”Vi måste tänka på
vilken värld vi lämnar åt våra barn och barnbarn.”
Ursäkta men det är ett
sån jävla uttjatad skitfras. Jag är född 1976. Lever jag till
2050-talet kommer jag att (i väldigt selektivt urval) ha
överlevt: orangutangerna, gorillorna, schimpanserna, bonoboerna
(alltså alla våra egna närmaste släktingar), fjällrävarna,
lejonen, blåvalarna, sjölejonen, hasselmössen, tigrarna,
leoparderna, elefanterna, saolorna, de blåfenade tonfiskarna, de
asiatiska geparderna, tornugglorna, fjällgässen (Akka ni vet),
siklöjorna, torskarna, jätteibisarna, nyckelpigespindlarna, de rosa
delfinerna (och en massa andra delfiner), kvastfeningarna, de
kinesiska alligatorerna, de vilda kamelerna, de iberiska lokatterna,
tapirerna, de afrikanska vildhundarna, läppbjörnarna …
Läppbjörnarna ja. När barnen frågar vilken sorts björn Baloo är
så får vi lov att berätta att han var en läppjörn.
Jag hatar hela
tankefiguren ”Världen som vi ska lämna åt våra barnbarn”. Den
betjänar enbart förfrämligandet. Som om det ännu fanns tid. Som
om inte den viktigaste kampen stod nu. Som om inte alla dessa arters
försvinnande var en förlust också för oss nu levande. För oss.
Hur som helst:
dvärgvattenbufflarna, lemurerna, koalorna, girafferna, de europeiska
och asiatiska gamarna, myrkottarna, jättesköldpaddorna (nej
förresten, de dog ju ut härom året), de västliga svarta
noshörningarna (ja visst ja, det gjorde ju de också). Förresten:
under år 2015 förväntas bland annat vaquitorna, Hainan gibbonerna
och de nordliga vita noshörningarna förklaras glida ur vårt grepp.
Först av alla i år kanske blir den lilla grodan Ecnomiohyla
rabborum, den sista av dem lever på Atlantas botaniska trädgård.
Det kan man kalla att vara ensam.
Bara i Sverige hotas för
närvarande drygt 4000 arter. Grovt räknat lever lite mindre än
hälften av dem i vattnen som omger den skandinaviska subkontinenten
och den andra dryga halvan i skogarna som bekläder densamma.
Övergödning, gifter och skogsbruk.
Vem vill du vara? Vill du
gå omkring och ”tänka på vilken värld vi lämnar över till
våra barn och barnbarn”, eller vill du vara den som gjorde
någonting? Nu?
//Johannes Söderqvist
Texten först publicerad i Landets Fria Tidning.
