En värld utan produktion

 Det finns en koppling mellan naturresurser och ett hårdnande samhällsklimat, mellan energi och fascism. I kristider tenderar alltid statens grepp över medborgarna att hårdna, men kanske är det just medinflytande och lokal demokrati som är det bästa botemedlet. Någon ”systemförändring inifrån” kan vi i alla avseenden inte räkna med.

Vi befinner oss just nu mitt uppe på den Industriella civilisationens ekonomiska högplatå. Aldrig tidigare har det funnits så mycket pengar, och aldrig tidigare har sådana gigantiska mängder fossil energi och naturresurser forslats in i samhällsmaskinens centrum till förbränning. Aldrig tidigare har det konsumerats som idag, och aldrig mer kommer vi att kunna göra det igen.

Oljetoppen/peak oil har väl de flesta vid det här laget hört talas om, men att vi också passerat eller mycket snart kommer att ha passerat peak färskvatten, litium, uran, kol, jordbruksmark, urskog, koppar, fisk etc. det är kanske inte lika välkänt.

Det som händer med våra ekonomier idag, och som trasar sönder dem bortom reparation, har att göra med att vår ”civilisation” alltför länge levt på kapitalet istället för på räntan, för att använda sig av ett ekonomiskt språkbruk. Eller som en del forskare kallar det: ”Vi har kört in i resursväggen”.

Hela vårt ekonomiska system bygger ytligt sett på krediter. Som nu t. ex. när centralbankerna utfärdar krediter till krisande länder. Men som alla vet så behövs det i botten på varje lån en likvid. Under tulpanbubblan i Holland på 1600-talet kunde man som handelsman visserligen ta ett lån med nästa års förväntade inkomst som säkerhet för att få pengar till de eftertraktade tulpanlökarna. Men det var ändå just en naturresurs – tulpanerna – som skulle garantera den kommande förtjänsten. Även luftekonomier kräver resurser.

1600-talets bubbla sprack av att tulpanerna blev för vanliga med fallande priser som följd. I vår tid skulle man kunna säga att det är det omvända förhållandet som gäller: Resurserna är för få för att vi i längden ska kunna hålla priserna nere. De låga priserna är i sin tur nödvändiga för att hålla konsumtion och därmed även tillväxttakten uppe. Med andra ord: Så fort räddningspaketen fått Grekland eller någon annan krisande ekonomi på fötter så tvingas de nästan omedelbart ner på knä igen, eftersom exempelvis den billiga olja som skulle behövas för att hålla dem gående helt enkelt inte finns längre.

Situationen vi står inför är okänd. Vårt samhällssystem är konstruerat med ”det eviga framsteget” som utgångspunkt. Återhämtning från tidigare historiska kriser, som t. ex. de två stora krigen och den välkända 30-talsdepressionen, var till syvende och sist enbart möjlig för att större delen av all den lågt hängande frukten då fortfarande satt på sina grenar. Idag gäller istället den generella regeln att ökade naturresursuttag bara kan åstadkommas med ökade investeringskostnader. Om de alls kan åstadkommas. En tömd oljekälla, lågt grundvatten eller försaltad odlingsmark kan inte repareras med pengar. I alla avseenden är lågprissamhället mycket snart historia, och med det tillväxten, och med den välfärden. Eller?

Våra politiska ideologier är alla olika sorters kapitalismer, och som sådana står de handfallna inför en värld utan kapital. Att, som en stor del vänsterförespråkare fortfarande propagerar, ”ta makten över produktionsmedlen” blir liksom lite menlöst i en värld utan produktion.

Men varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma en ”förändring inifrån”? För att Systemet är berättelsen om dualismen. Berättelsen om ”vi och dem”, om ”människan och naturen”, ”kropp och själ”. Med andra ord: För att berättelsen om vår kultur också är en berättelse om separation. För att Systemet är berättelsen om att ”vad vi behöver är en stark ledare”. För att Systemet är en pyramid och inte en cirkel. För att det finns ”bättre” människor i den pyramidens förgyllda topp och ”sämre” människor i basen. För att Naturen inte ens finns med i pyramidmodellen.

I kristider med ökade folkliga oroligheter har Systemet bara ett enda redskap i väskan, och det är att låta greppet om den egna befolkningen hårdna – något som historiskt sett tenderat leda till totalitarism eller blodiga revolutioner (ibland båda). Jag tror att en demokratisering av lokalplanet är vår enda möjlighet framåt – om vi inte vill att framtiden ska vara ständigt hårdnande. Tänk på vad som hände i krisens Tyskland och tänk sedan på det grekiska valresultatet nyligen då nynazister kom in i parlamentet. Att sådant händer – tror jag – är ett utslag av en inbyggd mekanism i vår kultur. När tiderna är vrånga och somliga inte längre kan sätta mat på bordet så ropas det på ”starkt ledarskap”. Totalitarismen blir plötsligt en tänkvärd lösning. Ja, dess starka hand och löften om krusidullfria lösningar lovar hur som helst bättre än IMF-maffian eller en splittrad vänster.

Sådant är Systemet. Det drar hellre åt total avideologisering eller åt totalitarism än delar med sig av sin makt. Ett verksamt alternativ för en fredligare och stabilare framtid där det mänskliga samhället också kan bli en integrerad del av naturen vore att skapa möjligheter för folk att klara sig själva; äkta decentralisering. Men eftersom detta skulle hota Systemet självt så kan vi vara säkra på att några sådana reformer aldrig kommer komma därifrån.

Vad som återstår oss att göra är att helt enkelt strunta i Systemet. Vi är världens urbefolkning. Hittills har vi låtit oss luras av de glaspärlebelöningar som en annan världsuppfattning erbjudit oss i utbyte mot vår mark, våra kroppar, vår frihet. Vi, och antagligen enbart vi, skulle kunna bygga framtiden nu, bredvid den tomma dåtid som tyvärr fortfarande är dominerande. Omställningen från vår nuvarande dominerande, förtryckande och överutnyttjande kultur till en annan närdemokratisk, jämställd och mer naturharmonisk kultur kommer i alla avseenden att vara en så stor sak att den som tror att denna övergång kan skapas uppifrån är mer än lovligt naiv. Ja, många forskare från skilda fält talar idag om denna omställning som lika kulturdefinierande som övergången från samlar-jägarliv till jordbrukssamhället en gång var.

Om vi vill att detta kulturskifte ska ske någorlunda fredligt och på jämlika villkor så bör vi nog sätta igång ganska omgående. Vägarna är många. Framtiden är här.

 //Johannes Söderqvist


Artikeln publicerad i Tidningen Kulturen.

Skogsmaffians debattörer talar i egen sak

Skydda Skogen svarar på tillväxtforskarnas kritik mot Zaremba; vem kan ärligt mena att skog trivs bäst med att bli förstörd med jämna intervaller? Baggböleriet drabbar de små skogsbönderna än idag.

15 skogsforskare drar ut i kriget mot naturvården, och deras främsta mål just nu är journalisten Maciej Zaremba, som på ett utmärkt sätt belyst situationen i den svenska skogen, situationen för oss som bor i Värmland, Dalarna, Jämtland osv. Jag skulle inte vilja kalla dessa personer för i första hand skogsforskare. Thomas Lundmark & co är i första hand produktionsforskare (i förlängningen; tillväxtforskare), vilket väl också framgår med all önskvärd tydlighet av deras egen text. Flera av artikelförfattarna är personer som ägnat sitt yrkesliv åt att forska och plädera för kalhuggning, markberedning, plantering, gallring och gödsling av virkesåkrar. Ordet skog definierar – åtminstone enligt mig – ett levande ekosystem med stor artrikedom, inte fiberproducerande barrträdsplantager.

Artikelförfattarna skriver att skogen är en i stort sett evig resurs, och menar att om man bara brukar den enligt deras modell så kommer den att räcka för evigt. Så märkligt då att avskogningen i världen, både i det nordliga skogsbältet och i regnskogsområdet hela tiden ökar. Detta trots att kalhyggesbruket tydligen besitter den magiska förmågan att skapa mer skog samtidigt som man hugger ner den. Vilket sammanträffande att 1800 skogslevande arter i Sverige glider på det sluttande planet från missgynnade till utrotningshotade - ja, för det måste ju vara ett sammanträffande eftersom avskaffandet av de skogar dessa arter är knutna till tydligen inte har någonting att göra med deras gradvisa försvinnande. Så konstigt att skogsbönderna här i sydvästra Värmland där jag bor i början av 1800-talet hade skiften med ek, rönn, ask, asp, al, hägg, oxel, sälg, lönn, björk, tall och gran (en mångfald som idag skulle kunna ha renderat dem mycket bättre inkomster) men idag står deras barnbarnsbarn med fiberåkrar (som lönar sig dåligt att avverka). Hur kan allt detta komma sig?

Här är lite kompletterande fakta: 40 miljöorganisationer, 200 forskare och tusentals privatpersoner har i ett upprop (startat av föreningen Skydda skogen) riktat till riksdag och regering pekat på de stora bristerna i dagens skogsskötsel och föreslagit en rad ändringar. Här menar man istället att skogsbruket är det största hotet mot det skogliga ekosystemet, att förlusten av ursprungliga livsmiljöer utgör den enskilt största anledningen till den globala förlusten av biologisk mångfald.

Ja, man får faktiskt lov att vara riktigt dum om man på allvar tror att skog trivs bäst med att bli förstörd med jämna intervaller. Men är då den ”skogsmaffia” som Zaremba talar om så dum? Nej, naturligtvis inte. USA är ett oljeland, Sverige ett skogsland. Jänkarna vill borra olja runt Nordpolen, vi vill hugga så mycket skog som möjligt. Det är inte konstigare än så. Det är därför Skogsstyrelsens lokalavdelningar ofta delar byggnader med ortens skogsbolagskontor. Det är därför skogsbönderna i alla tider blivit (och fortfarande blir) lurade. Det är därför vi i Sverige har forskare och institutioner vars främsta uppgift är att förse den inhemska industrin med råvara. Det är därför man bedriver så intensiv forskning på om det nog inte trots allt kan vara bra för ett skogsystem att bli utplånat med 60-90 års mellanrum.


Johannes Söderqvist

(Denna text var ett artikelsvar på de forskare som för någon tid sedan gick till attack mot Maciej Zaremba i DN.)

Vårt ekonomiska system är kört!

I P1:s "Studio1" idag snackades det om att eurozonen, och Europa generellt, nu verkar närma sig en brytpunkt för vad ekonomin klarar av. Sammanbrott? Lyssna här!

Det har teoretiserats kring att när ekonomin närmar sig kollaps så kommer ett av kännetecknen vara kriserna kommer tätare och tätare, till slut kanske bara med dagars eller timmars mellanrum. Fenomenet har kallats för "the Bumpy Plateau". Att hela den europeiska ekonomiska situationen har varit väldigt svajig de senaste tre och ett halvt åren är välkänt. Greklands- och Italienkrisen har fått kurser och förväntningar att gå upp och ned med veckors och ibland bara dagars mellanrum. För någon dag sedan fick den Spanska banksektorn (via spanska staten) närmare 100 mdr euro i nödlån. Till följd av detta gick kurserna upp på förmiddagen, för att därefter falla igen på eftermiddagen.

Jag vågar inte svära på att varken det ena eller det andra scenariot kommer att bli verklighet, men likheterna med de prognoser som en del progressiva ekonomer och andra tänkare gjort (det där om att kriserna blir fler och fler) redan för många år sedan är skrämmande.

Under hela situationen döljer sig det faktum att vi (hela vårt system) kört in med full fart i resursväggen. Dvs, att våra pengar inte förmår växa längre, det är slut på tillväxten, helt enkelt därför att det börjar bli svårt att hitta några nya lättillgängliga och billiga resurser att omvandla till pengar: Oljan har peakat, så även billig jordbruksmark, koppar, färskvatten (på en del ställen) osv. De få privata platser som finns kvar i de sociala rummen har visat sig svåra att utvinna. Umgänge har ju redan förvandlats till ordnade och monetariserade sysselsättningar (vi konsumerar t.ex musik istället för att bara spela och sjunga tillsammans, matlagning har mer och mer blivit något för proffsen, att bara hänga har förvandlats till att ta en fika på stan, att shoppa eller att spela dator etcetera, etcetera). Kort sagt: Våra pengar måste växa. för att växa behövs någon sorts resurs. Resurserna börjar ta slut eller bli dyra. Pengarna tappar sitt värde!

//J.

Skogsbolagens smutsiga knep

På 70-talet utplånade skogsbolagen en del aktivistföreningar genom att enskilda bolagsanställda gick med i föreningarna i stort antal och sedan röstade för nedläggning. Idag verkar bolagen på liknande sätt. Skydda skogen heter den kritiska, icke vinstdrivande, föreningen som under flera år försökt få upp skövlingen på agendan. Deras hemsida heter kort och gott skyddaskogen.se. Men nu har skogsindustrierna startat en sida som heter skyddadskog.se.

Att i princip allting som påstås på denna hemsida är lögn har varit känt inom aktivist- och forskarkretsar, ända sedan den först dök upp. Men vad spelar det för roll när vanligt folk inte vet vad som är upp och ner. Men nu har i alla fall Expressen svarat på dumheterna.

//J.

Recension av "Kungen är död"

Jag diggar böcker. Inte bara för att jag diggar att läsa dem, eller i alla fall en stor del av dem, utan för att de anses vara "färska" på marknaden så mycket längre än t.ex. en skiva. När jag och mitt band Paganus då och då ger ut någon skiva så har man typ tre-fyra månader på sig att få den recenserad, sedan anses den vara gammal och unken. Men ger man ut böcker är det en annan sak. Det har gått snart ett år sedan min bok Kungen är död - leve de ofödda barnen kom ut, men likafullt trillar det in någon recension då och då.

Den här recensionen hamnade i både Miljömagasinet och på Klimataktions hemsida. Fin var den också.

//J.

Skogsdebatten i DN - forskare svarar

Ja, debatten fortsätter. För ett par veckor sedan kunde man i DN läsa Zarembas artikel om det svenska skogsmissbruket. Debatt väcktes. Tillväxtforskare vid SLU som propagerar för kalhyggesbruket svarade och skrev ner Zaremba. Nu äntligen har några andra forskare (sådana som faktiskt forskar på ekologi och inte på avkastning och tillväxt) skrivit ihop en svarsartikel. Se citatet nedan, eller läs hela artikeln HÄR.

"Ett vanligt fel som försvarare av kalhyggesbruket gör är att sätta likhetstecken mellan "tillväxt" och kolupptag och därmed också hävda att det “aktiva skogsbruket” är det absolut bästa för klimatet. Nu är det inte riktigt så enkelt. Endast en del av det utbyte av koldioxid som sker mellan ett skogsekosystem och atmosfären hamnar i “tillväxten” det vill säga som biomassa i trädstammarna. Och tyvärr har “decennier av forskning” till allra övervägande del handlat om att studera “tillväxt” och inte skogens totala utbyte av kol, vilket beror både på tillväxt (som lagrar koldioxid från luften) och nedbrytningen av organiska rester i marken (vilket har motsatt effekt)."

//J.

En fantastisk tänkare

Charles Eisenstein är en fantastisk tänkare.
Imorgon ska jag åka och intervjua honom på hans sverigebesök.
Kolla in honom här först. Sedan kan ni gå vidare med den här videon.

Mvh:
J.