Föräldravrålet - ett gott initiativ

Föräldravrålet är ett upprop som jag tror att varenda jäkel borde kunna skriva på. Det enda de kräver är att klimatpolitiken förs högst upp på den politiska agendan. Alltså inget exakt om HUR problemet ska lösas; bara att det fantamig bör adresseras.
Som sagt: Föräldravrålet.

//J.

Upprop mot bankernas undanfifflande av pengar som borde skattas.

Avaaz' senaste: Att stötta de EU-parlamentariker som vill syna höga bankchefers inkomster och försvåra för s.k. "kreativ bokföring". Tyskland och Storbritannien står ännu så länge på bankchefernas sida. det är viktigt att vi därför skriver på Avaaz' upprop och visar vårt stöd för EU-parlamentet.

//J.

Stora ensos vidrigheter

Nästa storbolag att hamna under luppen efter Telia verkar - hör och häpna - bli ett skogsbolag: Stora enso närmare bestämt.

//J.

Upprop mot våldtäkt

Ber om ursäkt för att jag senaste tiden mest haft filmer, artiklar och annat material än egenproducerat här. Detta kommer att ändras.
Idag ber jag er ändå alla att skriva på det här uppropet mot våldtäkt.

Samtidigt utmanar jag alla mina manliga bloggarkolleger att sprida detta.

Mvh:
J.

Skogsstyrelsens generaldirektör, Monika Stridsman får pris - årets skogsmissbrukare

Pressmeddelande Skydda Skogen 2013-02-18

2013-02-18 21:28

Årets skogsmissbrukare 2012 blir Monika Stridsman Skydda Skogens årsmöte har nu utsett “Årets Skogsmissbrukare 2012”. Nominerade var: Monika Stridsman, generaldirektör för Skogsstyrelsen. Herman Sundqvist, skogschef Sveaskog. Ulf Sandström, ordförande för SMF Skogsentreprenörerna. Mårten Larsson, skogsdirektör i Skogsindustrierna. Anders Hildeman, skogsansvarig IKEA. Eskil Erlandsson, landsbygdsminister och storskogsägare Utmärkelsen Årets Skogsmissbrukare 2012 går till Monika Stridsman  Motivering: För konststycket att omyndigförklara sin egen myndighet och på industrins uppmaning bl.a. göra om de undersökningar som visade på katastrofalt dålig miljöhänsyn vid avverkningar. Hon har nyligen gått till domstol för att ta ifrån ideella organisationer deras talan i miljömål. Ytterligare har hon, med åsidosättande av såväl sin egen integritet som allmänintresset, visat en sällsynt lyhördhet för sin högste chefs, landsbygdsminister Eskil Erlandssons, destruktiva, nyliberala ideer om skogsbruk. Kort bakgrund: Redan under sitt arbete som Domänverkets chef för Jokkmokksreviret på 80-talet gjorde sig Monika Stridsman ökänd genom att bland annat låta hugga urskogarna i Sörberget, Ranesvare och Jelka-Rimakåbbå, varvid Sverige förlorade enorma och oersättliga naturarv. Sedan dess har resan fortsatt i samma riktning. Under sin korta tid som generaldirektör på Skogsstyrelsen har hon efter bästa förmåga tillgodosett skogsnäringens önskan om slappare miljökrav och mörkande av deras övertramp.  "Den 25e mars 1983 lät revirchefen Monika Stridsman meddela genom kronojägare Anders Hedlund att Sörberget skulle slutavverkas, kalhuggas, harvas, plöjas och planteras med Contorta - oavsett vad samebyn tyckte. Det var den tidens samråd. Vi använde området i tusentals år. Domänverket avverkade ett år, planterade Contorta efter tre år och sedan stack de därifrån. Samebyn är kvar. Det är nu trettio år sedan och det är helt svart under Contortan. Dom förstörde området för all framtid." Apmut Ivar Koljok. Fd. ordförande, Samebyn Sirkas. Föreningen Skydda Skogen Thomas Tidholm, 070-5708098,  Björn Olin 0733-342952

Karlstad kommun beredd att offra miljön för nytt bostadsområde.

Karlstad kommun vill hugga ner en av kommunens finaste och mest stadsnära skogar, för att kunna bygga bostäder invid Vänern.  För att ro detta i land är man beredd att gå emot Skogsstyrelsens rekommendationer, att pressa fram kvicksilver och andra miljögifter ur marken, att göra situationen för
ålen som bor i det närliggande sjöreservatet än värre osv.
Läs mera här, i dagens NWT.

//Johannes

Sverige lider av oljebrist inom mindre än tio år

Här nedan följer ett längre urklipp ur Gunnar Lindgrens nyhetsbrev som jag har fått lov att publicera, följt av några kommentarer från mig (under strecket längst ned). Dessa är markerade med (*)-fotnötter.
Mvh:
Johannes (innehavare av denna blogg).

Energi och olja:

Sverige har länge hämtat sin olja från de nordiska länderna. Men utvinningen sjunker snabbt (1) och vi blir mer och mer beroende av rysk olja. Även denna är på reträtt. Detta är alltså vad man kallar konventionell olja. Den konventionella oljeutvinningen i världen anses haft sin topp (Peak oil) ungefär 2005. Sedan dessa har utvinningen av okonventionell olja ökat i ungefär samma takt som den konventionella oljan faller. De viktigaste bidragen är från djuphavsolja, polarolja, oljesand och skifferolja. Vi har i flera år legat på en platå, men många oljestrateger anser att den okonventionella oljan inte kan hålla jämna steg med minskningen av den konventionella oljan så värst länge till? (*)

Man kan säga att här ligger ödet för det sena industrisamhällets framtid.

(1) Se t ex http://www.rigzone.com/news/oil_gas/a/123992/UK_Oil_Output_Fell_by_Record_28_in_SeptemberNovember

Från Stigges Nyhetsbrev:

Kan oljekranarna vridas upp ytterligare ett snäpp? Eller har

oljeproduktionen nått sin topp? BILD: Hadi Mizban/AP/Scanpix

Experterna oense om framtidens oljetillgångar

Kan världens oljekranar vridas upp ytterligare ett snäpp? Eller har oljeproduktionen nått sin topp? Om det är experterna inte överens. Jarmo Riihinen försöker reda ut hur de resonerar.

31 januari 2013 | www.fria.nu

Under senare tid har teorin om peak oil, det vill säga tesen om att oljeproduktionen i världen har nått sin topp, fått en hel del uppmärksamhet. En tänkbar orsak till intresset kan vara att oljepriset hållit sig på en ganska hög nivå, ofta över 100 dollar per fat. Kan detta vara ett tecken på att oljeflödet är på väg att avta? Om det råder det delade meningar.

Peak oil handlar inte i första hand om att oljan snart ska ta slut utan om att vi skulle vara på väg att glida in i en brist på energi av flytande bränsle. Kjell Aleklett, som är professor på Uppsala universitet och som har byggt upp en forskargrupp som studerar de globala energisystemen, menar att peak oil främst handlar om att oljeproduktionen inte kommer att räcka för det oljeflöde som samhällena kräver.

– Det viktigaste är vilket flöde man kan få. Venezuela till exempel har världens största rapporterade reserver men bedöms inte kunna producera mer än någon miljon fat per dag.

Martin Saar på Aspo Sverige, som är en förening som studerar och analyserar peak oil, är av samma uppfattning.

– De senaste 50 åren har vi kunnat vrida på kranen mer och mer. Nu har råoljan ”peakat” och vi får driva samhället med mindre olja och av allt sämre kvalitet. Eftersom olja är en ändlig resurs så får vi inte fram mer olja genom att höja priset. Marknaden är hjälplös! Det är ett predikament som vi inte kan lösa utan bara förhålla och anpassa oss till.

Ulf Svahn som är vd på Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet har en mycket mer optimistisk syn på världens oljeförsörjning.

– Olja är en ändlig resurs. Men just nu finns det ingen fysisk begränsning, och så kommer det att vara under lång tid.

Svahn menar att det höjda oljepriset lett till att resurserna för oljeutvinning ökat. Han pekar även på att naturgasutvinningen i världen ökar snabbt. Och i samband med den får man ut även våt gas med längre kolkedjor, så kallade ”natural gas liquids”, som används för framställning av oljeprodukter som bensin och diesel.

– Fysisk tillgång till olja kommer att finnas. Om oljan sedan utvinns är en annan sak. Det kan finnas politiska eller geopolitiska skäl och stormar som kan leda till att olja inte utvinns.

Ulf Svahn tror också att nya fält kan ersätta fält som har ”peakat”.

– Hittills har nya fyndigheter gott och väl lyckats ersätta konsumtionen. Vi har använt 300 miljarder fat under de senaste tio åren men vi har mer olja i påvisade reserver än för tio år sedan.

Den norske professorn Øysten Noreng på Handelshögskolan BI har skrivit om peak oil-teorin i en rapport som publicerades förra året. Rapporten är kritisk till peak oil och Norengs budskap är att teorin bygger på en underskattning av marknadens och oljeprisets betydelse.

Noreng menar också att oljeproduktionen kan upprätthållas genom att oljeindustrin med ny teknik kan röra sig mot mindre och svårare projekt. Exempel på sådan teknik är tredimensionell seismik, horisontalborrning och djupvattenteknologi. Även Ulf Svahn tror att ny teknik ökar möjligheterna att hålla produktionen uppe. (**)

– Den genomsnittliga utvinningsgraden när man överger en källa ligger i dag på cirka 35 procent. Det betyder att 65 procent av oljan blir kvar. Med ny teknik kommer man att kunna utvinna mer.

Kjell Aleklett tror inte att produktionen kan hållas på dagens nivå. Han bedömer att minskningen i gamla källor, som ”peakat”, är för kraftig för att den ska kunna kompenseras med utvinning från nya källor.

– Produktionen från de gamla fälten minskar årligen med fyra miljoner fat per dag. Nya källor kommer inte fram så snabbt. De gamla fält som minskar är jättestora och ett sådant fält behöver ersättas med 30 nya.

Martin Saar är också skeptisk till att ny teknik skulle medföra ökad produktion. Han säger att oljeförsörjning inte bara handlar om mängden olja, utan också om kvaliteten. Ett centralt begrepp vid oljeutvinning är hur mycket energi som måste användas för att få fram en viss mängd energi i form av olja. Detta kallas för Energy return on energy invested, EROEI.

– Om förhållandet är att vi får ut åtta enheter energi på en enhet insatsenergi är vi på gränsen för att kunna hålla igång samhället. Det menar forskaren Charlie A S Hall som myntade begreppet EROEI.

Martin Saar menar att vissa typer av okonventionell olja har för lågt EROEI, kanske bara två eller tre vilket betyder att man får ut två eller tre enheter utvunnen energi på en insatt enhet energi. Här återfinner vi etanol i olika former. Saar hänvisar till forskning av Hall som går ut på att samhällets energiförsörjning måste ha EROEI på runt tolv för att upprätthålla nuvarande samhällsstrukturer. Ett lägre EROEI skulle i första hand drabba de funktioner som är längst bort från de basala behoven mat, vatten, vård och boende.

Tillgången till billig energi, och särskilt olja, spelar en viktig roll för vårt samhälle i dag. Martin Saar menar att all forskning visar ett tydligt samband mellan oljeförbrukning och BNP, bruttonationalprodukten i världen. Och med en minskad tillgång på olja de kommande fem till tio åren står vi inför en väldigt svår omställning av samhället, menar han.

– Vi får acceptera faktum att samhället kommer att ha mindre mängd energi i framtiden och det blir jäkligt tufft. Vi får kanske klara oss med en tredjedel av dagens energi, utan fossilt bränsle som olja, kol och gas. (***)

Han tror inte att oljan kommer att kunna ersättas helt med biobränslen och annan förnybar energi om man samtidigt ska klara världens livsmedelsförsörjning.

– Till och med EU-kommissionen har förstått detta och i ett nytt direktiv begränsat andelen producerad biobränsle på jordbruksmark.

– Biobränslen ger en massa förluster på vägen. Det kommer aldrig att bli möjligt att få fram tillräckligt med biobränsle för att ersätta oljan. Inte heller mer kärnkraft räcker.

Han menar att samhället istället måste dra ner på energianvändningen vilket blir svårt vad gäller till exempel jordbruket som använder stora mängder fossil energi. (****)

– Det tar 10 till 15 år att lägga om vårt nuvarande industrialiserade kemikaliejordbruk, så att det blir uthålligt och fritt från olja.

Jordbruksmarken är i dag utarmad och saknar i stort sett mikroorganismer. Dessvärre kommer vi då att tappa 30 till 40 procent av produktiviteten.

– Men det är bättre att ställa om än att inte få några livsmedel över huvud taget, konstaterar han.

Men det behöver inte uppkomma direkt brist på olja innan ett samhälle börjar få problem. Saar säger att ekonomin kan komma att hämmas även vid höga oljepriser.

– Om oljan under en längre period kostar mer än 100 dollar per fat räcker inte pengarna för oljeimporten. Det vi i dag ser i Grekland, Portugal och Spanien beror på att kostnaden för oljeimporten överstiger vad länderna klarar av.

Samtidigt behöver stora oljeproducenter som Saudiarabien och Ryssland hålla ett oljepris på minst 70 dollar per fat för att hålla i gång sin ekonomi.

– Det ger ett spann mellan 70 och 100 dollar per fat för att världsekonomin ska fungera.

Kjell Aleklett har en likartad syn men pekar på att olika länder tål olika högt oljepris.

– När kostnaden för oljan kommer upp i sju procent av bruttonationalprodukten blir det problem.

Ulf Svahn delar inte Alekletts och Saars uppfattning. Han hävdar att det inte finns några vetenskapliga bevis för att oljekostnader på över sju procent av BNP skulle ge svåra konsekvenser för ekonomin. Han påminner om att världen under det senaste året haft en ekonomisk tillväxt på flera procent trots ett oljepris på över 100 dollar per fat. Det är främst Europa som haft det svårt med ekonomin, menar han.

– Det är uppenbart att om en produkt blir dyrare i förhållande till allt annat minskar utrymmet för annan konsumtion. Men samtidigt har de ökade oljekostnaderna lett till effektiviseringar och till att man försökt hitta substitut.

Om – eller när – oljeflödet sinar är också frågan vem som ska få tillgång till den olja som finns kvar att utvinna. Martin Saar berättar att oljehandeln ändrat karaktär de senaste decennierna. Tidigare handlades oljan på en världsmarknad med fria kvoter, men detta har alltmer ersatts av en ordning där konsumentländer tecknar bilaterala avtal med oljeproducenter. Dessutom kommer färre länder att få olja över efter att de tillgodosett sina egna behov. Resultatet blir att det knappt kommer att finnas någon olja kvar på världsmarknaden kring år 2030, menar Saar och hänvisar till forskning kring ”Export-Land Model”, som tagits fram av petroleumgeologen Jeffrey Brown med data från EIA International, och som går ut på att försöka räkna ut hur produktionen, konsumtionen och importen av olja kommer utvecklas i ett land över tid.

De länder som har egna oljetillgångar kommer att behöva oljan själva för att hålla i gång sina samhällen. För andra länder – som Sverige till exempel – blir det svårare. Tidigare har den svenska oljeimporten täckts främst av olja från Norge och Danmark men i nuläget får Sverige ungefär 50 procent av sin olja från Ryssland.

– Både Norge och Danmark, som står för cirka 40 procent av vår import, har aviserat att oljeexporten till Sverige kommer att upphöra före 2020, säger Saar.

Det råder delade meningar om när oljeflödet kommer att avta. Men att den någon gång ska avta är ofrånkomligt eftersom det är fråga om en ändlig resurs. Enligt tillgänglig statistik finns det dock fortfarande ganska stora oljetillgångar i världen. Ulf Svahn berättar att den totala tillgången på olja beräknas till mellan 6 000 och 8 000 miljarder fat i form av konventionell olja och till ungefär lika mycket i okonventionell olja.

– Totalt finns alltså 12 000 till 16 000 miljarder fat. Historiskt har vi använt ungefär 12 000 till 13 000 miljarder fat.

De siffror som Svahn syftar på avser ”påvisade reserver”, alltså reserver som kan utnyttjas med dagens priser och teknologi och som har en hög sannolikhet av att bli utnyttjade. Därutöver finns andra reserver som klassas som ”sannolika” och ”möjliga”. De kan också bidra med viss mängd olja, påpekar han. Med dagens utvinningstakt på ungefär 30 miljarder fat per år skulle oljan alltså kunna räcka i tiotals år.

Men det är bara teori. En komplikation är att det finns olika typer av olja. Kjell Aleklett menar att en mer relevant siffra i sammanhanget är mängden råoljereserver.

– Råoljereserverna är på ungefär 900 miljarder fat. Det andra är okonventionella oljor och för dem är produktionsmekanismen en helt annan.

Enligt Aleklett är det just råolja som behövs i raffinaderierna.

– Vad vi är intresserade av är produkter som vi kan använda, det vill säga bensin, diesel och flygfotogen. Råoljan nådde maximal produktion år 2005 och produktionen har sakta minskat sedan dess. Det som kan fylla på är okonventionella oljor.

Martin Saar pekar på att det kommer att behövas mer energi för att få upp olja ute till havs på stort djup. Djuphavsborrning i Brasilien på 2 000 meters djup är ett exempel. Och bara de senaste elva åren har EROI för norska oljefält till exempel minskat till hälften, enligt resultat från forskarna på Globala energisystem vid Uppsala universitet.

– EROI där är nu nere i 20 till 1, vilket är oroväckande, säger Saar.

Oljereserverna kan dock byggas på med ny olja om nya större fynd görs. Øysten Noreng menar i sin rapport att letandet efter olja i vissa områden ännu inte varit särskilt intensivt. Letandet har drivits av kommersiell hänsyn för att täcka omedelbara behov. Ulf Svahn instämmer i att det finns nya fyndigheter att göra. Men de nya fynden håller inte riktigt jämna steg med utvinningen av olja.

– Ett bra år hittar man 50 procent av det man utvinner.

Martin Saar menar däremot att naturvetenskaplig forskning pekar på att nya större fynd är rena fantasifoster.

– Det visar väl att det senaste stora oljefältet som hittades är Nordsjön år 1964! Alla ”stora fynd” som har basunerats ut i medier sedan dess motsvarar som bäst några månaders förbrukning av olja i världen.

Jarmo Riihinen

***********************************************************************

Som vanligt vill jag tacka Gunnar för att jag får använda hans material här på min blogg.

Här följer nu mina fotnötter:

(*): Man ska akta sig för att uttala sig alltför raskt i de här sammanhangen, men jag vågar mig ändå på att filosofera/spekulera lite här. Detta - att Sveriges framtida oljeförsörjning är så osäker - kan vara en av anledningarna till att vissa företrädare för vårt land inom det arktiska rådet talar sig så varma för oljeutvinning på Arktis. Detta skulle annars lätt kunna ses som ett väldigt osvenskt beteende; att på internationellt plan propsa på exploatering och förstörelse av ett sådant virgint område. Och vill man dra extra stora växlar på det hela så kan man koppla ihop detta med vårt "informella natomedlemskap" också. enligt politikernas sätt att se på saken är det väldigt viktigt nu att veta vilken båt man ska sätta sig i. Man måste välja sina framtida kumpaner med omsorg. Sverige kan inte längre agera som på 60-talet med att fördöma USA:s bombningar i Vietnam å ena sidan, och fortsätta dra nytta av diverse handelsförbindelser med samma USA å andra sidan. Omvärlden är lika stressade som vi inför kommande energibrist och kräver öppna kort. Därför är man numera från Sveriges sida mer tydlig med att visa att man är beredd att förorena Arktis, att samarbeta militärt osv. Vi kommer inte att fortsätta med att exempelvis fördöma det fruktansvärda med oljeborrning på känsliga platser, samtidigt som vi ändå köper samma olja under bordet.  

Men som sagt, allt detta är verkligen bara tankar som far genom mitt huvud när jag läser Gunnars text,och absolut ingenting jag har belägg för. 

(**) För den som vill sätta sig djupare in i varför tekniken med största sannolikhet INTE kan bli denna räddare i nöden rekommenderas Alf Hornborgs bok Myten om maskinen å det varmaste. Detta är dock en väldigt teoretisk-filosofisk betraktelse, och inte direkt någon nybörjarlitteratur, och handlar egentligen om teknik rent generellt och inte just denna oljeborrsteknik. En lite lättare introduktion till just oljeproblematiken/tekniken än Hornborgs är Gunnar Lindstedts Olja. 

   Själv skulle jag vilja tillfoga att det naturligtvis är sant att man kommer kunna få upp mer olja ur marken med ny teknik men att det finns ett generellt problem med tesen som säger att ökande priser alltid pressar fram ny teknik. Detta sa man om den framtida teknik som man på 70-talet trodde skulle ersätta oljan helt och hållet inom en 20-årsperiod. Nu är vi där att vi lever med de höga bensin- och dieselpriser som man snackade om på 70-talet men vi har ändå inte sett röken av ett verkligt alternativ som skulle kunna ersätta vårt fossilberoende. Idag är det ju tvärtom så att inte ens våra politiker riktigt vågar prata (och lova) om de framtida bränslena som ska komma att rädda vårt samhälle från oljeberoendet. Detta beror helt enkelt på att det knappt går att få fram någon fakta som pekar på att någon sådan teknik kommer finnas tillgänglig inom de närmaste åren - detta beror i sin tur på att sådan teknik är omöjlig. (frågor på det? Läs gärna den här texten.)

   Oavsett om man lyckas pressa fram lite mer olja ur marken under en kortare period med hjälp av ny teknik så kommer detta vara ett övergående fenomen. Olja är till syvende og sist en ändlig resurs. Och varför - om nu förändrade ekonomiska villkor alltid pressar fram ny teknik - har vi då inte redan sett denna teknik in full action på bredare front? Det är ett faktum att vi sedan 2005 befunnit oss på själva oljetoppen, men ändå är denna teknik fortfarande på ett slags blöjstadium.  

(***) Om du verkligen vill sätta dig in i detta så rekommenderas denna artikel (som är en sammanfattning av en mycket mer omfattande rapport) varmt. 

(****) Se även Formas fokuserar: Bioenergi - till vad och hur mycket? 

//Johannes

Fantastiskt bra dokumentär

Oavsett om du är religiöst eller "andligt" sinnad, ateist eller i normala fall helt ointresserad av sådana frågor. This is the shit.http://urplay.se/Produkter/171494-Guru-lurifax?play_category=dokumentär


//J.

Civilisationens enda konstform

Teater, som är mitt egentliga yrkesområde, är historiskt någonting som bara utvecklats i Civilisationen. Alla de andra konstformerna; hantverk, musik och dans, viljan att komponera vackra meningar med speciell och mystisk innebörd…, alla är de lika gamla som människan själv, men den förhöjda konstformen teater är någonting som hör bofasthet, en jordbruksbaserad ekonomi och arbetsdelning till.

Visst har schamaner och andra ställt till med olika sorters uppträden långt innan vi slog oss ner och började odla frön, men det vore fel att simpelt etikettera schamaner som någon typ av skådespelare – och alla skådisar är definitivt inte schamaner. Men det är sant att teater till sin natur är en delvis religiös företeelse. Prästen i kyrkan och jag, när jag står på scenen, delar på sätt och vis funktion. Och på dessa spår kan man naturligtvis leta sig bakåt i historien till schamanen. Människor vänder sig till oss, lyssnar och tittar, när de vill uppleva något större, ”något andligt”. Det civiliserade livet erbjuder medborgaren få chanser att själva söka den djupare erfarenheten – andligheten – här i livet, och därför har sådana roller som prästens och skådespelarens uppstått. Genom dessa kan individen genomgå katastrofer och kriser, skaffa sig erfarenheter och ”bli vis”. Att ”spela apa” har i Civilisationen kommit att bli en viktig samhällsfunktion.

Det äldsta ”drama” vi känner till är det årliga fornegyptiska passionsspel i vilket den dödlige Osiris blir förrådd, dödad och slutligen återuppstår som en Gud. Detta var alltså i Nildalen för ungefär 4500 år sedan. Teater har sedan även uppstått i Grekland, Indien och Kina. Man skulle nog med fog också kunna påstå att prästernas makabra skådespel hos det civiliserade mayafolket även det var ett slags teater, men det är ren och skär spekulation från min sida.

Av alla de olika konstformerna så är alltså teatern den enda som vi civiliserade människor har skapat, och antagligen har detta sin rot i diversifieringen av individernas roller – att vissa blir husbyggare och odlare medan andra blir krigare, läkare, präster och så vidare. När inte alla har en möjlighet att aktivt vara en del av den alltmer komplicerade gemensamma helheten, som man hade i den gamla kringvandrande stammen, så skapas ett utrymme för gemensamma skåderiter.

Västerlandets mest välkända gemensamma berättelse och skåderit är Jesusmyten och även den mest sekuläre svensken kan i någorlunda korrekt kronologisk ordning återge turerna kring Jesu påstådda liv och död. Det görs ständigt nya filmatiseringar av denna älskade saga, nu senast Mel Gibsons bloddrypande The Passion of the Christ, men även mindre uppenbara versioner som Frank Darabont’s The Green Mile eller Kay Pollaks Så som i himmelen, där handlingen är förlagd till en annan tid och miljö än 0-talets romerska provins men ändå följer urmytens huvuddrag. Men det finns naturligtvis många fler teman än Jesusmyten som ständigt går igen: Oidipus måste lyda sitt öde och dräpa sin far, precis som Luke Skywalker. Sigurd Fafnesbane, Wagners Siegfried och Tolkiens Frodo får alla lära sig läxan att man aldrig kan göra gott med ett ting som är skapat för att göra ont. Vi erbjuds ständigt att på ett passivt sätt ta emot våra centrala myter i ständigt skiftande smink och kostym.

De förciviliserade folken var antagligen sina myter och sin kultur på ett mycket mer integrerat sätt än vi moderna publikdeltagare är eller ens riktigt kan föreställa oss. Det finns en sorts konsumistisk ådra i vårt sätt att ta del av det som är vi. Istället för att aktivt ta del så sitter vi passivt på rumpan och blir matade.Civilisationen, var helst den uppstått, har skapat en alldeles speciell sorts avskurenhet hos medborgarna och lagt mycket stor makt i händerna på såväl manusförfattare som skådespelare. ”Bröd och skådespel” är lika viktigt för Makten idag som någonsin hos romarna, eller i faraons Nildal.

Teaterns framväxt i de s.k. ”högkulturerna” brukar ibland även tas som inteckning för dessa samhällens upplysta överlägsenhet. Men, slår det mig, är den här ”unga” konstformen snarare ett symptom på en andlig brist hos de berörda folken? Är teatern en konsekvens av att människornas värld, genom arbetsdelningen och klassamhället, blivit så i grunden förändrat?

Vuxen ur de egyptiska mysteriespelen och lite senare de grekiska Dionysosfesterna så är en av teaterns tydligaste drag en vilja att hantera mystik. Det var där det började. Men när sedan teatern tar vägen via det antika Rom medför detta att den nya konstformen även blir etablerad som ett renodlat politiskt instrument.

Än idag är det ju så att skådespelare (och för all del konstnärer i gemen) bisarrt nog tillhör en sorts överklass. Inte så att vi tjänar speciellt mycket pengar, bor i de flottaste kvarteren eller går i de knarrigaste italienska skorna, men vi har inga problem att umgås med dem som gör det. Dessutom vill ju gärna överklassen ofta fraternisera med ”konstnärstyperna”.

Jag tjänar antagligen betydligt mycket mindre pengar än min bilmekaniker i grannbyn. Trots detta känner jag mig inte det minsta obekväm på moderna museet, i en operasalong eller under den småförljugna middagskonversationen hemma hos gräddhyllefamiljen. Min bilmekaniker däremot skulle kanske å sin sida vara beredd att gå ganska långt för att slippa betrakta abstrakt konst, lyssna på operagalande eller leka intellektuell. Klart är att han inte lika självklart platsar in i miljön, medan teaterpatrasket märkligt nog gör det. Detta trots att han, rent inkomstmässigt, snarast är medelklass, och jag och mina skådiskompisar är underklass. Klass avgörs alltså inte enbart av förmögenhet, utan även av vilka miljöer man själv anser sig ha en naturgiven rätt att vistas i – och teaterfolket har under hela sin historia, kanske mer än några andra konstutövare, varit beroende av och följaktligen rört sig i Maktens sällskap.

Detta är emellertid inte något brandtal mot teatern som sådan. Men om skådespelet (teatern och dess moderna avläggare filmen) inte helt ska gå i Maktens ledband så måste vi våga vara egensinniga, fräcka och ifrågasättande både vad gäller samhället och oss själva som utövare. Varför betraktas t.ex. urban Stockholmsdialekt som neutral och brukas som utgångspunkt i all fonetisk gestaltning? I alla andra avseenden ska vi skådisar ju vända in och ut på oss själva och förväntas i alla lägen ”använda oss av våra inre resurser”, men tydligen inte när det gäller rösten. Nej, där förväntas vi göra ett tydligt ställningstagande och förneka vårt ursprung. Och om skådespeleri, som det så fint och så ofta heter ”handlar om att vara ärlig”, varför går det då sådana tydliga trender i hur man skådespelar? Varför läser vi inte bara den förbaskade repliken och låter oss bli berörda?

Kanske är det på tiden att vi som arbetar med scenkonst vågar inse (och stå för) att vi har lika många rötter i taskspeleriet, som någonsin i arkaisk myt och amfiteaterns marmorgrus. Vi får inte bli präster i en statisk och stagnerad Dionysoskult; vi måste vara Dionysos. Vi härstammar lika mycket från medeltidens ”upp och nedvända dag” då dårar, handikappade och andra utstötta fick träda innanför stadens murar och ställa den etablerade ordningen på ända. Spartacus var underhållare och gladiator, men senare i sitt liv ledde han en hel armé på 70 000 man mot samma romare som han tidigare roat.

Jag tror inte att någon form av storsystem, vare sig det är europeiskt eller indiskt, maoistiskt eller kapitalistiskt, är någon höjdare för världens folk och den jord vi bebor. Det är just ”det stora systemet” i sig som är den infektion vilken vi nu i stegrande grad lider sviterna av. (Jag tänker närmast på ekologin, energin och ekonomin.) Överallt är människan människa och man är bara dum om man tror att ett visst folks grandiosa system i slutänden skulle vara bättre än något annat. Däremot kan man idag med fog säga att om det finns en variant som smittat av sig på alla de andra civilisationer som finns i världen, så är det vår västerländska. Det är vårt sätt att betrakta pengar, arbete, resurser, tid, etcetera som utgör normen för alla andra former av samhällen. Det blev ”den anglosaxiske romaren” (Nordvästeuropén) som slutgiltigt lyckades erövra världen. Inte som han kanske själv först trodde att det skulle ske – genom fysisk erövring – utan genom ekonomisk och kulturell dominans. Från vårt elfenbenstorn kan vi nu blicka ut över vårt verk. Frågan är om vi ens själva tycker om det vi ser?

Teatern förenar i stort sett alla konstformer: Dans, poesi, konst, författeri, musik etcetera. Här, om någonstans, finns en bra grogrund för en mängd konstutövare att på bred front peka finger åt Makten. På 1900-talet blev vi utkonkurrerade av rock&rollarna både när det gäller att be Makten dra åt h-v-t, och när det gäller det extatiska, att agera och interagera med publiken. Nu på 2000-talet, när rock & rollen blivit feg och förljugen så kanske det är dags för teatern att återta detta forum.

Ett återtagande kräver dock ett förkastande av de nutida kolonisatörernas glaspärlebelöningar – kändisskap som självändamål, glamour och makt. Om man ska kritisera Makten kan man inte själv vara en del av den.

Konsten speglar samtiden, det är sant. Men den kan också få oss att skymta glimtar av möjliga morgondagar. Skådespelarens uppgift är inte att lära ut. Skådespelarens uppgift är att tro.

Tror jag.

Johannes 

*******************

Artikeln publicerades i Tidningen Kulturen, den 3 feb -13.