid i atmosfären.
Men, men … det är kanske inte så konstigt att detta (eller några andra reformer som faktiskt skulle kunna ha effekt) sopas under mattan. Man hör ju aldrig en sockerpillersförsäljare göra reklam för riktiga mediciner heller.

Vad är det då som händer och sker på den politiska skogsfronten just nu? Jo, regering och industri trixar så gott de kan med siffrorna för skyddad skog (främst för att försöka få det att framstå som att landet lever upp till de internationella avtal om 17-procentigt skydd som vi skrivit på – Nagoya) så att allt ser ok ut på pappret.
Dessutom utnyttjar man folks relativa okunnighet i ämnet skogspolitik och går ut med rena lögner där man påstår sig skjuta till ständigt större summor till skydd, men allt man egentligen gör är att omfördela pengar mellan skilda potter. Ett exempel på det: regeringen har under snart två hela mandatperioder ständigt sänkt anslagen till skydd av skog med höga naturvärden. Nu plötsligt säger man att man ska höja anslagen till 2013. Detta skyltas som något stort och verkligen betydelsefullt. Men då ska man ha klart för sig att man med denna höjning inte ens kommer upp i de anslagsnivåer som fanns innan den borgerliga regeringen först tillträdde.
Samtidigt anstränger man sig som tusan för att förhala alla de åtgärder som forskare och miljörörelse krävt. Om man bara kan få härja fritt i några år till så finns det nämligen inga äldre skogar kvar; all produktiv skogsmark har blivit förvandlad till plantager – så då finns det ju inget att tjafsa om längre.
Då har vi ”skog”, men inget skogsekosystem. Vi har trädbevuxna ytor, halvdöda.
Vänner av natur och riktiga skogar: Det är nu vi måste börja tjafsa på allvar!

- Johannes Söderqvist är debattör och styrelsemedlem i föreningen Skydda Skogen


      ***********

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen 14-11-12.

Bankernas groteska dubbelmoral

Igår på ekot rapporterades att svenska somliga e-handelsbolag har problem med bankerna, eller rättare sagt med att få tillgång till deras betalningssystem. Om ett litet företag anses sälja omoraliska produkter så kan bankerna frysa deras möjligheter att använda dessa tjänster. Det vanligaste exemplet är en liten företagare som säljer sexleksaker, erotisk litteratur eller porr. Censur skriker nu många. Ja, på sätt och vis. Men den viktigaste frågan i den här affären är väl ändå den om hur moraliska bankerna själva är.

Lite bakgrund: AffärsVärlden skriver:

"Skälet till uppsägningen är en klausul som hänvisar till att betallösningen inte får hantera produkter som kan väcka ett "stötande beteende" eller "obese behaviour". Enligt Sveriges Radio använder sig Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank av standarklausulen. Men det är Visa och Mastercard som stipulerar villkoren."   

Och visst; jag kan förstå om man inte vill vara med och sponsra pornografi o.s.v., men det finns många andra som råkat illa ut, som t.ex. den innehavare av en skräckfilmsbutik som AffärsVärlden talar med. Inte heller sexleksaker kan väl rimligtvis anses vara omoraliska - eller?

Sedan har vi ju det där med bankernas egen moral. Om man helt bortser från att bankerna inte kastar ut alla sina omoraliska kunder utan bara de små (stora företag som Ginza som säljer porr får vara kvar i systemet); om man bortser från bankstyrelsernas egna höga bonusar; och att den tvivelaktiga överutlåningen från världens banker under de senaste 20 åren ökat med flera hundra procent och orsakat sådana prioblem som t.ex. Islands och Irlands statsskulder... ja, om  vi bortser från allt detta och bara fokuserar på bankernas egna företagsinnehav så ser vi ganska snart att de borde tillämpa klausulen om stötande beteende på sig själva.
För att bara nämna ett ex: Min egen bank, Handelsbanken, har stora investeringar i Monsanto, som ju är allmänt erkänt som ett världens mest omoraliska företag.

Dessutom: Vilka är det som lånar ut pengar till i princip alla investeringar som görs i hela världen - och därmed också till krigsindustrin, pornografin, oljebolagen etcetera. Vilka är det som indirekt äger nästan allting. Är dessa jättar moraliska?

Själv ska jag gå över till medlemsbanken JAK så snart de bara fixar till det så att man faktiskt kan vara företagare och utnyttja deras tjänster.

//J.

En viktig namninsamling för den som vill bidra till en bättre miljövård.

Ett av regeringens knep för att slippa ta ansvar för vår svenska flora och fauna är att på alla sätt marginalisera själva frågan om den biologiska mångfalden. Detta gör man t.ex. genom att inte längre stödja utgivningen av vissa årliga rapporter o.s.v. På så sätt komplicerar man hela debatten. Det blir ju exempelvis svårare för en miljövårdare att stå och argumentera för sin sak om det inte finns tillförlitlig och ny statistik.

Skriv därför på detta upprop: Namninsamling till fortsatt stöd för utgivningen av Nationalnyckeln.
Det är viktigt!

Mvh:
Johannes

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så har jag ju såklart ändå ibland stött på detta djupt osympatiska beteende; på krogen, under en och annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och, ja, inom facket. Och är det inte märkligt egentligen om man tänker på’t? ”Rörelsen” skulle ju vara den trygga famnen där alla kunde känna sig välkomna – kvinna, man, homo, bi, svart, gul … Men så är det inte.
Lätt motvilligt måste jag erkänna att jag i djupet av mitt inre föredrar 10 000 tillställningar med den lagomt bildade och småytliga konversationen i sällskap med arbetsmarknadens artiga back-stabbers – cheferna – framför en enda fika med någon av fackföreningsrörelsens machismos. Men var kommer egentligen den där rollen – ”Karlaktige Karl” – ifrån? Hur kan han ha förstört bilden av arbetaren så ända ner i grunden? Svaret verkar vara att han skapades av jobben i sig.

I och med den industriella revolutionen skildes mannen från att njuta resultatet av sina händers verk, från jorden, skogen och från familjen. Detta gjorde honom ytterligt sårbar eftersom detta nya förhållande berövade honom alla möjligheter till ett identitetsbygge, som inte utgick från att vara en utbytbar kugge i ett ack så stort maskineri.

Män förknippas än idag främst med sitt jobb. De inledande orden ”Jag är …” fylls sällan ut till den fullständiga frasen ”… en kärleksfull far till två små barn”. Eller tänk på det såhär: Varför hör man så sällan någon säga att den har ett arbete? Nej, vi är vårt arbete! Naturligtvis omfattar denna trend idag även kvinnor, eftersom vi i vår jämlikhetsdebatt har valt den konstiga vägen att definiera jämlikhetsarbete som att öppna upp dörren till allt det som historiskt varit förknippat med mannen. Kvinnor har alltså för att uppnå jämlikhet, ur ett könsrollsperspektiv, tvingats ”bli män”. Väldigt få har försökt belysa att samhället kanske skulle må bra av en rejäl dos av de påstått ”kvinnliga dragen”, och ännu färre att många av de ”manliga dragen” kanske inte ens är speciellt mänskliga.

Eftersom jobbet blev personlighetsgrundande utvecklades även mannens strävan att få behålla sitt jobb till någonting liknande en primal drivkraft, nästan i paritet med sexualiteten eller födoanskaffandet. Detta innebar för mannens del att några av de drag som tidigare ansetts vara mänskliga – och inte nödvändigtvis könsbundna – stämplades som feminina, och alltså ansågs vara förbjudet område för ”riktiga män”. Konkurrensen mellan individerna som skapades på den nya, tidigare okända, arenan ”arbetsmarknaden” tolererade inte brist på vinningslystnad, vanlig enkel känslighet eller grundläggande empati. (Som en sorts makroantropologisk kompensatorisk konsekvens av detta förvandlades samma drag för kvinnans del till absoluta krav. Hon skulle nu stå för det omvårdande, ömma och sinnliga, annars var hon inte en riktig kvinna.)

En sorts hungrig aggressivitet blev själva sinnebilden av en man, och är så på många sätt än idag. Den enda lilla gnutta makt som finns tillgänglig för denna nya människotyp finns där i form av en anställning. Men denna nya samhällsinstitution är på samma gång just den högre kraft som berövar människan all makt. Inte ens den riktigt store av liberalismens fäder, Adam Smith, gillade idén om att människor skulle sälja sina kroppar och sin tid mot ersättning, utan kallade fenomenet löneslaveri. Inför denna självändamålslika målsättning – en anställning – fick (och får) alla skrupler ge vika. Mannen blev hårdför.

Visst har sakernas tillstånd förändrats på en del sätt idag, men grundproblemet kvarstår: det finns väldigt lite (om någon) värdighet i att jobba för någon annan. Om vi tänker på de förindustriella hantverkarnas och böndernas enorma kunskaper och skicklighet – på den frihet som följer av att inte behöva följa någon annan klocka än sin egen inre (vilket faktiskt var fallet för en överväldigande majoritet av alla människor före industrins tidevarv), ja då förstår vi att dessa män nästan var som en annan art än dagens rädda arbetare, intellektuellt formstöpta för att passa in på ”marknaden”.

Personligen kan jag göra en enkel jämförelse med de få bönder ”av den äldre stammen” som jag hann lära känna innan de dog; med smeden som faktiskt fortfarande fanns kvar i min by när jag var barn (han hade ärvt yrket av sin far, och han var fortfarande verksam fast han var långt över 80 år när jag lärde känna honom). Javisst, en del av dem hade säkert en rutten kvinnosyn och var på inget vis perfekta, men på ett mer generellt plan ägde de en viss sorts mildhet. De hade inget behov av att verka macho. Framförallt fanns där en stolthet som saknas oss idag (mig själv inräknad).

Det finns en speciell sorts tvärhet – och som tyvärr saknar den friska sturigheten hos min bys gamla bönder – som kännetecknar den som är född in i att vara ständigt övervakad och bedömd. Man arbetar därför att man är övervakad, inte för att man vill. Om man för en liten stund kan maska eller be en kund att dra åt helvete så känns det som en liten seger. Just i det ögonblicket är man inte ”working for the man” – som amerikanerna så träffande kallar det. Den personliga viljan – hågen – förnekas oss och arbetsplatsen förvandlas därför till en arena för ett mycket ojämlikt maktspel mellan bevakare och bevakad. Den enda hållning som inte totalt utplånar självständigheten hos en arbetare blir likgiltigheten.

En stor del av oss, som t. ex. någon gång försökt få bilen hederligt lagad på en verkstad, kan nog nicka igenkännande åt de totalt nollintresserade snusprilleansiktena som ofta möter en vid inlämning. För att inte tala om überbesserwisserismen i tonen hos varje form av tekniker om man försöker inkräkta på deras territorium genom att exempelvis ställa en fråga. Som kulturarbetare har jag själv vid flertalet tillfällen i olika kulturprojekt varit tvungen att samarbeta med kommunalt anställda personer. Inte sällan har man förvånats över ointresset för det egna arbetet som finns i dessa led – utom när det ibland handlat om att petimeteraktigt följa ”regelverket”. Har man sedan försökt komma med kreativa lösningar på något problem har man ofta blivit bemött med någon ”Du ska inte komma här och lära mig mitt jobb.”-fras. Facket och nästan alla rörelser och institutioner är grundade och formade av dessa män – machismos och paragrafryttare, bittra revirpissare som egentligen ger fan i reviret, men eftersom de inte har något annat så bevakar de det som hökar. Livet är inte en utmaning utan en kamp.

Det kan vara värt att reflektera över när man nästa gång går in på verkstaden eller kulturförvaltningskontoret att den ovilja man ofta möts av, på ett högre plan, nog egentligen inte alls är riktad mot en själv. Det är bara ett uttryck för att individen inte lever ett tillfredsställande liv. Och, ännu viktigare, varför blir jag så rädd? Varför svarar jag med att kalla dem för ”snusprilleansikten”? Varför är det så svårt för mig att hitta en annan väg än att själv bli en machismo, som betraktar löneslaven ur ett ”von obenperspektiv”?

Likgiltigheten är dock inte den enda till synes permanenta skada som löneslaveriet inympat i oss. Det har också dödat kreativiteten. I radions P1 hör jag en ung arbetslös man från Bengtsfors säga något i stil med att det känns helt meningslöst att gå upp om morgnarna. ”Vad ska man göra liksom. Gå upp och sätta sig framför teven?” Det verkar som om arbetet blivit en så integrerad del av hela vårt tänkande att en ung man, med hela livet framför sig, utan arbete inte ens kan komma på någonting annat att göra än att bokstavligt döda tiden i sitt enda liv. Som om den enda ”sysselsättningen” för en arbetslös är att vara icke-arbetande.

Den världsberömde forskaren och tänkaren Jared Diamond argumenterar i sin bok Vete, vapen och virus för att världens ursprungsbefolkningar i de flesta fall är mer intelligenta än den s. k. civiliserade människan – om man med ”intelligens” avser en förmåga att kunna tänka kreativt och utanför lådan, övervinna hinder och lösa problem i vardagen. Jag tror att han har rätt. I korthet utgår hans argument från det faktum att så mycket av den västerländska människans vardag består av ordnade aktiviteter – teveunderhållning osv. – medan den ”primitive” papauanen ägnar hela sitt liv åt kreativitet i skiftande former. Visserligen tar inte Diamond upp arbetet som exempel på ordnad aktivitet, men det är knappast speciellt långsökt att tro att en människa som dag efter dag, år efter år sysselsätter sig med likartade arbetsuppgifter blir mindre kreativ än den ständigt problemlösande ”vilden”.

Nog måste det i den arbetslöse unge killens Dalsland, med all sin skog, sina vattendrag, myrar och åkrar, med sin närhet till Vänern och till Norge, med gamla bruksmiljöer, slussar och fornlämningar finnas gott om näring för kreativa idéer att gro. Jovisst, det som saknas är någonting annat.

I Grekland börjar man nu på vissa håll se tecken på undernäring (och till undernäringen kopplade sjukdomar) hos befolkningen. Detta trots att åkrarna finns kvar. Inte heller båtarna, tågen och lastbilarna för transporter av förnödenheter har försvunnit. Fabrikerna finns kvar. Sjukhusen. Framförallt så finns alla kunskaper hos de människor som en gång odlade, fiskade, bakade, byggde, vårdade, körde, utövade läkarvetenskap och städade kvar. Det som saknas är någonting helt annat, själva anden som får maskineriet att fungera. Pengar.
På samma sätt kan man säga att det som saknas den unge arbetslöse i Bengtsfors inte är resurser, utan snarare den ”andliga” förmågan som ska till för att kunna använda resurserna. Kreativt tänkande!

I arbetslinjens tidevarv drömmer kanske liberalen om att individen ska göras fri genom att bli konsult eller så, men det som verkligen sker är att prostitutionen som vi alla arbetat inom påtvingas en ”progressiv liberalisering” och de grundläggande rättigheter som arbetarrörelsen under hundra års tid trots allt lyckats framtvinga nu ifrågasätts. Den måttliga, men trots allt existerande solidaritet som tidigare visats kvinnor och utlänningar med flera bleknar ner till en ariskt vit nyans, och hela den dröm ”om en drägligare värld” som trots allt fanns hotar att krossas. Machomannen såväl som den fyrkantigt tänkande som hamnar i en trängd situation – som arbetslöshet och sviktande välfärd – finner alltför ofta att den enda framkomliga vägen är aggression (som historiskt sett väldigt ofta kanaliserats in i mycket auktoritära rörelser). Inte att undra på när man från barnsben fått lära sig att inte hantera sina känslor och att inte tänka kreativt.

Jag är egen företagare och på sätt och vis är det mycket bättre och friare än att löneslava. Det uppmuntrar problemlösaren inom en och man har definitivt inte råd att vara macho mot sina kunder. Men samtidigt ställs jag också utanför de få fackförbund som jag trots allt sympatiserar något med, eftersom de inte accepterar företagare. På sätt och vis kan man säga att jag, i egenskap av fri entreprenör ”tagit makten över produktionsmedlen” och alltså levat upp till en urgammal facklig dröm. Men hur jag än vänder och vrider mig så blir jag aldrig någonting mer än en utbytbar kugge i en värld av kuggar. Dömd till konkurrens med mina medmänniskor. För idag har övervakaren, som en gång ändock var en människa av kött och blod – förmannen, bossen – inkarnerat sig upp genom klasskasterna till gudanivån. Den nya övervakaren heter ”Den globala marknaden”, och inför honom är vi alla löneslavar – fria entreprenörer eller inte.

Först kom arbetet som institution och slog sönder urgamla sätt att umgås, forma sin personlighet och att vara, sedan kom de fackliga organisationerna. Det är viktigt att förstå att de var en anpassning till den nya situationen, inte i första hand en omdanare av densamma. De räddade inte människornas mänsklighet, men de var stundtals en god hjälp för den nya sortens människa. På det hela taget kan man dock med fog påstå att arbetarrörelserna i lika hög grad som industrin själv fortplantade moderniteten bland de breda massorna.
Men i vår tid då, i vårt moderna tjänstesamhälle kan man väl inte påstå att Karlaktige Karl och hans machismo-gelikar är speciellt tongivande. Inte är vi känslolösa och råa sällar med usel människosyn? Jodå, det är bara det yttre uttrycket som har förändrats.

Den samhällsdominerande machismon idag går inte omkring i slitna verkstadskläder och har inte pinuppor på väggen. Han har jeans och kavaj och ser på porr på sin surfplatta istället. Likgiltigheten inför livet självt tar sig nuförtiden uttryck i att vi sitter framför teven och äter chips medan vi tittar på svältande barn någon annanstans; att vi skiter i ekosystemens kollaps… Konkurrensen har bara förändrats från att ha varit arbetare mot arbetare här hemma till att ha blivit norra halvklotet mot allting annat. Hur kommer vi att framstå ur en eventuell framtida historieskrivnings perspektiv?

- Johannes Söderqvist – är författare och skyr både högern och vänstern

Artikeln publicerad i den utmärkta Tidningen Kulturen.
Går gärna in där och botanisera bland alla deras utmärkta artiklar.

--Skogsindustrierna bluffar om skyddad skog---

Det svenska branschorganet Skogsindustrierna där bl.a. skogsbolagen Sveaskog, Bergvik skog (Stora Enso), SCA och Holmen skog ingår, har publicerat en webbsida på engelska och svenska: skyddadskog.se, med en karta över vad de vill hävda är skyddad skog. Där görs gällande att så mycket som 25 procent (!) av den svenska skogen är skyddad och att det svenska skogsbruket är miljömässigt hållbart. Föreningen Skydda Skogen har granskat både kartan och de siffror som publicerats och konstaterar att kampanjen är en stor bluff.

Skogsdebatten i Sverige handlar inte minst om hur mycket produktiv artrik skogsmark som är skyddad och hur mycket som behöver skyddas för att vi ska nå det svenska miljömålet att alla naturligt förekommande arter ska kunna leva vidare i livskraftiga bestånd. Vidare har Sverige häromåret undertecknat ett avtal i Nagoya, Japan där vi lovar att skydda minst 17 procent av skogen till år 2020. Ledande forskare varnar för att Sverige är långt ifrån att nå målen, medan det ligger i Skogsindustriernas intresse att så mycket som möjligt av den produktiva skogsmarken är tillgänglig för skogsbruk. Det är därför industrin publicerat de starkt överdrivna siffrorna, menar föreningen Skydda Skogen.

- Skogsindustrierna hävdar att vi redan skyddar för mycket. Men enligt officiell statistik är mindre än 4 procent av den produktiva skogsmarken i landet formellt skyddad undan exploatering. Nedom den fjällnära skogen är siffran så låg som 1,6 procent, säger Viktor Säfve, ordförande i föreningen Skydda Skogen.

Föreningen Skydda Skogens granskningar av Skogsindustriernas kampanj "skyddad skog" visar att stora delar av det formella skyddet på kartan består av kala fjäll, och att allt från golfbanor, sjöar, bergtäkter och naturreservat som saknar skydd från skogsbruk, finns inritade som skyddad skog.

- Jag har på föreningens uppdrag granskat en lång rad av de områden som Skogsindustrierna hävdar är skyddad skog och kan konstatera att så inte är fallet i en betydande andel av dessa. Det här är ett uppenbart försök att vilseleda politiker och industrins kunder om det egentliga tillståndet i skogen, säger Björn Olin, Skydda Skogen.

Föreningen Skydda Skogen ifrågasätter också att Skogsindustrierna redovisar frivilligt avsatta skogsområden som skyddad skog.

- Vi är starkt kritiska till att s.k. frivilliga avsättningar finns med i någon statistik över skyddad skog, eftersom sådana idag saknar långsiktigt skydd, inte är markerade i fält, inte heller kvalitetsgranskade av oberoende experter. Och framför allt att de när som helst kan avverkas om ägaren så vill, eller om marken byter ägare, säger Viktor Säfve, Skydda Skogen. Det är bra att en större del av avsättningarna nu finns på kartor, men om bolagen verkligen menar allvar med dessa avsättningar borde de självklart ge dem ett långsiktigt skydd. Många privata markägares avsättningar, som skogsindustrierna räknar som skyddad skog, finns inte dokumenterade någonstans.

Skogsindustrierna räknar vidare lågproduktiva myrar, hällmarker och fjällskogar som idag saknar områdesskydd, som skyddad skog.

- Mer än hälften av det som Skogsindustrierna räknar in i sina 25 % består av impediment utan områdesskydd. Dels är deras siffror inkorrekta, dels är siffran över hur stora obrukbara arealer som inte brukas ganska irrelevant. Mer än 90 procent av alla rödlistade skogslevande arter i Sverige finns ju i den produktiva skogen, säger Viktor Säfve.

Läs mer på vår webbsida: http://protecttheforest.se/sv/pressmeddelanden/26-pressmeddelanden/1664-skogsindustrierna-bluffar-om-skyddad-skog

Ladda hem bildexempel från Skydda Skogens stickprovsundersökning av Skogsindustriernas webbsida Skyddadskog.se här: http://www.protecttheforest.se/images/skyddadskog_granskning.pdf

Kontaktpersoner:
Viktor Säfve, ordförande, Skydda Skogen - telefon: 076-1148811, viktor.safve@skyddaskogen.se
Björn Olin, ledamot, Skydda Skogen - telefon: 073-3342952


*************************
Den här texten är ett pressmeddelande från föreningen Skydda Skogen, som jag (Johannes Söderqvist) är medlem och styrelseledamot i.