söndag 31 augusti 2014

Sälgen


Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till sälgen. En vårens fruktostbuffé för våra pollinerare. En av skogsägarens bästa vänner.

Sälgen vandrade som ett av de första trädslagen in i Skandinavien strax efter istiden, för omkring 12 000 år sedan. Den är vanligt förekommande på hela vår stora subkontinent, utom i allra nordligaste norrland, men där finns å andra sidan andra sorters viden. Dess anpassningsförmåga verkar vara god. Den trivs förhållandevis bra på nästan alla jordar och den kan växa både som en buske och som ett träd.

Människan började redan mycket tidigt använda sig av sälgen. Virket är lätt att splinta, segt och böjligt. Men sin vanligaste – och helt avgörande - roll som råvara hos våra stenåldersföräldrar fick sälgen på grund av sina långa skott. Det finns på våra breddgrader nämligen inget annat trädslag som kan tävla med sälgen i att producera flätevidjor. Arkeologer har återfunnit fragment av flätad sälg i allt från korgar till husväggar. Men virket glömdes ingalunda bort efter stenåldern utan har fortsatt att fylla en mängd funktioner ända in i vårt tidevarv. På grund av sin lätthet och smidighet och för att det är relativt mjukt och oflisigt har det t. ex. varit omtyckt som skaft till olika handverktyg, i svepaskar, mjölk-kärl och liknande. Ett annat, för människan helt avgörande användningsområde var inom garvningen där det var trädets bark man brukade.

Även som kreatursfoder har sälgen spelat en avgörande betydelse. Detta avslöjas om inte annat av andra leden i dess artnamn: caprea - vilket betyder get. Det är med andra ord getens vide vi har att göra med. Man skar kvistar vilka man sedan torkade och använde som foder under vintermånaderna. På många sätt ett väldigt sunt bruk med tanke på att nästan inga av våra vanligaste hagkreatur bör äta enbart gräs som de gör idag, utan gärna söker löv om de själva får välja. Inte minst gäller detta för får och getter som ju egentligen är s.k. ”slybetare”. Men även kor äter med stor aptit flera sorters löv om de får en möjlighet.

Inom folktron ansågs sälgen ha skyddande egenskaper, både vad gällde sjukdomar och mot onda makter. Men om man betänker att många människor på den tiden var övertygade om att sjudom var ett resultat av de onda makternas göranden och låtanden så blir ihopblandningen inte så konstig. Under senare tidevarv har det visat sig att sälgens bark faktiskt innehåller vissa ämnen som ombildas till salicylsyra i kroppen. Detta ämne besitter ju som bekant inflammationshämmande egenskaper. Så alldeles oavsett om folk drack barkdekokt för att köra bort onda makter eller om de hade någon sorts kemisk medvetenhet, så hade det avsedd verkan på de fysiska symptomen.

Att sälgen tillsammans med många trädslag förekommer inom folktron är antagligen en kvarleva från mycket gamla traditioner. Dessa traditioner välver en tidsbåge från vår tid idag ända tillbaka till innan vi blev bofasta jordbrukare. Vi vet att många mer sentida folkslag levt under förhållanden som liknade de under vilka våra paleolitföräldrar levde. Flera av dessa folkslag har hållit sälgen helig. Som en sorts immanent gudomlighet. (fotnot 1.) Inte minst gällde detta för många stammar av de nordamerikanska ursprungsfolken. I de här sammanhangen är det inte enbart sälgens skiftande användningsområden som slöjdmaterial som ligger bakom att den vördats, utan kanske främst dess betydelse för bina. Under hundratusentals år var honung det närmaste vi människor kunde komma något som skulle kunna kallas godis, och utan sälgen skulle det kanske inte ens finnas några bin.
Det finns alltså goda skäl att tro att vördandet av sälgen är en oerhört gammal tradition.

Här kommer vi in på sälgens betydelse för oss idag. Inte bara har den av lika stor betydelse för våra nutida domesticerade bin som den hade för förhistoriens vildbin, den fyller en nyckelposition i vår ekologi. Den blommar under tidig vår, först av alla plantor, och blir för mängder av pollinerande arter till årets första mål mat. Att man t.ex. ofta kan se citronfjärilar så tidigt på året beror i stort sett uteslutande på sälgen och dess blommor. Dess pollen och nektar är rikt både på energi- och protein. Till denna tidiga buffé som ofta äger rum innan någonting alls blommar nere på marken söker sig olika sorters blomflugor, sumpflugor, hårmyggor, skalbaggar, myror, bladlöss, fjärilar och nattflyn. Flera av dessa arter lägger även sina ägg i sälgen. När dessa sedermera kläcks kommer där ut en hel hord med olika sorters larver som för att klara sig är beroende av trädets löv. Av allt detta följer naturligtvis att sälgen är ett precis lika viktigt träd för många av våra fåglar som det är för våra insekter. Även dessa är i stort behov av ett skrovmål efter sina långa flyttar från sydligare breddgrader och slår sig därför inte sällan ner i sälgar på sin väg uppöver landet. Det är därför vi kan höra de första lövsångarramsorna från kronan av en sälg. Engelskans namn på lövsångare är just willow warbler – videsångare. Men det är inte enbart lövsångaren som är knuten till sälgen på detta vis. Bland andra arter kan räknas flugsnappare, svarthätta, trädgårdssångare ...

Men i likhet med i alla andra trädslag gör sälgen inte bara nytta under sin levnad utan fyller många viktiga funktioner även som döende och död. Vedsvampar och skalbaggar börjar snart angripa alla åldrande viden. Detta är i sin tur är viktigt för hackspettarna, som lätt kan hacka hål i det svampangripna mjuknade virket och komma åt insekterna och deras larver därinne.
Dess bark, grenar och lavar (fotnot 2.) är en viktig boplats för många arter. Många småfåglar gillar bland annat att bygga bo i rufsiga och skyddande sälgar och viden, och närmare 180 olika sorters fjärilar är beroende av den för sin larvutveckling. Det går inte att underskatta sälgens ekologiska betydelse.

Jorbrukaren röjer ofta undan sälg i åkerkanter och diken eftersom den sägs kunna ta över och bli ett svårt sly och eftersom det anses att den skuggar grödorna. Men åtminstone för den bonde som plöjer sin åker borde inte sälginvasion vara något stort problem. Naturligtvis försöker sälgen komma in på åkern med sina rötter för att väl där skjuta rotskott, men dessa trådar skärs lätt av av plogen. När det gäller skuggning så kan det väl i vissa fall stämma att större sälgar kan blockera ut solen under delar av dagen. Men om man betänker alla de andra funktioner som sälgen fyller och som kommer åkergrödan till nytta (som t.ex. levande pollinerare) så borde det där betraktas som ett mindre problem. Har man en massiv sälgvägg i något dike som löper över en åker kan man ju naturligtvis ta ur en del ur denna. Men varför då inte spara vissa av dem som evighetsträd. Viktigt är också att sprida åldern på de träd man bevarar så att man i görligaste mån har hela det ekologiska tidsspannet representerat: Ungved, tonårsved, ved som befinner sig i sitt livs högsommar, gammal ved och inte minst död ved.

För skogsbrukaren fyller sälgen en mängd funktioner. Inte för att den tingar något värre timmervärde men för att den på en mängd sätt skyddar resten av beståndet. Först och främst kan vi ju föreställa oss hur våra skogar skulle trivas utan alla de insekter och fåglar som är beroende av sälgen. Men det är även värt att ha i åtanke att en skog med gott om sälg också ofta är en skog med färre betningsskador från både älg, bäver och hare, eftersom dessa arter föredrar sälgen om denna finns till hands framför tall, björk m.m. Låter man både sälgen och viltet vara ifred kan man också vara ganska säker på att få mer av båda. Är man jägare bör man kanske med andra ord iakttaga de ursprungliga amerikanernas sedvänjor och börja hylla sälgen som en helig varelse.

Att sälgen i skogsbeståndet bör betraktas som ett evighetsträd behöver man väl med allt det ovan sagda i åtanke knappt säga. Om någon åtgärd skall tas när det gäller en sälg så är det möjligtvis för att lite försiktigt öppna upp runt den. Personligen skulle jag utan vidare kunna ta ner en fin timmergran till förmån för ett litet sälgspö, om det var den enda sälgen som fanns i närheten.


- Johannes Söderqvist


FOTNOT 1: Immanent betyder ungefär ”inneboende, naturlig, sinnlig” till skillnad från trancendent som betyder ”gränsöverskridande”. En trancendent gudomlighet finns t.ex. utanför jorden/världen, medan en immanent mer skullekunna sägas vara en del av den.

FOTNOT 2: Bland de lavar som ibland kan finnas på sälg hittar vi den rödlistade lunglaven.

torsdag 7 augusti 2014

Våra små underjordiska hjältar


(Först publicerad i tidskriften OM-omställning.) 

Här i OM har vi under det senaste året fått lära oss en hel del om permakultur av den mycket kunniga Ylva Arvidsson. I hennes sista artikel fick vi t.ex. lära oss om varför det på de flesta ställen ganska tunna matjordslagret är av en så stor betydelse för livet på den här planeten – ja, att det faktiskt ärt helt avgörande för livet som sådant – och att vi människor därför gör klokt i att försöka bevara och bygga på detta, genom samarbete med markens organismer.

Men hur vet man egentligen om det där samarbetet fungerar? De flesta av oss, även de av oss som bott på landet under större delen av våra liv, vet idag mer om bilar, kläder, köksluckor och processad mat än om underjordens fauna. Ja, t.o.m. de flesta bönder och professionella odlare vet nuförtiden mer om sådana saker än om livet i matjordslagret. Så hur börjar man egentligen? Och när man väl gjort det, hur vet man att man är på rätt spår? Jo, det finns en avgörande art som man kan börja hålla utkik efter och som man gör klokt i att försöka gynna så mycket det går: daggmasken.

För att göra det enkelt för sig sådär i början innan man lärt sig hur jord fungerar så kan man säga att det som gynnar masken också gynnar jorden. Att arbeta för mycket mask är som en genväg runt all komplicerad jordvetenskap. Om antalet maskar i ens trädgård verkar växa, då vet man att man i stort sett är på rätt spår också vad gäller de flesta andra markorganismer.

Charles Darwin hyste vid sidan om sina evolutionsgrubblerier ett mycket stort intresse för daggmasken. Han sa t.o.m. att det är det för människan viktigaste djuret. Mot slutet av sitt liv, när han tröttnat på allt bråk som hans evolutionsteori satt igång verkar han ha ägnat större delen av sin tid åt just daggmasken. År 1881 kom hans sista bok "The formation of Vegetable Mould through the Action of Worms" ut.
Det var t.ex. Darwins maskforskande som löste frågan om varför fornlämningar sjunker ner i marken. Anledningen till att hörnstenar till sedan länge bortruttnade byggnader och gamla svärd och yxor allt som oftast återfinns under jorden stavas mask. De gräver nämligen gångar under de flesta föremål som läggs ovanpå marken och underminerar dem på så sätt. Dessutom skiter de också ofta ovanpå samma föremål och täcker dem på så vis med jord.

Men Darwin var inte på något vis först med att uppmärksamma den ”nedre bonden”. Man kan nog vara ganska säker på att romarna kände till dess välgörande effekter på jorden. Deras jordbruksmetoder, med organiserad växtföljd och inte minst kompostering tyder i alla fall på detta. Även grekerna - ”de gamla” - vet man med säkerhet var i alla fall till viss del införstådda med maskens livsuppehållande funktioner för jordarna. Aristoteles kallar dem för ”jordens inälvor”. Kleopatra, Egyptens sista regent och älskarinna till Julius Caesar heligförklarade masken, och införde t.o.m. ett förbud mot att föra ut maskar ur landet. Det som gjorde Darwins forskning om masken så viktig var snarare tiden då den ägde rum. Under 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet trodde nämligen en hel del människor att maskarna var en sorts ohyra som åt upp de odlade växternas rötter. Darwin bidrog egentligen enbart till att återskapa den äldre – vettigare – ”maskdebatten”.

Maskar lever på ruttnande delar av organiskt avfall. Eller egentligen lever de av de bakterier och förruttnelsekulturer som fått fäste på dessa avfallsdelar. De har precis som fåglar istället för en ordentlig mage en liten kräva fylld med mycket små stenar som mal ner växtdelarna, tills det blir en sorts gröt tjänlig som maskföda. Dessa små sandkorn mals med tiden ner och lämnar maskens kropp tillsammans med avföringen, vilket gör denna extremt rik på mineraler. Kisel, en av de viktigaste byggstenarna för våra växter, frigörs t.ex. alldeles av sig självt utan insatser från oss människor, om bara maskarna lämnas i ostörd ro.

På en enda kvadratmeter jord som inte packats ihop av traktorer, besprutats eller konstgödslats kan man – åtminstone i teorin - finna så många som 500 daggmaskar av olika arter – alla med sina egna små specialiseringar. Jämför man å andra sidan detta med antalet på s.k. ”rationellt” drivna jordbruksjordar så kan antalet där vara så lågt som 10 stycken per kv.m.
En enda mask kan på en enda höstmånad sätta i sig upp emot 70 vissnade löv som trillat ner och lagt sig på marken. Om jorden är frisk och stimulerad nog för att kunna rymma 500 maskar per kv.m. skulle det alltså - åtminstone i teorin – kunna röra sig om 35 000 blad per kvadratmeter och år. Detta kan ju naturligtvis vara av stor nytta för trädgårdsodlaren som kan räfsa över och täcka sina trädgårdsland med höstlöv; för att inte tala om fruktodlaren som bara behöver låta löven ligga kvar under sina äppelträd. Masken hjälper också i detta fall till att hålla träden friskare då den ju äter upp skorvens vinterbostäder. I utbyte mot löven får odlaren den mest högvärdiga gödsel man kan tänka sig – utan att behöva röra ett finger. Permakultur när det är som bäst.
Daggmaskens inre är som om allt detta inte vore nog att likna vid ett litet kemiskt laboratorium. Det spelar ingen roll om dess föda drar åt det sura eller basiska hållet. När spillningen till slut kommer ut bakvägen så är den Ph-neutral. Det är inte alltför mycket forskning gjord på daggmaskar, men detta faktum skulle faktiskt kunna betyda att kalkning i en permakultur med mycket daggmask blir överflödigt.

Men, tänker du kanske, maskar är ju så små. Deras inverkan på jorden kan väl ändå aldrig mäta sig med mänskliga storskaliga insatser. Fel, fel, fel, som Brasse Brännström sa. Om vi för att vara på den säkra sidan utgår från en ganska låg siffra om bara 50 maskar per kv.m. så kommer de att på ett år ha omsatt ungefär 50 ton avfall per hektar.
En lövmask väger ungefär ett gram (0,001 kg). Varje sådan individ producerar varje dygn sin egen vikt i gödsel. Låt oss sedan för att fortsätta att vara på den säkra sidan fortsätta att räkna lågt och tänka att dessa maskar enbart har 100 arbetsdagar om året. Ok, sedan tar vi 50 maskar per kvadratmeter gånger 10 000 kv.m. (alltså ett hektar): 0,001 kg x 50 st = 0,05 kg x 10 000 kv.m. = 500 kg x 100 dagar = 50 000 kg. Femtio ton!
När Darwin gjorde sina efterforskningar landade han på att maskarna på hans testytor varje år omsatte 2,92 kg per kvadratmeter och år. Alltså 29 200 kg per hektar och år. I det här mycket mer realistiska exemplet blir slutsumman alltså mycket lägre, men verkligen inte fy skam för en odlare.

Men förutom att producera den bästa gödsel man kan tänka sig så luckrar maskarna också upp jorden och gör den porös och genomsläpplig. Den verkar kunna känna av koldioxidkoncentrationen i jorden och söker sig uppåt då denna blir för hög, varvid den pressar unken luft och koldioxid framför sig och ut. När den sedan kryper ner igen fungerar den lite som en kolv i en pump och drar med sig frisk luft (syre) ner i jorden.
Maskar är ju beroende på art och ålder olika stora så det blir svårt att göra några exakta beräkningar, men om alla maskar på ovan nämnda hektar bestämde sig för att på en och samma gång krypa upp till ytan och sedan ner igen så skulle de i ett enda väldigt jordandetag utväxla någonstans mellan 10-20 kubikmeter luft. Det är en handling som inte så lätt låter sig göra ens med den allra modernaste jordbruksteknik.

För att uppnå det teoretiska och utopiska målet om 500 maskar per kv.m. som nämndes tidigare skulle man behöva i stort sett obegränsad tillgång till organiskt avfall, och detta skulle i sin tur skapa obalans i de omkringliggande områden som försåg våra åkrar och land med detta material, så detta är ingenting att ens sträva efter. Lagom är bäst. Inte heller fungerar 50 mask/hektar-teorin helt felfritt i verkligheten, då inte alla maskar väger ett gram, många blir sjuka, uppätna eller dör på något annat sätt, vissa sorters mask är större och har en lägre metabolism o.s.v. Men alldeles oavsett om vi någonsin kommer upp i 50 maskar per kv.m. så bör det nu ha framgått hur viktiga dessa små kryp verkligen är för vår matproduktion - för vår civilisation. Ja, det finns faktiskt forskare som har teorier om att somliga av människans högkulturer har fallit på grund av felaktig jordanvändning som fått maskarna att minska.

Det kanske är dags att revidera det gamla talesättet om hunden som människans bästa vän.

- Johannes Söderqvist