Mannen och Kriget

Mannen i vår kultur (och ja, i många andra också) är en krigare. I Sverige är naturligtvis inte Kriget lika närvarande för oss män som det är för en american trooper, men lik förbannat deltar vi dagligen i strider som på sätt och vis följer krigets oskrivna lagar. "Kungen är död - leve de ofödda barnen", min bok som kommer ut i det närmaste, är som de flesta av er som följer denna blogg säkert redan listat ut, en civilisationskritisk bok. Ekologi, energi och ekonomi är tre viktiga ämnen som behandlas flitigt (men, som jag hoppas, på ett inte alltför torrt sätt). Men kritiken sträcker sig längre än till att omfatta enbart dessa tre ödesfrågor. Vårt sjuka ekonomiska system som lett till överanvändning av energi och en - i värsta fall - kollapsande biosfär, är såklart bara yttre symptom på djupare liggande (andliga) mänskliga problem. Jag tror att ett av dem stavas Mannen.



Ännu vågar ingen man på allvar sätta sig upp mot manligheten, de tar genvägen att solidarisera sig med feministerna, men de gör inget uppror mot sina medmän. De tror att de gör uppror när de deltar i strider mellan olika patriarkat; men alla uppror de någonsin gjort har bara betytt att ett patriarkat ersatts av ett annat. [...]
Och målet har aldrig varit att nedkämpa den av Makten påbjudna manligheten; utan alltid bara att erövra herraväldet.

- Maria-Pia Boëthius, ur boken Mediatan (Leopard förlag 2007).

Personligen kan jag verkligen relatera till de ovan citerade raderna. Jag är rädd för att revoltera mot Mannen! Ofta anförs argumentet att män skulle vara rädda för att bli "bögstämplade", att bli kallad "ett fruntimmer" eller något annat "nedsättande". Det kan säkert stämma i många fall men inte i mitt. Om jag var bög... So what? Om jag var "lika svag som en kvinna"... ja då vore jag väl lika stark som en också då! Uppvuxen på en teater med alla möjliga sexuella böjelser, kvinnliga medspelerskor och kvinnliga chefer runt mig så kan jag ärligt säga att det skulle inte röra mig i ryggen att bli kallad vare sig bög eller brud. Ändå är jag rädd för andra män.

Jag är rädd för de räddaste, det fysiska och psykiska våld de kan ta sig rätten att utöva mot mig om jag skulle välja att bryta mig ur och lämna deras sekt. Det spelar ingen roll att jag är 183 cm, fysiskt sett hyggligt välbyggd, framgångsrik i mitt självvalda kreativa yrke, utgiven på skiva... Det skulle heller inte spela någon roll om jag var en rockgud, en sexgud, en bilmekargud, en intellektuell gud... Jag kan vara hur manligt framgångsrik som helst, men ställd inför den ännu räddare och bekräftelsesökande mannen som inte fattar va' fan jag menar blir jag, som genom ett svartmagiskt trollslag, den lille, väldigt rädde 13-åringen på skolgården igen. Inringad av högstadievärldens självklara manlighetsgudar: de pojkar som redan i väldigt unga år vågat ge prov på våldsam brutalitet - de pojkarna som verkligen var rädda för att bli bög- eller kvinnoklassade.

För mig blev redan tidigt den sortens manlighet synonym med "att vara ond", och det, visste jag, ville jag aldrig bli. Därför tog jag aktivt avstånd från dessa män och deras verklighet. Jag höjde mig över dem. Blev kulturarbetare: finare, bättre, höjd upp i en annan form av Manlighet.
Men egentligen handlade det där aldrig om något annat än att jag ville "visa de jävlarna" vilka nollor de var genom att höja mig själv i ära och berömmelse. I själva verket lärde jag mig och eftersträvade enbart  en mer raffinerad form av våld. Att slå någon på käften? Nej fy så vulgärt. Men att hämnas i sitt inre genom att bli förmer, det ni. Så istället för att bara lägga energi på att bli en bra skådis och sångare försökte jag bli en känd skådis och sångare. Som tur var misslyckades allt det där och ett mer genuint intresse för teater och musik kunde ta över. Men låt oss sägas att jag lyckats. Hade det släckt min törst? Hade jag då aldrig mer behövt tävla på Manlighetens arena? Nej, det hade bara funnits nya underbefäl att hunsa och nya generaler att slicka röven på. Krig vinns enbart av den parten som lägger ner sina vapen.

//Johannes